Måttet rågades efter en skyddsjakt på varg i skogarna utanför Tjällmo. Svenska Jägareförbundets länsordförande Fredrik Lundén ringde då upp undertecknad och anklagade mig för att i en radiointervju i P4 Östergötland ha lett aktivister till platsen för skyddsjakten (!). Jag beskylldes också för att vara kontraproduktiv och för att ”bara vilja ha uppmärksamhet”. Till saken hör att jag vid det tillfället inte kände till att en skyddsjakt bedrivits.
Ett liknande samtal fick Dan Franzén, rovdjursansvarig i JRF-Östergötland. Denne hade efterlyst ett rovdjurssamarbete mellan organisationerna. Lundén meddelade nu att det inte var intressant för Jägareförbundet.
I en gemensam debattartikel på svenskjakt.se kritiserar våra båda föreningar Jägareförbundets agerande. Som svar skriver Lundén en replik som både kringgår kärnfrågan och torgför ett antal osanna påståenden. Här följer några exempel.
Oärlig retorik
Lundén skriver: ”Under det första samtalet med Thomas Ekberg meddelade jag att tidpunkten inte var den rätta för ett gemensamt uttalande.”
Telefonsamtalet handlade aldrig om ett gemensamt uttalande. Något sådant har vi inte föreslagit. Lundéns samtal gick helt ut på att beskylla FSJ och undertecknad för att försvåra den skyddsjakt som vi inte visste hade försiggått under natten. Det kan intygas av Dan Franzén. Samtalet till Franzén gick för övrigt ut på att säga nej till det förslag om samarbete i rovdjursfrågan som Franzén tillställt LRF, FSJ och SJF.
Lundén skriver vidare: ”Efter det samtalet dröjde det bara minuter innan en jaktjournalist ringde upp mig och framförde att Thomas anklagade mig för att inte samarbeta med honom i vargfrågan.”
”För Lundéns medlemmar kan det alltså vara värt att notera att vi är två föreningar som vill samarbeta kring rovdjursproblematiken – och en som säger nej.”
Det stämmer inte. Jaktjournalen, som hade fått nys om frågan, ringde Lundén för att fråga varför Jägareförbundet inte var intresserat av ett samarbete enligt Franzéns tidigare förslag. För Lundéns medlemmar kan det alltså vara värt att notera att vi är två föreningar som vill samarbeta kring rovdjursproblematiken – och en som säger nej.
Lundén fortsätter: ”Det är inte så man bygger tillit, man måste kunna föra diskussioner i förtroende och tycka olika utan att direkt springa till media med anklagelser.”
Vi tror inte heller att man bygger tillit genom att ringa människor och skälla ut dem. Att FSJ uttalar sig om den förda rovdjurspolitiken i en radiointervju, får väl också sägas vara en plikt för en brukarorganisation, vars medlemmar dagligen lider av den misslyckade rovdjurspolitiken. Inte heller vinner man tillit genom att gång efter annan säga nej till samarbete i en fråga som berör så många landsbygdsbor. Vi tvivlar på att Jägareförbundets medlemmar, som ju Lundén företräder, står bakom detta.
Efterkonstruktioner
En kort tid efter telefonsamtalen skriver Lundén en debattartikel i Svensk Jakt. I den framför han i stort sett samma argument som undertecknad tidigare hade framfört, både i samtalet med Lundén och i P4, med den skillnaden att de nu framstår som Lundéns egna! Till Jägareförbundets medlemmar säger man alltså en sak och till oss andra en helt annan.
Ett handslag är bättre
Fredrik Lundén vill i sin replik överlåta åt läsaren att bedöma vem som splittrar jägarkåren. Med ovanstående fakta har jag möjligen gjort detta arbete något enklare. För egen del vill jag än en gång uppmana till samarbete i rovdjursfrågan. Men jag skulle också uppskatta en ursäkt för de beskyllningar och påståenden som Lundén framför i sin artikel.
En ursäkt är enklare än du tror, Fredrik. Det räcker med att lyfta på luren. Därmed torde också stridsyxan kunna bytas mot ett ärligt handslag och en enad front. Vi måste samarbeta i rovdjursfrågan!
