Fram till början av 1800-talet var pipor gjorda av rent järn, vilket gjorde att de måste vara ganska tjocka och därmed tunga. Efterhand började man utveckla metoder för att blanda järn med olika stålkvaliteter.
Enkelt uttryckt använde man långa stänger av järn och stål som glödgades och spiralvreds och hamrades ut till ett band. Detta band vreds i rödglödgat tillstånd runt en järnstång och hamrades ihop till ett rör. Det behandlades sedan in- och utvändigt med borr och fil för att få pipgodset i rätt tjocklek genom hela pipan.
Att banden var rätt bearbetade och att rören hamrades ihop så att det inte uppstod några svaga punkter där pipan kunde brista eller läcka ut krutgaser var viktigt. Det fick inte bildas något slagg i materialet. Jag har sett en uppgift om att materialet rödglödgades upp till 150 gånger under tillverkningen. Det var ett hantverk av hög klass och finns inte kvar i dag.

Som avslutning brunerades piporna, vilket innebär att de utsattes för en rostprocess. Då framträdde ett mönster på piporna eftersom det rena järnet och de olika stålsorterna påverkades olika av processen. De flesta gamla damaskerade pipor är naturligt nog slitna utvändigt och man ser inte det vackra mönstret särskilt väl. Om man har turen att träffa på en sådan pipa med orörd originalbrunering ser man att det är ett konstverk.
Det finns ett fåtal personer som i dag behärskar den gamla bruneringskonsten. De flesta ombruneringar känns fel, både i färgen och underarbetet. Husqvarna, till exempel, lyckades inte med ombruneringar vid renovering av damaskerade pipor på deras hanbössor.
Den engelska vapentillverkaren John Rigby tog fram en speciell ytbehandling. Han etsade piporna så hårt att mönstret framträdde i ytan, man kan känna det med fingrarna. Ytan är metallfärgad och järn och stål har olika nyanser. Jag är svag för sådana pipor, ett vackert exemplar visas här.

Beroende på hur många band som användes och hur de var uppbyggda med olika kvaliteter på järnet, kunde man få olika mönster och kvalitet på piporna. Någon som var riktigt duktig kunde få fram ett namn i spången.

Det anses att skrot från härdade filar, yxor och andra verktyg var bra att blanda in i järnet. Dessa kallas stub damascus. Använda hästskosöm gav också bra pipor.
Bilden till höger visar olika mönster och namn på piporna. Ett gemensamt namn på sådana pipor är damaskerade pipor. Namnet kommer från Damaskus i Syrien där det sedan långt tillbaka har tillverkats ämnen för svärd, spjut, dolkar och andra vapen med denna metod, damascus steel. Metoden är fortfarande populär bland knivmakare.
Alla pipor måste sprängskjutas och i England provsköts 1857 cirka 340 000 damaskerade pipor på provhusen i Birmingham och London. Det stora tillverkningslandet var emellertid Belgien. Även i Tyskland och Frankrike tillverkades stora kvantiteter.
Ny teknik för ståltillverkning
På 1870-talet kom en ny teknik för att tillverka stål lämpligt för piptillverkning. Mest känd är kanske Whitworth compressed fluid steel som patenterades 1876. Stålet tillverkades under högt tryck så att alla luftbubblor försvann. Det var homogent, segt och sprickbeständigt. Purdey var först ut med att använda det i sina vapen och det användes snart på de bättre engelska jaktvapnen.
I England ersatte stålpipor efterhand de damaskerade piporna. Vissa tillverkare, som Dickson och S. Grant, var mer konservativa. Det finns vapen tillverkade in på 1900-talet med nitrostämplade (alltså testade och godkända för modernare röksvagt krut) damaskerade pipor.
Någon gång på 1930-talet upphörde Whitworth med tillverkningen av pipstål och just då fanns det ingen annan producent av likvärdigt pipstål i England. Purdey var tvungna att under en tid använda ett tyskt pipstål, vilket de nästan bad om ursäkt för. Om det blev problem med piporna, skulle Purdey givetvis ersätta dem med nya av engelskt stål så snart det blev möjligt! Men om företaget någonsin gjorde det vet jag inte. Det dröjde inte länge förrän Vickers kom med sitt A-stål.
Olika kvaliteter och prisklasser
Ute i Europa kom ståltillverkarna med motsvarande stålpipor. Kända tillverkare av pipstål i Tyskland var Krupp, Böhler, Röchling och Wittener. I Belgien fanns Cockerill. Ofta erbjöd ståltillverkarna flera alternativ i olika kvaliteter och prisklasser. Tabellen ovan visar prisskillnaderna mellan de olika kvaliteterna för några tyska fabrikat. Tabellen är från en Sempert & Krieghoff-katalog från 1930-talet.
Nirosta, Ferroplatin och Antikorro var mycket svåra att blånera, eftersom de var närmast rostfria och blånering är en rostprocess. Ett sätt var att elektroplätera piporna, sedan gick det att blånera i det pålagda metallskiktet.
Husqvarna använde också tre stålkvaliteter i sina hagelgevärspipor. Stålet tillverkades av Sandviken och hade gott rykte internationellt. Det enklaste var svenskt stål, sedan kom svenskt specialstål samt svenskt nickelstål Antioxid som var toppnumret. När en Husqvarna 310 A med svenskt stål kostade 240 kronor, var pristillägget för svenskt specialstål 30 kronor och för svenskt nickelstål 90 kronor.

En fråga som ofta ställs är om det går att skjuta dagens patroner med röksvagt krut i gamla damaskerade pipor. Det finns inget givet svar på frågan, kvaliteten och skicket på dessa gamla pipor varierar mycket. Den invändiga pipdiametern samt pipans godstjocklek måste mätas och helst ska pipan sprängskjutas.
Samma fråga kom upp i England när stålpipor och röksvagt krut kom i slutet av 1800-talet. 1888 genomförde provhuset i Birmingham ett stort prov, där de sköt ett antal både damaskerade pipor och stålpipor med röksvagt krut och ökade laddningen efterhand. Den pipa som höll för högst laddning var en damaskerad pipa, piporna med Whitworthstål kom på andra plats.
Tankarna runt de damaskerade piporna var många. Lord Ripon, som enligt dokumentation sköt drygt en halv miljon vilt under årtiondena runt förra sekelskiftet, menade att stålpiporna gav ett mer ringande ljud vid skottlossning, vilket gjorde att han fick huvudvärk. Men skjuter man några tusen patroner utan hörselskydd under en jaktdag, är det kanske inte så konstigt om man får huvudvärk.
Nostalgiskt intresse växte fram
Hagelbössor med damaskerade pipor blev snart ointressanta för jägarna. Bössorna var värdelösa. Men efterhand växte det fram ett nostalgiskt intresse för dem.
Både piporna och vapnen i sig är ofta vackra och många är av hög kvalitet. De bästa kallar jag för konsthantverk. Om piporna var i bra skick och klarade en sprängskjutning på ett provhus, blev de nitroprovade och kunde mycket väl användas med många av dagens patroner. Det bildades också små sällskap som bara sköt med sådana vapen.

När jag besökte IWA-mässan i Nürnberg 2005 hittade jag ett antal damaskerade pipämnen i engelsmannen Peter Dysons monter. Han sysslar med antika vapen: säljer delar, reparerar och mycket mer. Via kontakter hade han hört ett rykte om att det skulle finnas ett större antal damaskerade pipämnen undangömda någonstans i Belgien.
Efter två års sökande och förhandlingar lyckades han köpa dem. De tillhörde familjerna Delcour och Dupont och fanns på två platser. Den ena var ett hus dit vägen var igenväxt och knappast framkomlig med en Land Rover trots viss röjning. Den andra var en källare i ett hus uppe på en bergssida.
Pipämnena transporterades sedan i små partier till England. De var många i olika diameter och längd – för hagelpipor, studsare och pistoler – i bra skick och delvis bearbetade för att göra nya pipor.
Jag har observerat att det de senaste årtiondena har nytillverkats en del exklusiva hagelgevär med damaskerade pipor. Särskilt W.W. Greener har byggt ett mindre antal i högsta lyxklass, kanske var det med Peter Dysons pipor. Peter Dysons företag finns kvar. Men på dess webbplats nämns nu inget om dessa pipämnen, förmodligen är de som skulle säljas redan sålda.
Tillverkas med modern teknik
Intresset för damaskerat stål har alltid funnits hos knivmakare och andra hantverkare. Nu tillverkar Damasteel i Söderfors sådant stål på ett modernt sätt. Med modern datateknik kan man få vilka mönster som helst. De gör ett sådant stål även för vapentillverkning.
Hos Purdey går det att beställa en bössa med damaskerat stål. En bild ovan visar en dubbelstudsare helt av damaskerat stål, tillverkad av Peter Hofer. Han är i dag den främste vapentillverkaren i Ferlach i Österrike. Han tänker i nya banor, men bygger exklusiva vapen med gamla hantverksmässiga metoder.