Gert Ragnarsson har i en artikel i Jakt & Jägare och i en fristående längre rapport allvarligt kritiserat ett par vetenskapliga artiklar, skrivna av oss, som berör illegalt dödande av varg i Sverige, (Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe publicerad i Proceedings of the Royal Society 2012, samt Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling, publicerad i Biological Conservation 2020).
Ragnarsson betvivlar inte att ett stort antal revirhävdande vargar ”försvinner ” varje år, men hävdar att illegal jakt bara förklarar en liten del av dessa försvinnanden. I stället för han fram teorin att en stor del av förklaringen kan vara att vargar dödas av andra vargar i revirstrider. Han för dock inte fram några data som bekräftar denna teori. Som vi skriver i punkt 5 nedan så har Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, under perioden 2000–2018 bara fått in nio rovdjursdödade vargar. Vi bemöter punktvis nedan den viktigaste kritiken Ragnarsson framför mot våra uppsatser.
Saknas inte jämförande studie
1. Ragnarsson: Det saknas tyvärr studier på samma population (stam) av vargar av andra forskare eller med annan metodik för jämförande resultat.
Svar: Detta är inte helt sant. En forskargrupp i Norge, vid NMBU (Norsk Miljö- och Biovetenskaplig Universitet), har tillgång till nästan samma data som vi. En av deras artiklar, baserad på samma vargpopulation som vi studerar, är: Bischof et al. 2019, Estimating the size of the Scandinavian wolf population with spatial capture-recapture and conversion factors. MINA fagrapport 57. Vi använde denna rapport som stöd för att storleken på försvunna vargar som vi har angivit låg någorlunda rätt. Figur 2 i Appendix 1 i vår uppsats i Biological Conservation visar att våra data på frekvensen försvunna vargar ligger nästan exakt lika som Bischoffs, för perioden 2014–2017. Dessutom innefattar våra två vetenskapliga studier, som det handlar om här, ett samarbete mellan totalt tio olika forskare vid tre olika universitet i tre olika länder (SLU Sverige, Inland University Norge, Colorado State University, USA).
Ovanligt med möten mellan obesläktade vargar
2. Ragnarsson: I genomsnitt angrips drygt 20 hundar per år av varg (exklusive hundar som försvunnit under jakt inom vargområden och inte återfunnits) och dödligheten är mycket hög trots att jägare och hundförare gör allt för att undsätta hundarna. Det finns anledning att förmoda att antal vargar som dödas av andra vargar överstiger antalet hundar som dödas av varg.
Svar: Vi delar inte den bedömningen. Vi anser det troligt att de flesta hundar inte per automatik förstår faran vid möten med varg, genom att hundar under den långa domesticeringsperioden avlats bland annat för att minska aggression mot främmande hundar. Det finns ett flertal vittnesmål från jägare om hur omedvetna om faran hundar kan bete sig, när de stöter på en eller flera vargar. Det har till och med hänt, att när jägaren lyckats skrämma bort vargarna, har hunden följt efter de flyende vargarna. Det finns också flera observationer där jakthundar av olika ras aktivt driver varg. Mot bakgrund av hur många hundsläpp det sker under en jaktsäsong, även i vargrevir, och det faktum att vargar, till skillnad från hundar, sannolikt är medvetna om risken med att möta obesläktade artfränder, håller vi det inte för osannolikt att möten varg–hund är vanligare än möten mellan obesläktade vargar.
Sändare som tystnat har grundligt analyserats
3. Ragnarsson: När signalen från en radiomärkt varg inte längre kunde fångas upp klassificerades vargen som en illegalt dödad varg. Detta antagande som forskargruppen gör är helt missvisande.
Svar: Helt fel. Vi gör inte något sådant antagande. När radiosignalen från en märkt varg tystnar, görs rutinmässigt en grundlig analys av alla tänkbara alternativa orsaker, däribland en analys av sändarens batterikapacitet (som vi får data på tillsammans med gps-positioner). Denna rutin beskrivs detaljerat i både rapporten av Liberg m.fl. (2008) och i vår uppsats av Liberg m.fl. (Proc. Royal Society 2012), som Ragnarsson helt tycks ha bortsett från. De allra flesta fall när en sändare har tystnat har vi inte bedömt som illegal jakt. Under perioden 1999–2024 hade vi totalt 114 fall där sändaren tystnat. Endast 28 av dessa bedömdes som sannolikt illegalt dödade, medan 86 fall inte bedömdes som illegal jakt. Det är vidare viktigt att notera, att vi inom forskningsprojektet aldrig har återfunnit en varg vid liv, eller prover som indikerar att den är vid liv, efter att den av oss är klassificerad som illegalt dödad.
Den här kritiken tycker vi visar att det som Ragnarsson har ägnat sig åt är det som man inom vetenskapen kallar ”advokatyr”. I korthet betyder denna term att man medvetet letar efter argument och data som kan stödja ens egen hypotes, och bortser från sådant som talar emot den egna hypotesen.
Våra analyser har granskats
4. Ragnarsson: Baserad på vår granskning ser vi det som högst osannolikt att den beräknade omfattningen av ”cryptic poaching” speglar verkligheten. ”Bergsäkra” slutsatser har dragits utifrån en ur statistisk synvinkel alltför liten population djur där små felaktigheter kan ge stora avvikelser från verkliga värden.
Svar: Den statistiska säkerheten hos våra analyser har granskats och godkänts av fem oberoende internationella experter, inför publiceringarna av de två vetenskapliga uppsatserna 2012 och 2021.
Alla dödade vargar finns inte i SVA:s register
5. Ragnarsson: Samtliga vargar som påträffas döda eller är ett resultat av skydds- eller licensjakt sänds till SVA för obduktion. Av dessa anges 12 vargar ha dödats vid bekräftad illegal jakt under perioden 2000 till 2022 varav alla utom en före 2012.
Svar: I vår databas för perioden 2000–2018 har 33 fall av illegal jakt och 34 fall av sannolik illegal jakt rapporterats. Under samma period har endast 9 fall av rovdjursdödade vargar rapporterats. Ragnarsson gör en poäng av att endast ett fall av illegal jakt har registrerats efter 2012. Vi noterar emellertid att data från perioden 2012–2018 visar 13 illegalt dödade och 10 sannolikt illegalt dödade vargar, men endast 9 rovdjursdödade. I ärlighetens namn ska sägas att alla dessa inte finns i SVA:s register. Vi har inkluderat fall där länsstyrelsens personal vid spårning har fastställt att varg dödats illegalt, baserat på spårbevis inklusive blod och/eller muskelvävnad i snön.
Dessutom är det förmodligen större sannolikhet att en rovdjursdödad varg återfinns, än en som är illegalt dödad. Anledningen är att utövaren av illegal jakt har ett intresse av att undanröja den döda kroppen, vilket inte segraren i en strid mellan vargar har. Flera av de illegalt dödade vargarna har hittats under omständigheter som visar på ett aktivt undangömmande av kroppen.
Vi återfinner ofta döda sändarvargar
6. Ragnarsson: Som andra djur försöker en skadad varg hitta en skyddad plats i väntan på att skadorna ska läkas. Om det är ett gammalt ide, naturlig grotta, vägtrumma, under en lada eller liknande så kan signalen från en radiomärkt varg inte längre fångas upp. Om vargen dör kommer den enligt artikelförfattarnas klassificering bokföras som en illegalt dödad varg. Den risken för felklassificering är inte beaktad eller diskuterad i studie A eller B.
Svar: Återigen vill vi betona, att bara för att vi tappar kontakt med en sändarförsedd varg, bedöms den inte automatiskt som illegalt dödad, eller ens som död överhuvudtaget, se vidare punkt 3 ovan. Dessutom lyckas vi ofta återfinna även naturligt döda sändarvargar. I vårt samlade datamaterial för döda sändarförsedda vargar för perioden 1998–2024 har vi totalt 15 individer som är klassificerade som döda av ”naturliga” orsaker och där ingår ålder (2), drunkning (3), sjukdom (3), älgdödad (2), vargdödad (2), okänd dödsorsak (1) samt 2 vargar som var kraftigt skabbangripna och i så dålig kondition att de avlivades, eftersom de bedömdes ej kunna överleva. Om kontakten med en varg bryts till följd av att den befinner sig i ett område utan gsm-täckning, går sändarna över till att sända traditionella så kallade vhf-signaler. Dessa kan fångas upp genom pejling från mark eller flyg. Att denna metod fungerar även under svåra förhållanden kan exemplifieras genom att vi kunde lokalisera och plocka upp en drunknad varg på cirka 10 meters djup i en sjö under våren 2002.
Jägare skjuter inte på djur för att skrämmas
7. Ragnarsson: Fynd av hagel, som ibland har suttit helt ytligt, tyder på att människor försökt skrämma bort närgångna vargar från bebyggelse och tamdjur utan uppenbar avsikt att döda djuren.
Svar: Detta är en något märklig invändning. Menar Ragnarsson på fullt allvar att människor beskjuter djur med hagel bara för att skrämmas. Det är ju inte bara olagligt utan även rent djurplågeri. Det tror vi inte en hederlig jägare gör. Om man verkligen vill skrämmas med ett hagelgevär utan risk för skada, skjuter man naturligtvis i luften, och inte riktat mot djuret.
Vi har inte pekat ut någon särskild grupp
8. Ragnarsson: I den organiserade jakten är illegal jakt något som inte möts med blida ögon och en stor majoritet av jägarna accepterar inte illegal jakt, oavsett vilken viltart det handlar om. En omfattande illegal jakt skulle helt enkelt inte gå att genomföra utan att en stor del av jägarkollektivet känt till det och därmed också agerar gentemot de som utför jakten.
Svar: Det här är ett svepande påstående som vi inte tror Ragnarsson har några data som stöder. Vi vill betona att vi aldrig avsiktligt pekat ut någon särskild grupp i Sverige som ansvarig för den illegala verksamhet som vi har beskrivit i våra uppsatser (se nedan). Vi rekommenderar dock en läsning av några samhällsvetenskapliga forskare som har studerat illegal jakt i Sverige, till exempel von Essen et al. 2017: Discourses on illegal hunting in Sweden: the meaning of silence and resistance, Environ. Sociol. 4, 1–11. (doi:10.1080/23251042.2017), eller Peterson et al. 2018: Shoot shovel and sanction yourself: Self-policing as a response to wolf poaching among Swedish hunters, Ambio 2018. (doi: 10.1007/s13280-018-1072-5). Dessa uppsatser visar på en annan verklighet än den som Ragnarsson beskriver.
Vi vill slutligen återigen betona att vi aldrig avsett att peka ut någon speciell grupp som kollektivt skyldig till det illegala dödande av varg, som vi har behandlat i våra uppsatser. Detta olyckliga missförstånd, som har förts fram upprepade gånger, har följt oss under hela den tid som vi har studerat dödlighet i den skandinaviska vargstammen. I den tekniska rapporten Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen som vi utgav från Grimsö Forskningsstation 2008 använde vi olyckligtvis termen ”illegal jakt”. Därför lade vi i den rapporten in ett avslutande avsnitt med rubriken ”En kommentar om kollektivt skuldbeläggande” där vi betonar att vi inte pekar ut någon namngiven grupp (till exempel jägare) i samhället som skyldiga. Eftersom Ragnarsson uppenbarligen har läst den rapporten, hade det varit snyggt om han hade nämnt det avsnittet. Vi återger slutorden i det avsnittet här:
”Våra presentationer av omfattningen av illegal jakt har dock olyckligtvis av en del jägare och tamdjursägare uppfattats som en kollektiv skuldbeläggning av hela jägarkåren resp. alla fårägare. Vi uppfattar detta som mycket olyckligt. Vi vill betona att vi inte vill peka ut någon i vårt samhälle, varken enskilt eller kollektivt som skyldig till denna verksamhet. Vår uppgift som forskare har enbart varit att söka kvantifiera det illegala dödandet av varg, inte att spekulera i vem som utför den. Dessutom, att t.ex. hela jägarkåren skulle behöva känna sig utpekad som tjuvjägare för att vi presenterar höga siffror på illegal jakt på varg är lika orimligt som att alla bilister skulle känna sig utpekade som rattfyllon för att trafikforskare visar på ett omfattande rattfylleri.”
Olyckligt att det kallas ”tjuvjakt”
Det är olyckligt att illegal fångst och dödande av vilt på svenska kallas ”tjuvjakt”, vilket antyder att det skulle vara fråga om jakt. Den engelska termen ”poaching” saknar en sådan koppling till jakt och jägare och är därför värderingsfri. Det vore önskvärt att vi hade haft en liknande term på svenska. Vi försöker numera undvika ordet ”tjuvjakt”, och i stället skriva ”olagligt eller illegalt dödande”, men det är en klumpig term, och det är inte alltid som vi lyckats hålla oss till den. Om laglydiga jägare i Sverige känt sig utpekade av oss ber vi alltså än en gång om ursäkt. Ett mer omfattande och detaljerat svar på Ragnarssons artikel och utförliga rapport, finns på Skandulvs webbplats under fliken Rapporter.
