Rapporten skrevs av Sveriges lantbruksuniversitet på uppdrag av Naturvårdsverket och beskriver hur intäkterna från viltvårdsavgiften kanaliseras till en rad verksamheter: inventeringar, forskningsprojekt, myndighetsuppdrag, stöd till organisationer, utbildning och information. Svenska Jägareförbundet har historiskt fått en relativt stor andel via det allmänna uppdraget – något som i rapporten lyfts som både en styrka (effektiv spridning) och risk för obalans.
Rapportförfattarna argumenterar för att det är avgörande att jägarna upplever att de får något konkret tillbaka – att medlen används till verksamheter med direkt koppling till jakt och viltvård. Transparens och tydlighet blir viktiga krav för systemets legitimitet.
Färre jaktkort – verklig trend, verkliga konsekvenser
Enligt ny data från Naturvårdsverket fortsätter nedgången i antalet lösta jaktkort. Jaktåret 2024–2025 låg antalet på 260 047, den lägsta nivån på tio år. Detta är tydligare än bara en tillfällig svacka – statistiken visar en stadig nedgång sedan omkring 2014.
Färre jaktkort innebär i praktiken lägre intäkter till Viltvårdsfonden – och därmed trängre utrymme för forskning, inventeringar och stödinsatser. Rapportskrivarna från 2016 varnade för just detta: att minskade inflöden riskerar att bromsa utvecklingen i viltförvaltningen och att det blir svårare att upprätthålla höga ambitionsnivåer.
Flera anledningar
Orsakerna till minskningen är mångfacetterade: demografiska förändringar, att äldre jägare slutar, att vissa jägare ligger ute i ”gråzoner” (tror att de betalat jaktkort fast de inte gjort det), svårigheter att hitta mark att jaga på, samt att attraktionskraften för vissa jaktformer minskar. Den gamla rapporten betonade att normen att betala jaktkort måste förstärkas – något som är än mer relevant i dagens kontext.
När systemet pressas – vad kan hända?
Om intäkterna pressas kan konsekvenser bli reella:
- Prioriteringar måste göras – vad får stå tillbaka?
- Färre projekt för forskning, rovdjursövervakning och viltinventeringar.
- Minskad kapacitet att stödja föreningar, skjutbanor och eftersök.
- Risk för ökad ojämlikhet mellan län: starkare regioner kan klara sig bättre än svagare.
- Förlorat förtroende bland jägarna om de inte känner att avgiften “betalar sig”.
Den ursprungliga rapporten från SLU betonade att systemets uthållighet bygger på att jägarna känner delaktighet och ser nytta av avgiften – inte bara att den är en skyldighet.
Varningssignal
Rapporten från 2016 får ses som en slags varningssignal – men den ligger inte långt från dagens verklighet. Färre lösta jaktkort och därmed mindre medel pressar systemet. Framtiden kräver att förvaltningen blir mer transparent, att fler aktörer inkluderas och att jägarna ser direkt nytta av avgiften. Systemet måste stå pall, för utan stark ekonomi riskerar hela viltförvaltningens bärighet att rubbas.
Tråkiga siffror
Jimmy Låås är samordnare för jägarexamen och provledare hos Jägarnas Riksförbund. Han säger till Jakt & Jägare att det är dystra siffror att läsa:
– Att exempelvis äldre som slutar jaga inte längre betalar sitt jaktkort är ju logiskt. Men jag hoppas verkligen att alla jägare som faktiskt jagar, tar sitt ansvar och betalar sitt jaktkort så att det fina arbetet som görs för jakten och viltet kan fortsätta.
