Brå konstaterar att användningen av legala vapen vid dödligt våld var högre under första halvan av 1990-talet, då det skedde i genomsnitt 6,5 fall per år. Därefter minskade antalet, med som lägst 1,8 fall per år, innan det ökade något de senaste åren till maximalt 2,8 fall per år. Trots en viss variation över tid finns ingen tydlig ökning sett till befolkningsutvecklingen.
Forskare: Inga överraskningar i statistiken
Erik Lakomaa, forskare vid Handelshögskolan, är inte förvånad över Brå:s siffror. Han framhåller att forskning om legala vapens användning vid brott är begränsad och att enstaka år kan påverka statistiken kraftigt, eftersom dessa händelser är så ovanliga.
– Siffrorna är i praktiken de man kunde förvänta sig, säger han till Dagens Juridik.
Han poängterar även att inget av de analyserade fallen rör kriminella miljöer, vilket motbevisar uppfattningen att gängkriminella skaffar jägarexamen för att få tillgång till skjutvapen.
Läckageteorin saknar stöd
Lakomaa kritiserar den så kallade ”läckageteorin”, som lanserades av Rikspolisstyrelsen för 30 år sedan. Teorin bygger på antagandet att vapen från legala innehav läcker ut till kriminella. Trots att det saknas empiriskt stöd för teorin har den haft stor påverkan på svensk vapenpolitik.
– Trots att legala vapen sällan används vid brott har en stor del av den politiska debatten fokuserat på dem, säger Lakomaa.
Osäkert om rapporten påverkar politiken
Lakomaa är tveksam till om Brå:s rapport kommer att förändra den politiska debatten. Han menar att den senaste vapenutredningen, SOU 2024:31, fortfarande bygger på läckageteorin och att tidigare statistik inte har haft någon större inverkan på policybeslut.
Rapporten visar alltså att majoriteten av det dödliga skjutvapenvåldet sker med illegala vapen och att kriminella oftast får tag på insmugglade vapen, snarare än att utnyttja det legala vapensystemet.
