Den afrikanska svinpesten har drastiskt påverkat förfoganderätten till brukande i det drabbade området. Skogsbruk, jakt samt allemansrättsligt nyttjande är nu förbjudet och skogen ”stängd”. Debattens vågor har varit stora kring brukande av skog, till exempel i älgförvaltningen. Men att inget får göras i skogen ger en helt annan dimension och kan vara en nyttig påminnelse om oväntade händelsers påverkan.
Jägarna är oumbärliga i bekämpningen av afrikansk svinpest samt i älgförvaltningen. Respekt och tillit är grunden för att vi når resultat som frihet från svinpest och klövviltsstammar i balans med skogen. I bägge fallen behövs anpassning till lokala förhållanden och att människors erfarenheter tas till vara för att lyckas på bästa sätt.
Allt görs fel i vargförvaltningen
Vargförvaltningen är däremot ett exempel där i stort sett allt görs fel, för där finns ingen anpassning till lokala förhållanden och erfarenheter. Internationella föråldrade direktiv tvingar boende med varg runt knutarna att utsättas för ständig kris och deras tillit till myndigheter sjunker. Med allt fler vargar i djurtäta södra Sverige ökar problemen mycket snabbt.
2023 års rekordstora licensjakt på varg minskade inte antalet vargar, enligt vår kostsamma och grundliga officiella inventering. Samtidigt användes en annan, lägre, siffra när besluten om licensjakt på varg togs i år, samt att risken för att komma ner till 300 individer fick vara högst 10 procent. Resultatet blev att licensjakten 2024 bara får uppgå till 36 individer, vilket är mer än en halvering jämfört med beslutet för 2023 års vargjakt. Detta samtidigt som regeringen har gjort klart att antalet vargar ska sänkas.
Glädjande dom från HFD
Även för övriga stora rovdjur vilar förvaltningen på felaktig grund för att lyckas med respekt och tillit. Problemen är dock inte lika uppblåsta av bevarandeintressen.
Glädjande nog har Högsta förvaltningsdomstolen nyligen slagit fast att länsstyrelsen i Jämtlands läns beslut, om tilldelning under licensjakten på björn för några år sedan, var korrekt och följde regelverken. Beslutet överklagades för att 200 björnar inte ansågs vara ett begränsat antal. Domen visar att antalet rovdjur kan sänkas, om nivån överstiger regionalt beslutade mål.
”Det finns inga bindande juridiska krav på förvaltningsmål som är högre än mininivån.”
Nu pågår översynen av antalet stora rovdjur på länsnivå till kommande år, då nya mininivåer ska fastslås. Många län har dock högre ambition och förvaltningsmål som ligger över mininivån. Något som inte är nödvändigt. Det finns inga bindande juridiska krav på förvaltningsmål som är högre än mininivån. Människors livskvalitet i rovdjursområden måste tas på allvar och gå före antalet rovdjur!
