I Sverige har vi jägare stora möjligheter att förvalta viltet. Detta genomförs enligt jaktlagstiftningen gemensamt av markägare och jakträttsinnehavare för att anpassa viltstammarnas storlek efter lokala
förutsättningar.
De senaste åren har viltskadorna ökat, främst i jordbruksmark, och i vissa områden orsakar viltet jordbruket stora skador. De viltslag som nämns främst i debatten är vildsvin och dovvilt.
Vad som verkligen förundrar mig är att vi samtidigt har de mest generösa jakttiderna på dessa viltslag. Det känns därför märkligt att vi som jägarkollektiv inte lyckas hålla stammarna på nivåer som anses acceptabla av samhället i övrigt.
Stora möjligheter att påverka
Nu skall det göras nya planer och förvaltningar över vildsvin och kanske även klövvilt. Vart leder detta till mer än ökade kostnader och en ökad byråkrati? En vidare följd blir troligen också misstänksamhet och ovänskap mellan jaktgrannar.
Hur har vi kunnat hamna här, för viltarter där vi har stora möjligheter att själva påverka stammarnas storlek med väl tilltagna jakttider och även möjligheter till tekniska hjälpmedel?
· Är vi jägare för lata?
· Är jaktarrendena för höga och därför behöver markägare ha mycket vilt på marken för att motivera priset?
· Har kontrollen över jakt och inventering flyttats från landsbygd till stad?
· Är vildsvinsköttet för komplicerat att sälja till vänner och bekanta?
· Är det viktigare att ha mycket vilt på marken än att jordbrukaren får sin skörd?
· Undviker vi att skjuta hondjur?
· Är det stort grupptryck från andra jägare som gör att vi inte vågar anpassa viltstammarna?
Hög tid att diskutera
Ja, svaret finns nog inte i en enskild frågeställning. Men det är verkligt hög tid att vi diskuterar nivåerna för vildsvin och dovvilt inom och mellan jaktlagen samt med markägarna.
Jag anser att vi löser förvaltningen bättre om vi i lokala dialoger beslutar om viltstammarnas storlek i stället för mängder med byråkrati och utökade regelverk.
För att behålla samhällets förtroende att sköta viltstammarna behöver vi ta ökat ansvar och krafttag för att skapa ”lagom” nivåer av viltstammar utifrån de lokala förutsättningarna.
Jägarnas Riksförbunds ledord Ansvar-Frivillighet-Samarbete är en utmärkt grund för att lösa detta utan en mängd myndighetsinblandning.
SVEN OLOF SANDBERG
ledamot i JRF:s förbundsstyrelse
ordförande i JRF-Skåne
