Utvecklingen av vargrevir i Östergötland borde gå mot färre revir, inte fler. Med ytterligare ett revir ökar problemen, oron och konflikterna – utan att de som fattar besluten själva behöver ta konsekvenserna.
Det ska sägas att varg har funnits i området en tid. Skillnaden mot för några månader sedan är därför inte så stor rent praktiskt. Men den psykologiska och långsiktiga betydelsen är stor. Fram till nu har många hoppats att etableringen inte skulle bli permanent. Jägare, lantbrukare och allmänhet har levt med en ovisshet – ett hopp om att området kanske ändå skulle slippa bli ett fast revir. Nu är det definitivt, och den ovissheten har ersatts av en ny verklighet.
Handlar om trygghet
Foto: Mari Edman
För djurhållare innebär varje nytt revir en ökad risk för angrepp, mer arbete och högre kostnader. För jakten innebär det förändrade förutsättningar, minskade viltstammar och svårare möjligheter att bedriva en jakt som är viktig både kulturellt och för viltförvaltningen. För boende på landsbygden handlar det om trygghet – att kunna släppa ut hunden, rida i skogen eller låta barn röra sig fritt i sin närmiljö.
Det är lätt att prata om rovdjurspolitik på avstånd. Men konsekvenserna av fler vargrevir bärs lokalt. Därför måste också lokalbefolkningens perspektiv väga tyngre i besluten. Att fortsätta tillåta en utökning av vargrevir i redan hårt belastade områden riskerar att ytterligare öka klyftan mellan stad och land.
Gränsen är nådd
En hållbar rovdjurspolitik måste ta hänsyn till människor som lever med vargen – varje dag. I Östergötland har vi nått, eller passerat, gränsen för vad som är rimligt.
Nu krävs en tydlig inriktning mot färre revir, inte fler. Allt annat är att blunda för verkligheten på landsbygden.
