Länge leve den gamla potatiskastaren

1927 introducerade Husqvarna, efter ett par år av experimenterande och framtagande av diverse prototyper, slutligen en repeterstudsare. I enlighet med HVA:s numeriska modellbeteckningar blev det modell 46. 46:an baserades på den svenska karbinmekanismen m/94. Inga förändringar gjordes på mekanismen jämfört med originalet, förutom att slutstycket blånerades. Modellen försågs dessutom med en för den tiden helt modern kolv, som faktiskt flörtade med det som tillverkades både i London och Oberndorf. Pipan var i kaliber 9,3×57. Modell 46 blev naturligtvis en nationell succé, både på kort och lång sikt. Norma i Åmotfors laddar fortfarande patronen. Och varje älgjakt går det att hitta många 46:or som fortfarande är i bruk. När modellen introducerades måste den ha varit en sensation. Även om brittiska och tyska studsare förekom i skogarna var dessa utländska vapen knappast något som allmogen kostade på sig. Men så kommer plötsligt en helt modern, svensktillverkad studsare, byggd på Mauser-mekanism. Studsaren är dessutom både välgjord och överkomlig i pris. Kalibervalet var inte mindre intressant. En grovkalibrig patron med hylsan baserad på den redan då välkända tyska militärpatronen. Magnumfantasten av idag skakar på huvudet och ler i mjugg åt ”potatiskastaren”, som den numera kallas. Men 1927 var 9,3×57 definitivt ingen potatiskastare. Betänk att vid den här tiden var fortfarande gamla Remington-vapen, tolvåsjuan, förhärskande i älgskogen. Och jämfört med Remington är 9,3×57 en flackskjutare av rang. Husqvarna tog till brösttonerna i reklamen och hävdade bland annat att ”företagna provskjutningar hava utvisat att kulbanan är praktiskt taget rak ända upp till 200 meters avstånd”. Man kanske inte kan få särskilt många Weatherby-entusiaster att ställa upp på det uttalandet idag. Men som sagt, i relation till de då vanligt förekommande alternativen stämmer uttalandet faktiskt ganska bra. Produktionen av modell 46 i 9,3×57 fortsatte utan anmärkningsvärda förändringar i tio år, till 1937. Då ansåg Husqvarna uppenbarligen att det var dags för lite modernisering av modellen. Kontakt med FN i Belgien togs. Därifrån köptes mekanismer för tillverkning av de efterföljande modellerna – 146 och 246. Mekanismen var den här gången Mausers modell 98, från FN:s militära tillverkning. I övrigt är det inte mycket som skiljer en 146 från föregångaren modell 46. Pistolgreppet fick en modernare, avhuggen nederdel med rosett. Framdelen av stocken försågs med en liten snabel. Det var enkelt, klassiskt och elegant. 246:an var i samma utförande, fast i kaliber 9,3×62. Den senare är en ganska ovanlig modell med endast 227 vapen tillverkade mellan 1937 och 1941. 246:an anses dessutom som lite av en ”best gun”, eftersom den allmänt verkar ha försetts med lite finare kolvträ än sin syskonmodell samt med nickelstålspipa. Tillverkningen av de här två modellerna fortsatte till 1941. Då satte kriget slutligen stopp för leveranser från Belgien. Husqvarna valde då att återgå till den svenska mausermekanismen – ett med tanke på världsläget ganska naturligt val. Till stor del togs karbinmekanismen m/94 åter i bruk. Men även m/38-mekanismer från Husqvarnas egen produktion under 40-talet kom till användning. Modellerna hette nu 46A (9,3×57) och 46AN (9,3×62). Dessutom kom ett tillägg till kaliberfloran; modell 46B i 6,5×55. Samtliga ovanstående modeller formligen lyser av hantverksglädje och elegans. Men visst har tidens tand och bristande vård i vissa fall lyckats dölja detta faktum. Låt oss studera formen för ett ögonblick. Jämför en gammal Holland-studsare och en HVA 146. Det skulle vara ganska svårt att se någon större skillnad vid en snabbare titt. Hantverksarbetet håller oftast hög klass. Kolvens inpassning är väl utförd (även om undantag naturligtvis finns). Blåneringen står sig i många, många år. Hur många gamla 9,3:or med rost och/eller utsliten blånering har läsaren egentligen sett? Husqvarna-studsarna var dessutom som standard försedda med flera finesser. Nu betraktas dessa detaljer som customtillbehör och kostar mycket på ett nytt vapen. Kornrampen var lödd på pipan och sedermera försedd med korntunnel. Den främre rembygeln sitter i en ring, lödd runt pipan. Så gör även det bakre siktet. Kolvträt är, åtminstone när det gäller torkning och utlägg, av en kvalitet som lämnar föga att önska. Detta tillsammans med den fina inpassningen gör att de här bössorna sällan lider av ”väderspänningar”, som är så vanligt med dagens snabbtorkade kaffevedskolvar. Den moderna skytten, som vill montera kikare, råkar naturligtvis ut för problem. Varken slutstyckshandtagets raka bockning eller flaggsäkringen passar särskilt bra ihop med låga kikarmontage. Då och då kan man visserligen hitta studsare som är försedda med sidomontage och lågförstorande kikare. De här montagen är höga nog för att man skall kunna manövrera flaggsäkringen under dem. Även om montagen är välgjorda och skottfasta (åtminstone de dyrare montagen i stål – se upp med lättmetallvarianterna) hamnar kikaren så högt att snabbskytte blir svårt. Alternativet är alltså nytt slutstyckshandtag, ny säkring och att sätta dit ett toppmontage. Därpå upptäcker skytten att kolven fortfarande är för låg. Då gäller det att jobba för att få ner kikaren riktigt ordentligt. Alternativet är att montera kolvkamsförhöjning eller ny kolv. En annan variant, om man inte har något emot att förlita sig på batterier, är att montera ett rödpunktssikte. Det är inte vackert, men det fungerar. Rödpunktssiktet kan dessutom monteras så långt fram att flaggsäkringen och slutstycket går fritt utan vidare modifikationer. Ett annat, kanske något reaktionärt, alternativ är annars att åka till skjutbanan och prova de öppna riktmedlen. Det brukar kräva lite övning och någorlunda friska ögon. Annars är öppna riktmedel i allmänhet effektivare än vad de flesta tror. Och då upptäcker skytten att allt faller på plats. Den tidigare alltför låga kolven, som slog på kinden, sitter som en smäck. Och det aviga öppna pistolgreppet, som inte tillåter några vackra banskytteserier, gör bössan mycket lättsvingad och ledig i trånga lägen. Faktum är att vid skytte med öppna riktmedel, som det en gång var tänkt, beter sig de här studsarna mer som välbalanserade hagelbössor. Ett bra drevjaktsvapen med andra ord. Med tanke på kalibern är det kanske i första hand älgjakt som gäller med det här vapnet. Prova gärna några serier på älgbanan. Jag tror att många kommer att bli förvånade över resultatet. Mot krigsslutet blev handel med FN möjligt igen och samarbetet återupptogs. Detta resulterade i den välkända 640-serien, vars modellflora numera tyvärr mest står och dräller hos var och varannan handlare. Vid introduktionen 1944 fanns tre kalibrar. 6,5×55, 8x57JS och 9,3×62. Den gamla potatiskastarpatronen fick därmed gå till vila. Studsaren begåvades med en ny kolv med fylligare förstock och brantare pistolgrepp. Den här kolven är tyvärr, även om den kan upplevas som något mer ergonomisk än sin föregångare, inte särskilt rolig. Främsta orsaken är att kolven inte är lika vacker som sin föregångare. Lite knubbig och lite plump. Dessutom förekommer den ofta i bok istället för valnöt vilket, även om det fungerar, knappast inspirerar till något större estetiskt välbefinnande hos ägaren. De här tidiga versionerna av 640 har alla 98-mekanismer av militär typ, det vill säga med tum- och laddramsurtag samt vissa invändiga Mauser-finesser fortfarande i behåll. En hel del förändringar genomfördes på de här gevären under produktionstiden. Dels gjorde FN förändringar på sin 98-mekanism och dels en gjordes en del modifikationer av kosmetisk/produktionsteknisk natur. Dessutom tillkom ett antal kalibrar till det ursprungliga sortimentet. Under den här perioden inleddes också exporten av studsare, främst till Nordamerika, på allvar. I den första omgången av 640-studsare byggdes också ett antal på vad man kallade ”svensk m/38-mekanism i förstärkt utförande”. Det är helt enkelt en version av den svenska Mauser-mekanismen där vänstra lådväggen saknar tumurtag. Ytterligare modifieringar gjordes som sagt efterhand redan i Belgien. 98-lådan modifierades, dels för att bli billigare och lättare att tillverka, dels för att göra kikarmontage enklare. Därmed har de första 640-modellerna samma militära typ av slutstyckshandtag som 146. Senare versioner har en mer kikarvänlig nedbockning på handtaget. Efterhand slopades också tum- och laddramsurtagen på lådan. I slutet av 640-modellens tillverkningsperiod började man också mycket riktigt borra och gänga lådan för kikarmontage redan på fabriken. En 640 i kaliber 8x57IS måste vara den i särklass vanligaste hyllvärmaren hos vapenhandlarna. Detta faktum är egentligen både tokigt och obegripligt. Dels är 640-studsarna på det hela taget riktigt bra vapen med dagens mått mätt. Dels brukar de vara riktigt billiga. Just 8x57IS måste också vara den absolut mest underskattade patronen hos dagens svenska jägarkår. Om det enbart beror på att ingen jakt- eller vapentidning har skrivit om kalibern de senaste åren skall jag låta vara osagt. Men faktum kvarstår. Med moderna laddningar och kulor är det en riktigt bra jaktpatron. Dessutom är 8x57IS en patron som med rätta kan kallas ”allround”. Dags att tvätta bort gubbstämpeln? Patronen kallas normalt 8x57JS, men bokstaven ”J” är egentligen en misstolkning av det gotiska typsnittet för ”I” som står för tyskarnas ”Infanterie” och betecknade patronens militära version. Förhoppningsvis leder den växande vildsvinsstammen och det ökade intresset för grova kalibrar till att de här vapnen hittar ut till jägarna igen. Redan finns tecken på ett ökat intresse för begagnade 9,3:or. 1953 kom ersättaren till 640, den helt svenskproducerade 1640-serien. Husqvarna ville självklart slippa beroendet av FN för leveranser av mekanismer. FN tillverkade ju också egna jaktgevär och var därmed en konkurrent. Självklart kunde FN med smart prissättning på mekanismerna åtminstone till viss del få kontroll över konkurrenterna. Med 1640 försvann ganska snart den dugliga 8x57JS-patronen ur sortimentet. 1640 är ett på det stora hela mycket välgjort vapen. Tillverkningsprocessen utfördes till stora delar med omoderna metoder. Detta påstående kan kanske upplevas som negativt, men det är snarare tvärtom. I diverse historiska skrifter om 1640-modellen framhålls ofta den manuella tillverkningen som en nackdel och en brist i designen. Och visst kan det upplevas som en brist, men bara ur företagsekonomisk synpunkt. Vapnet i fråga kostade ju mantimmar att producera, kvaliteten är det absolut inget fel på. Kaliberurvalet var ungefär det samma som för 640. .270, 6,5×55, .30-06, 8x57JS och 9,3×62 var med från början. 1959 introducerades också en helsvensk kaliber; Nils Kvales .358 Norma Magnum. En ansenlig mängd varianter av 1640 förekommer. Bland annat levererades halvfärdiga studsare till Folke Dahlbergs FG Company, där de stockades och försågs med kikarsikten enligt Dahlbergs egna och något säregna idéer. Ett par olika specialmodeller gjordes också, som stämplades med diverse underleverantörers namn. Däribland Tradewinds, Husqvarnas distributör i USA. Via Tradewinds kunde hugade spekulanter på andra sidan Atlanten även köpa kolvlösa bössor samt rena mekanismer. En lättviktsversion, modell 1600, togs också fram. Denna hade en piplängd på blott 52 centimeter, jämfört med standardmodellens 60 centimeter. En helstocksversion av lättviktaren fanns också att köpa, i alla fall nästan. Kolven på densamma var inte homogen. Sannolikt för att undvika eventuella problem med spänningar i förstocken gjordes denna modell helt sonika i två stycken. Den främre biten är påskarvad. Ändå är det en slank och snygg bössa. En avgörande eftergift gjordes tyvärr åt de marknadsekonomiska krafterna. 1957 ersattes underbeslaget i stål med ett underbeslag i svartoxiderad, gjuten aluminium. Funktionen är inte sämre jämfört med stålversionen, men utseendemässigt är det helt klart ett steg bakåt. Svartoxiderad aluminium ser inte bra ut ens som nytt. Efter några år i jaktmarkerna blir det förskräckligt. Så kan det gå när vapenhantverkare och ingenjörer måste sänka materialkostnaderna. Förutom aluminiumbiten var avtryckaren en detalj på 1640-studsaren som väckte hård kritik. Detta kunde dock åtgärdas genom att fabriken mot en rimlig ersättning levererade ett justerbart ”fintryck”. De dyrare modellerna försågs med detta trycke som standard. Att döma av hur få standardstudsare med eftermonterat fintryck man stöter på idag kan man bara dra slutsatsen att få nappade på erbjudandet. Kanske var jägarkåren mindre kinkig för 40 år sedan? Kikarsiktet gjorde på allvar sitt intåg i jägarhemmen under 50-talet. Först nu började kikarna bli smidiga och billiga nog för vanliga jägare. Nu blev fler och fler vapen kikaranpassade redan från fabrik. Så även Husqvarnas 1640 naturligtvis. Lådan var borrad och gängad för standardfästen redan i fabriken. Dessutom var det på den högra sidan av lådvalvet anpassat för amerikanska dioptersikten från bland annat Williams och Lyman. Francis Sell, amerikansk jägare, skribent och Husqvarna-entusiast har skrivit boken ”The deer hunter’s guide”. I boken vurmar Francis Sell för ett sikte som han kallar ”the Cascade Snap Shooter”. Detta förnämliga lilla sikte fanns att få som tillbehör även i Sverige men hette då ”Husqvarna jaktdiopter”. Idag är dioptersikten en något bortglömd och ganska underskattad typ av riktmedel. Visserligen finns det nu experter på eftersök som har insett att diopter i vissa svåra situationer fungerar när kikarsikten inte gör det. Ett kikarsikte går inte alls att använda när det blir isbildning, fukt, mörker och trånga lägen på korta avstånd. Att Husqvarna kunde erbjuda Pecar-kikare till 1640 gjorde att jaktdioptern blev ännu mer sällsynt. Dioptern monterades enkelt i skruvhålen på lådvalvet. Originalkornet ersattes med ett av stolptyp. Siktet knackades ut och ersattes med en liten ”laxspårsfyllare”. Samtliga delar, inklusive skruv, följde naturligtvis med vid köpet av en jaktdiopter. Husqvarna levererade även vapen till Smith & Wesson och Holland & Holland, men det är nog ett ämne för en separat artikel. Husqvarnas ekonomer var som sagt lite missnöjda med 1640. Produktionen krävde en hel del manuellt arbete och kostade därmed för mycket. Andra tillverkare hade på 60-talet börjat övergå till mera lättillverkade och enklare konstruktioner, som egentligen inte var bättre. Maskinparken som Husqvarna förfogade över var ganska gammal och härstammade från tillverkningen av statens Mauser-gevär. Denna maskinpark tillät knappast några större modifieringar av tillverkningsprocessen. Husqvarnas ägare, jätten Electrolux, var dessutom synnerligen ointresserade av större investeringar i den lilla och föga inkomstbringande vapensektorn. Därmed fortsatte den hantverksmässiga tillverkningen tills Husqvarna fick kontrakt på tillverkning av G3 från Heckler & Koch för statens räkning. G3 är mer känd bland tusentals beväringar som AK4. Med detta kontrakt kom plötsligt nya friska pengar och nya maskiner in i vapenverkstäderna. Detta, samt lite kreativ smygutveckling av ingenjörerna, ledde till nästa modell, som också skulle bli den sista (?) svenska jaktvapenkonstruktionen av vikt och värde. Efter att en provserie tillverkats och skickats ut för fältstudier under 1967 startades serietillverkning året därpå. 1900-studsaren var verkligen något nytt jämfört med föregångaren. Utvändigt bibehöll den ungefär samma mått som 1640, resten var nykonstruerat. Den breda, pålitliga utdragaren av Mauser-modell var borta, ersatt av en utdragare av Sako-liknande modell. Lådan var av samma runda typ som på Remington 700 och lätt att massproducera. Den enda idé som hängde med från 1640 var tyvärr det där underbeslaget i gjuten aluminium… Vad som hade förbättrats jämfört med föregångaren var ett nytt trycke, en justerbar och allmänt förnämlig konstruktion. Säkringen säkrade återigen både avtryckare och slagstift. Slutstycksgången var, och är fortfarande, mycket lätt och friktionsfri. Faktum är att den är så störningsfri att det kan upplevas som störande för den som är van vid Mauser-lådor. Studsaren fanns att få i ett antal olika modeller, såsom standard, monte carlo och olika lyxutföranden. Dessutom tillverkades en jaktsportermodell i kalibrarna 6,5×55 och .222 Rem. Modellen hade en rejäl kolv, minskad öppningsvinkel på slutstycket, bakelitkula på handtaget, kortad slaglängd och lättat tryck. Jaktsportermodellen kunde även levereras med grovsvarvad kolv för den hängivne hemmapularen. Denna moderna nykonstruktion mottogs väl. 1900-studsaren var dessutom billigare att tillverka. Husqvarna stod nu ganska väl rustade för att möta framtiden. Husqvarna hade dessutom en uppfräschad maskinpark och ett säkert kontrakt med staten. Men nu vet vi ju hur det gick. FFV ville gärna åt både militärkontrakt och den civila marknaden. Den lilla vapenverkstaden Husqvarna AB, i sin tur blott en liten del av Electrolux, blev ett lätt byte för ett fett bud från Eskilstuna. 1969 övergick ägandeskapet och studsartillverkningen officiellt till FFV. Dock fortsatte tillverkningen av 1900-lådor på Husqvarna fram till 1970, innan allt maskineri hade överförts och man hade börjat få fart på produktionen i Eskilstuna. Tyvärr brydde sig FFV inte om att ta reda på vad jägarna förväntade sig av ett vapen och av kundservice. Då hade man haft vett att utnyttja de etablerade försäljningskanalerna. Tradewinds fick ganska omgående sparken. Hade FFV:s övertagande skötts annorlunda hade vi kanske fortfarande kunnat köpa en svensk CG-studsare. På Husqvarna behölls en liten verkstad, där man sysselsatte sig med att bygga några hagelvapen och jubileumsbössor. Dessutom renoverades gamla Husqvarna-vapen. 1989 pensionerades den siste vapenhantverkaren, Bertil Grankvist, och ”Vapen” stängde för gott. 300-årsjubiléet på Husqvarna Vapenfabriks AB firades alltså med nedläggning. Ungefär 15 år senare bestämdes att Husqvarnas produktion av tävlingsmotorcyklar var olönsam. Det blev en försäljning till Cagiva i Italien och verksamheten flyttades utomlands. Därmed gick den ena av världens två äldsta kvarvarande motorcykeltillverkare i graven. Kvar var Harley-Davidson, som började tillverka mc samtidigt som Husqvarna. Men det är en helt annan historia.