Jakt & Jägare skrev om vargattacken här:
I april angreps min hund Tussen av en varg på gräsmattan bakom altanen. Vi var tre personer som fanns ute i närheten av vår hund när vargen anföll, något som inte störde vargen det minsta.
Före attacken mot Tussen hade vargen varit på turné runt byarna. I Hassela jagade han en golfbil, sprang efter en cyklist och besökte en hästhage. Någon dag efter attacken på vår gräsmatta var han på en sjö i närheten och jagade en fyrhjuling.
Räkning på 65 000 kronor
Tussen överlevde men blev ordentligt skadad, vilket krävde akut operation. Två dagar senare fick vi hämta hem honom. Efter ytterligare två besök hos veterinären fick vi räkningen som var på totalt 65 000 kronor. Detta skulle nu länsstyrelsen hjälpa till med, enligt egen utsago, förutom den del som djurförsäkringen täckte.
Skulle gå ”helt skadelös”
Under vår färd in till veterinären ringde vår granne till en vilthandläggare på länsstyrelsen och denne försäkrade att jag skulle gå ”helt skadelös” om jag fotodokumenterade och skickade in alla uppgifter till dem.
Dagen efter talade jag själv med vilthandläggaren, som återigen försäkrade att jag skulle gå ”helt skadelös” ur hela händelsen. Jag behövde bara skicka in en anmälan tillsammans med dokumentation från veterinären.
45 000 kronor kvar att betala
Sagt och gjort. Efter att Tussens försäkringsbolag betalat 20 000 kronor var det 45 000 kvar, vilket jag då rapporterade till länsstyrelsen.
Nu hade vilthandläggaren drabbats av plötslig glömska och upplyste mig om att max 5 000 kunde jag räkna med – om ens det. Långt ifrån ”gå skadelös”, men jag fick svaret att det var vad staten bidrog med.
Vargdrabbade ska inte betala priset
I många år har jag varit medlem i Rovdjursföreningen och tycker att varg ska finnas i vår natur. Men det är inte befolkningen och deras tamdjur som ska betala priset för det.
Länsstyrelsen har till uppgift att värna våra rovdjur. Det gör man inte genom att skapa en konfliktsituation. På det här viset bidrar man till att vargen får svårt att bli accepterad i vår natur och att vissa tar till illegal jakt är inte förvånande för mig längre.
Njuggheten kommer in i bilden
Det är många tamdjur som tas varje år av rovdjuren. De flesta överlever så klart inte och då är det värdet som betalas ut. Något som säkert också kan vara i underkant. Men om djuret har turen att överleva kommer uppenbarligen njuggheten in i bilden och det erbjuds några futtiga tusenlappar som knappt räcker för att komma in genom dörren på en veterinärmottagning.
Det kan bli stora skador när en varg biter ett tamdjur. I Tussens fall penetrerades magsäcken och det blev inre blödningar.
Måste vara ett statligt ansvar
Alla har ett tak in sin försäkring. Det är inte rimligt kräva av befolkningen att vi ska ha skyhöga försäkringar för våra djur för att gå ”skadelösa” vid en rovdjursattack. Det måste vara ett statligt ansvar som borde vara av högsta prioritet för en myndighet som säger sig värna om rovdjurens existens och acceptans i samhället.
YLVA HARR,
SUNDSVALL
KOMMENTAR FRÅN LÄNSSTYRELSENS VILTFÖRVALTARE TILL YLVA HARR
Jag har pratat med Djursjukhuset och fick också de uppgifterna att den fasta självrisken är 1 800 samt rörlig del 25 procent. De har räknat ut vad du betalt i självrisk så jag kan handlägga ärendet. Jag nämnde för dig villkoren och att du går ”skadeslös” om din försäkring hade täckt kostnaderna fullt ut och att vi går in och ersätter självrisk samt övriga kostnader som inte försäkringen täcker till ett maxbelopp av 8 000 kronor. Nu visar det sig att din försäkring ligger på 25 procent rörlig del och då skenar ju kostnaderna tyvärr iväg för dig när veterinärvården blev så omfattande.
Vad man väljer för typ av försäkring är upp till var och en hundägare att bestämma. Det är också en kostnadsfråga vilken försäkringspremie man är beredd att betala. Jag kan återigen bara hänvisa till den lagstiftning (Viltskadeförordningen) som vi måste förhålla oss till. Vi kan alltså ersätta skadan med maxbeloppet för självrisk, det vill säga 5 000 kronor, samt övriga kostnader maxbelopp 8 000 kronor, alltså summa 13 000 kronor.
Visst kan man tycka att staten borde kunna ersätta mer men det är inte länsstyrelsen som stiftar lagarna. Ett sätt är i så fall att rikta sitt missnöje till politiker inom området för att försöka ändra den lagstiftning kring detta som finns. Närmast är det Näringsdepartementet som man får försöka påverka.
