Läs mer
Svenska Rovdjursföreningens debattartikel: Björnjakten visar att ”viltvården” spårat ur.
Äntligen, Rovdjursföreningen, finns det något som vi kan enas om. Nämligen att det går att dra kopplingar mellan björn, och för den delen andra stora rovdjur, och andra jaktbara arter som till exempel älg. Till skillnad från Rovdjursföreningen har dock vi alltid sett de stora rovdjuren som likvärdiga andra jaktbara arter – alltså de kan jagas om det finns tillräckligt många av dem och det finns någon som är intresserad av att jaga dem.
Samma förhållningssätt går att använda när Rovdjursföreningen propsar på att björnen i stället skulle bli föremål för skådeturism. Det är faktiskt väldigt enkelt: hade efterfrågan funnits är vi övertygade om att någon hade sett till att tillgången fanns.
En skev population
Vi är även överens om att björnpopulationen har en dålig dynamik och att den har orsakats av regelverket. För alla andra arter gäller den självklara etiken att årsungar utgör en stor del av avskjutningen och att honorna kan fällas först efter att årsungarna har fällts. För björnen är honor och ungar dock fredade, och har varit så under många år, vilket har skapat en skev population. Dessutom leder det till en population med väldigt många honor med fjolårsungar – de björnar som är överrepresenterade vid skador på rennäringen.
Regelverket skapar alltså de björnar som sedan skjuts vid skyddsjakt och det tycker vi är fel väg att gå.
Jagas på samma villkor
Rovdjursföreningens syn på björnjakten är att den främst bedrivs som ”troféjakt” som säljs till svenska och internationella troféjägare. Den är helt tagen ur luften och visar på en stor okunskap om hur jakten bedrivs.
Att en drivkraft skulle vara att björnen konkurrerar om älgen är också felaktigt. Björnen jagas på precis samma villkor och av samma drivkrafter som annat vilt – för att det är naturligt och hållbart och det självklara sättet att förvalta vilt.
Rovdjursföreningens debattartikel visar att de i själva verket är emot jakt förutom under vissa specifika undantagsfall. Dessutom värderar de vissa symbolarter högre än andra, det hörs på namnet. Därom är vi inte – och kommer aldrig att vara – överens.
SOLVEIG LARSSON
förbundsordförande i Jägarnas Riksförbund
JENS GUSTAFSSON
riksviltvårdskonsulent i Jägarnas Riksförbund
