LJUSET BÖRJAR VÄNDA åter denna milda vinter. Den speciella känslan, att vistas i skog när kylan ger en särskild stillhet och snön knarrar under skidor, har inte infunnit sig ofta denna vinter. Samtidigt är det skönt att slippa de bistraste dagarna och att kunna jaga utan att behöva använda den mest extrema vinterutrustningen.
Däremot är situationen för alla som tvingas leva med oskygga vargar i sin närmiljö allt annat än njutningsfull. Det är obegripligt att vargar med fel beteende tillåts fortsätta att diktera villkoren för omgivningen. Den ”rätta lösningen” är att inga frilevande vargar tillåts, men på vägen till att uppnå JRF:s mål är effektiv skyddsjakt ett viktigt medel som måste fungera praktiskt.
JRF HAR SEDAN LÅNG TID framfört att stora rovdjur som vistas nära byggnader och inhägnader med tamdjur omgående ska få avlivas, utan myndighetsbeslut. Vi behöver också utveckla § 28 så att det/de stora rovdjur som angriper genast får förföljas och avlivas på enskilds initiativ. Dagens skyddsjaktregler utgår från 15 år gammal information och Naturvårdsverket har redan 2015 framfört till regeringen att reglerna behöver ses över.
När nuvarande landsbygdsministern tillträdde uttalade hon att ”konflikten mellan stad och land måste minska”. Vargen är en konfliktförstorare. Ministern undviker nu rovdjursfrågorna och har två gånger i riksdagen direkt avvisat förfrågningar från riksdagsledamöter om behovet av uppdatering av skyddsjaktsreglerna. ”Jag ser inget behov av förändring”, säger hon. Återigen sviker regeringen människorna och ökar känslan av utanförskap.
Varje minskning av antalet vargar förbättrar livskvaliteten för människor och djur i vargområden. Därför stödjer JRF fullt ut det arbete som vissa riksdagsmän gör för att få ner antalet vargar till riksdagens beslut om 170.
JRF KRÄVER ATT STATEN tar kostnaden för de skador stora rovdjur orsakar. Statligt anställda jobbar inte nätter och helger för 275 kronor i timmen (inklusive sociala avgifter) – vilket är ersättningen för eget arbete till tamdjursägare. Hundägarna som försäkringskollektiv betalar själva för skador på hundar. I dag vältrar staten över kostnaderna på de drabbade människorna.
Ett helt annan verkställande krävs om någon tilltro till rovdjurspolitikens löften ska vara verklighetsförankrade. Löftet om att 100 procent av skadorna ska ersättas måste fyllas med innehåll, och rätt att skydda sin egendom införas.
