Om kriget kommer

På styckningsbordet framför Rolf Sandström ligger en älg. Bredvid väntar en gris. Runt honom står hemvärnssoldater och medlemmar i Jägarnas Riksförbund, och snart är det deras tur att ta över knivarna.

Sandström är en erfaren slaktare och styckare och vet vad som krävs för att förvandla en djurkropp till användbart kött. För flera av deltagarna är det däremot ny kunskap. De ska inte bara titta på när han arbetar, utan själva få lära sig att stycka och hantera köttet. I närheten står Hemvärnets kokvagn, där JRF Västerbottens distriktsordförande Kristoffer Johansson arbetar med nästa steg i kedjan: att göra mat av det som tas om hand på styckningsbordet.

Älg, gris, vassa knivar och en militär kokvagn. Det är knappast den första bilden som dyker upp när man tänker på Sveriges upprustning av totalförsvaret. Här finns inga stridsfordon, inga drönare och inga skyttevärn. Ändå handlar övningen i högsta grad om vad som händer om det värsta inträffar.

För om Sverige hamnar i krig räcker det inte att soldater kan strida. Människor måste fortfarande äta, också när transporterna inte längre kommer fram, elförsörjningen sviktar och de system som i fredstid förser oss med mat inte fungerar som de brukar. Då kan kunskapen om hur ett fällt djur tas om hand, styckas och blir till en måltid plötsligt få en helt annan betydelse.

Det är därför som Rolf Sandström står vid styckningsbordet den här dagen.

Hemvärnet och JRF samarbetar

Utbildningen i Umeå har kommit till genom ett samarbete mellan Hemvärnet och Jägarnas Riksförbund i Västerbotten. Bakom initiativet finns bland andra Tomas Larsson från Hemvärnet, medan Sandström leder den praktiska delen. Kristoffer Johansson, vid kokvagnen, arbetar professionellt med måltidsverksamhet. Deltagarna får följa hela vägen från djurkropp till användbart kött och själva arbeta med älgen och grisen.

Det som sker runt bordet kan vid första anblicken se ut som en ganska vanlig kurs i slakt och styckning. Men frågan som ligger bakom den är betydligt större: Om Sverige drabbas av en svår samhällskris – eller i värsta fall hamnar i krig – vilka kunskaper och resurser finns redan ute i landet som samhället kan behöva?

I utvärderingen efteråt beskrivs utbildningen som ett lyckat exempel på civil-militär samverkan. JRF:s kompetens lyfts fram som en tillgång och kunskaper om kötthantering, livsmedelsförsörjning och matlagning som något som kan få betydelse vid kris eller höjd beredskap. Men minst lika viktigt anses mötet mellan människorna vara. Hemvärnet och civilsamhället får lära känna varandra och upptäcka vilka förmågor som redan finns.

För Tomas Larsson, som arbetar med köksverksamheten i Hemvärnet och var en av initiativtagarna till utbildningen, är det egentligen ganska elementärt.

– Vi måste tillbaka till grunderna och kunna de här sakerna. I ett krisläge går det inte att bara beställa ett paket och få köttet levererat.

Nästa utbildning skulle kunna handla om andra djurslag, kanske fågel. En annan fråga är hur köttet ska tas om hand om de kylmöjligheter som vi betraktar som självklara inte längre fungerar. En djurkropp som styckas och tillagas direkt ger helt andra möjligheter än en hel kropp som måste hållas kyld. För Larsson handlar det om att bygga kunskap steg för steg och samtidigt utveckla kontakterna mellan jägarna och Hemvärnet.

Bakom den ganska odramatiska dagen med knivar, kött och kokvagn finns en betydligt större fråga. Om Sverige drabbas av en svår samhällskris – eller i värsta fall hamnar i krig – vad kan landets jägare faktiskt bidra med?

Sverige har hundratusentals människor som har genomgått jägarexamen och knappt 300 000 löser statligt jaktkort varje år. De finns i hela landet och besitter tillsammans en uppsättning praktiska färdigheter som är ovanliga i stora delar av den övriga befolkningen. Vapenvana är den mest uppenbara, men långt ifrån den enda. Många jägare kan passa, flå, stycka och hantera kött. De är vana vid att röra sig i terräng långt från vägar och bebyggelse och känner ofta sina jaktmarker in i minsta detalj. I förråd och garage finns dessutom sådant som jaktradioapparater, gps:er, fyrhjulingar, släp, motorsågar, pannlampor, kläder och annan utrustning för att kunna arbeta utomhus under besvärliga förhållanden.

Det som var för sig bara är en del av ett jaktintresse kan sammantaget utgöra en beredskapsresurs.

Jägare kan organiseras snabbt

Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, anser att jakt- och skytterörelsen har en viktig roll i totalförsvaret och lyfter både skjutskicklighet och vapenfärdighet och kunskapen om hur en inhemsk livsmedelsförsörjning kan tryggas.

– Förutsättningarna att ta hjälp av och organisera jägarkåren i Sverige är goda. Vid en särskild händelse kan jägare organiseras snabbt, det såg vi exempel på när jägare i Västmanland bidrog i arbetet med att bekämpa afrikansk svinpest hos vildsvin.

När smittan upptäcktes hösten 2023 blev jägarnas lokalkännedom och kunskap om vilt en viktig del av bekämpningen. Sverige kunde friförklaras från sjukdomen på mindre än ett år, något Bohlin framhåller som ett exempel på jägarkårens förmåga att snabbt bidra när en extraordinär situation uppstår.

Det här har jägarna redan

Lokalkännedom. Jägare känner skogsvägar, stigar, byggnader, terräng och platser där få andra människor regelbundet vistas.

Kommunikation. Jaktradio, mobiltelefoner, gps och i många fall powerbanks och annan utrustning för kommunikation ute i fält.

Terrängförmåga. Vana att orientera sig och arbeta utomhus i mörker, kyla och dåligt väder.

Fordon och verktyg. Fyrhjulingar, släp, terrängfordon, motorsågar, vinschar och annan utrustning är vanlig i många jaktlag.

Hundar. Tusentals jakthundar och hundförare med vana vid sök och arbete över stora områden.

Vapen- och skjutvana. En stor grupp människor som redan är vana vid säker vapenhantering och regelbundet tränar skytte.

Vilt och livsmedel. Kunskap om att fälla, passa, transportera, flå, stycka och ta hand om vilt – och ett nät av jaktlag, slaktbodar och vilthanteringsanläggningar över landet.

Ingen enskild punkt gör jägarkåren till en beredskapsorganisation. Men tillsammans utgör kunskaperna, utrustningen och den geografiska spridningen en resurs som redan finns på plats den dag samhällets vanliga system utsätts för påfrestningar.

Den bilden delas av Nicke Grahn, informationsbefäl och frivillig officer i Västerbottensbataljonens stab inom Hemvärnet. Bataljonen täcker hela Västerbottens län och omfattar enligt Grahn mellan 800 och 1 000 personer. Hemvärnets uppgift bygger på att snabbt kunna sättas in, vilket bland annat innebär att personalen har sin utrustning hemma och en hög beredskap.

Många hemvärnssoldater är redan aktiva jägare, och Grahn skulle gärna se att fler jägare söker sig till Hemvärnet

– I ett beredskaps- eller krigsläge är människor som kan hantera vapen på ett tryggt sätt värdefulla. Som potentiell förstärkning av försvaret är jägarkåren därför en viktig resurs.

Men han betonar att jägarens värde inte stannar vid vapnet. I en allvarlig kris blir försörjningen central, och där ser han jägarkåren som en grupp med ovanligt stor praktisk kompetens. Hemvärnet har både sjukvård och kök i organisationen, och Grahn skulle gärna se att fler i kokgrupperna lärde sig att stycka och hantera kött. Det skulle göra förbanden bättre på att utnyttja lokala livsmedelsresurser.

Samarbetet kan dessutom gå åt båda hållen. Många yngre hemvärnssoldater kommer från städer och har ingen tidigare kontakt med jakt men får genom den militära verksamheten erfarenhet av skytte. Jägare har i sin tur ofta den säkra vapenhanteringen med sig från början och kan vara en rekryteringsbas för Hemvärnet.

– Jag tror alltså att rekryteringen skulle kunna gå åt båda håll, säger Grahn.

Jägare har god lokalkännedom

Afrikansk svinpest är förstås något helt annat än krig. Ändå finns där en lärdom. När ett stort geografiskt område snabbt måste hanteras och myndigheterna är i behov av människor med lokalkännedom, praktisk erfarenhet och specialkunskaper om skog och vilt behöver organisationen inte byggas helt från början.

Det är också där som Tomas Larsson ser en uppgift som går långt utanför livsmedelsförsörjningen. En jägare återkommer till samma område år efter år och lär sig hur det ser ut. Vägar, stigar, bommar och byggnader blir bekanta, och därmed blir också det ovanliga lättare att upptäcka.

– Vi jägare rör oss ute i våra jaktmarker med vapen utan att någon reagerar på det, samtidigt som vi ser väldigt mycket. Vi vet ofta mer om vad som händer i skogen och ute i markerna än många andra.

Han drar parallellen till fiskare som regelbundet befinner sig längs kuster och ute på vatten. Tekniska övervakningssystem kan täcka stora områden, men det finns samtidigt ett värde i människor som känner platsen och kan reagera på sådant som avviker.

– Vi är ögon som ser saker som andra inte ser.

Larsson pekar särskilt på kusterna, landgränsen och fjällkedjan, områden där jägare och fiskare regelbundet rör sig och där den lokala kännedomen kan vara omfattande. Det handlar inte om att svenska jägare ska börja uppträda som underrättelsepersonal, men resonemanget illustrerar en av jägarkårens mindre uppenbara tillgångar: tusentals människor befinner sig regelbundet på platser där nästan ingen annan vistas och vet tillräckligt mycket om sin omgivning för att lägga märke till när något förändras.

Grahn ser samma värde i mer konkreta situationer. Vid eftersök och sökinsatser händer det att Hemvärnet arbetar tillsammans med Polisen, och människor ur lokala jaktlag kan då bidra med terrängkännedom.

Krig behöver heller inte innebära att strider pågår i den egna kommunen för att vardagen ska förändras drastiskt. För Kristoffer Johansson, distriktsordförande i JRF Västerbotten och yrkesverksam inom kommunal måltidsverksamhet, är ett betydligt mer närliggande scenario att transporterna störs. Om Försvarsmakten behöver kraftsamla på andra håll ska människor i resten av landet fortfarande ha mat. På landsbygden och i inlandet kan en utslagen bro, bränslebrist eller avbrutna transportleder få stora konsekvenser när lagren börjar sina.

– Då kan till exempel en älg räcka till ett äldreboende under ganska lång tid.

Viltet är inte lösningen på Sveriges livsmedelsförsörjning, understryker han. De vanliga lagren och livsmedelsresurserna kommer först, liksom möjligheten att använda tamdjur i kontrollerade former. Men ju längre en allvarlig störning pågår, desto mer intressant blir det som faktiskt finns lokalt.

– Viltet är inte huvudförsörjningen, men när andra resurser börjar sina kan det bli mycket viktigt.

Då behövs också människorna som kan fälla djuren och därefter ta hand om, stycka och hantera köttet.

Studie om viltresursen

Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt har försökt beräkna hur stor den svenska viltresursen egentligen är ur ett beredskapsperspektiv. Studien omfattar älg, rådjur, vildsvin och dovhjort och visar att viltet kan ge ett betydelsefullt tillskott, framför allt regionalt. Men resultaten visar också varför man måste vara försiktig med de stora siffrorna.

Forskarna har beräknat hela de uppskattade populationerna. När studien kommer fram till omkring 74 000 ton slaktvikt handlar det alltså inte om hur mycket Sverige uthålligt skulle kunna skjuta varje år. Det är den teoretiska mängden kött i de beräknade viltstammarna. För beräkningen av hur mycket energi som viltet maximalt skulle kunna ge under ett år förutsätts att de beräknade populationerna skördas och konsumeras under detta enda år. Det innebär i praktiken att man räknar på att allt det beräknade viltet skjuts. Studien visar att detta extrema uttag skulle motsvara omkring nio procent av den normala svenska köttkonsumtionen, men bara omkring 1,2 procent av det minimala energibehovet i en kris. Regionalt kan betydelsen vara betydligt större.

Så mycket mat finns i de svenska skogarna

Forskare vid SLU och SVA har beräknat beredskapsvärdet hos Sveriges populationer av älg, rådjur, vildsvin och dovhjort. Siffrorna är intressanta – men måste läsas rätt.

74 000 ton. Den sammanlagda slaktvikten hos de beräknade populationerna av de fyra arterna uppskattades till omkring 74 000 ton. Älg stod för 50 procent och vildsvin för 34 procent.

Detta är inte ett möjligt årligt jaktuttag. Beräkningen avser köttet i de uppskattade populationerna. När forskarna räknar på hur mycket energi som viltet kan ge under ett år bygger modellen på att de beräknade populationerna skördas och konsumeras inom detta år. I praktiken innebär alltså detta teoretiska scenario att hela den beräknade viltresursen tas ut.

9 procent. Köttet från hela de beräknade populationerna motsvarar omkring nio procent av Sveriges normala köttkonsumtion.

30 kcal. Om de beräknade populationerna skördades och allt ätbart fördelades på Sveriges befolkning under ett år skulle det ge omkring 30,4 kilokalorier per person och dag.

1,2 procent. Det motsvarar cirka 1,2 procent av det minimala energibehov på 2 450 kilokalorier per person och dag som används i studiens krisscenario.

8 procent. Skillnaderna är stora. I Jämtland, med mycket vilt och liten befolkning, kan viltets teoretiska bidrag uppgå till omkring åtta procent av minimibehovet av energi.

Forskningsresultaten ska alltså inte läsas som att Sverige kan skjuta 74 000 ton vilt om året. Tvärtom visar de både potentialen och begränsningen: viltet kan vara ett viktigt lokalt tillskott i en livsmedelskris, men den långsiktiga beredskapsresursen bygger på att det finns reproducerande viltstammar kvar.

Källa: Gren, Andersson, Jonasson och Knutsson, Food security and the value of game animals – a study of Sweden, European Journal of Wildlife Research, 2024.

Det leder till en annan och minst lika viktig del av beredskapsfrågan. En konservburk på en lagerhylla kan bara konsumeras en gång. Viltet ute i skogen är däremot en levande och reproducerande resurs. Som JRF:s Jens Gustafsson brukar uttrycka det: ”Vilt är framför allt bra på en sak – att göra mer vilt.”

Det innebär att viltstammarna, rätt förvaltade, kan fortsätta att producera mat även nästa år och året därefter. Om de däremot skjuts bort försvinner också den framtida resursen. Kristoffer Johansson är därför tveksam till tanken att ett krisläge automatiskt skulle innebära att så mycket vilt som möjligt ska fällas.

– Om det handlar om ett, två eller tre år ska vi förvalta viltet ungefär som vi gör nu. Det finns tillräckligt med kött ändå.

Först i ett mycket längre och allvarligare läge ser han framför sig att samhället kan tvingas ta det som finns. Hans utgångspunkt är ändå att viltstammarna ska betraktas som en resurs som måste förvaltas även under en kris, inte som ett förråd som ska tömmas så fort de vanliga leveranserna sviktar.

Praktiska problem i krig

Det finns dessutom ett mer handfast problem. Att det står en älg i skogen innebär inte att ett äldreboende har hundra kilo kött. Djuret ska fällas och transporteras ur terrängen. Kroppen ska tas ur, hanteras hygieniskt, kylas och styckas. Köttet ska därefter in i ett system där det kan transporteras, lagras och tillagas.

I fredstid finns regelverk, kylkedjor och kommersiella strukturer för detta. I ett krig kan just sådana strukturer vara satta under hård press. Därför handlade utbildningen i Umeå om mer än styckningsteknik. Tomas Larsson tar upp frågan om vad som händer om vanliga kylmöjligheter saknas och hur en djurkropp då ska tas om hand. Kristoffer Johansson ser från sitt håll hur svårt det redan i fredstid kan vara att få in lokalt viltkött i de stora systemen.

I Umeå används varje år en mindre mängd vilt i kommunala måltider, både till skolelever och inom äldreomsorgen, men Johansson skulle vilja se bättre möjligheter att använda lokala resurser. Det kan handla om ekonomiska lösningar som gör det rimligt för jägare att lämna vilt vidare, men också om att systemen över huvud taget måste kunna ta emot små leverantörer.

– I dag är systemen ofta byggda för stora aktörer. Men vid en kris behöver man kunna ta till vara även små potatisodlare, små producenter och jägare.

För Johansson är den viktiga lärdomen att detta inte går att improvisera fram när krisen redan är ett faktum. Regler, mottagning, kontakter och praktiska lösningar måste finnas på plats i förväg.

– Om man väntar tills det verkligen smäller riskerar man att stå handlingsförlamad. Man måste börja innan. Alla kan bidra med något litet, och tillsammans blir det mycket.

Jägarnas infrastruktur en resurs

Nicke Grahn kommer från ett annat håll men landar i samma slutsats. För honom är jägarkårens decentraliserade infrastruktur i sig en beredskapsresurs. Över hela landet finns stugor, slaktbodar, kylrum och andra lokaler som i fredstid främst är byggda för jakt. Jaktstugor kan ligga avsides, ha kaminer och andra möjligheter att fungera även när delar av den normala infrastrukturen är utslagen. Grahn tror att många inom Hemvärnet redan har sådana platser i åtanke när man tittar på områden där man kan behöva uppehålla sig.

– Det decentraliserade är en stor resurs: det finns många lokaler som i stort sett är självförsörjande och skulle kunna fungera som stödpunkter.

Han tänker inte bara på den militära delen av försvaret. Sverige har relativt få stora slakterier och vid en avspärrning, ett omfattande elavbrott eller andra störningar kan möjligheten att ta hand om livsmedel lokalt bli betydelsefull. I jägarkårens nätverk finns små anläggningar med kylrum, ibland reservkraft och framför allt människor som vet hur djur och kött ska hanteras.

– Ur beredskapssynpunkt är hundra små slakterier bättre än fem stora.

Det betyder inte att Grahn vill göra avkall på livsmedelssäkerheten. Han betonar vikten av god hygien och nödvändiga prover så att farligt kött inte når konsumenterna. Däremot tycker han att regler och avgifter bör utformas så att lokal kapacitet kan finnas och utvecklas. Om Sverige under en kris måste använda mer av den mat som finns inom landet samtidigt som importen minskar måste det också finnas människor och anläggningar som kan ta hand om den.

Det är ett resonemang som gör Finland särskilt intressant. Där är gränsytan mellan jägarkåren och landets beredskap på vissa sätt annorlunda än i Sverige. Finlands Jägarförbund påpekar att värnplikten innebär att en stor del av landets jägare har genomgått militär utbildning. Många är dessutom aktiva reservister och deltar regelbundet i obligatoriska eller frivilliga repetitionsövningar. Det är inte en del av deras jakt, betonar förbundet, men den militära kompetensen finns hos samma människor.

Själva jaktföreningarna har ingen särskild uppgift inom Finlands nationella försvar. Däremot ser Finlands Jägarförbund en roll för både jägare och jaktföreningar i den lokala krisberedskapen. Förbundet samarbetar bland annat med Försvarsutbildningsföreningen MPK kring övergripande säkerhet, försvar och färdigheter för verksamhet i naturen. Lokala jaktföreningar deltar också på vissa håll i den frivilliga räddningstjänsten Vapepa, ett samarbete som Jägarförbundet anser skulle kunna utvecklas betydligt mer.

Även utrustning som finns i jaktlagen kan få en annan funktion om samhällets vanliga system slås ut. Finlands Jägarförbund nämner särskilt jägarnas VHF-radioapparater som en möjlig kommunikationsväg om mobilnäten inte längre fungerar.

Men kanske ännu intressantare ur svenskt perspektiv är infrastrukturen. Enligt Finlands Jägarförbund har landets jaktföreningar hundratals moderna slakt- och vilthanteringslokaler. De används inte enbart för jakt. Redan i dag kan lokalbefolkningen på vissa håll hyra sådana lokaler för att exempelvis slakta egna lantbruksdjur. Förbundet bedömer att anläggningarna kan få en roll i livsmedelsförsörjningen under en kris.

Ett konkret exempel finns i Ylä-Muuratjärvi utanför Jyväskylä. Där bygger den lokala jaktföreningen en vilthanteringslokal som också uttryckligen ska fungera som lokal beredskaps- och försörjningspunkt. Anläggningen ska bland annat ha uppvärmning som fungerar vid elavbrott och kommunikation som inte är beroende av mobilnätet och den ska ingå i byns lokala beredskapsnät.

Finland har kommit långt

Skjutbanorna är en annan del av samma infrastruktur. Finland har enligt Finlands Jägarförbund omkring 700 civila skjutbanor, varav de flesta ägs av jägare och jaktföreningar. Den finska staten ger visst investeringsstöd till skjutbanor och finansierar också ett miljötillståndsprogram där ett antal experter hjälper banorna genom tillståndsprocesserna. Det nationella målet är enligt förbundet att öka antalet civila skjutbanor till 1 000.

Finlands Jägarförbund samarbetar dessutom med bland annat reservistorganisationer i frågor som rör fler skjutbanor. Sammantaget handlar det inte om att göra jaktföreningarna till militära organisationer. Snarare visar det finska exemplet hur människor, lokaler och anläggningar som i fredstid hör till jaktens värld samtidigt kan bidra till ett samhälle som planerar för allvarliga störningar.

Carl-Oskar Bohlin konstaterar att Finland har kommit långt när det gäller bland annat godkända slakterier och skjutbanor. I Sverige finns samtidigt godkända vilthanteringsanläggningar över landet och regeringen har under 2026 tagit initiativ för att förbättra förutsättningarna för skjutbanorna. För Bohlin är fortsatt tillgång till skjutbanor en del av beredskapen.

Skjutbanorna – en viktig del av Sveriges beredskap

Sveriges civila skjutbanor har betydelse långt utanför jakten och sportskyttet. De används även för utbildning och övning inom bland annat de frivilliga försvarsorganisationerna och är därmed en del av landets totalförsvarsberedskap. Om Sverige hamnar i kris eller krig kan tillgången till fungerande skjutbanor bli särskilt viktig när fler människor snabbt behöver utbildas och träna skytte.

Samtidigt har många skjutbanor svårt att klara kostnaderna och de krav som ställs på verksamheten. Därför tillsatte regeringen sommaren 2026 en utredning som ska föreslå hur det kan bli enklare att bevara, utveckla och anlägga civila skjutbanor. Utredaren ska bland annat se över regelverk, tillståndsprocesser och ekonomiska hinder samt möjligheterna till statligt stöd.

Syftet är att säkra tillgången till skjutbanor på lång sikt, både för det civila skyttet och för totalförsvarets behov. Utredningen ska redovisas senast den 31 augusti 2027.

Att jägarnas resurser kan få en helt annan betydelse när ett modernt europeiskt land hamnar i krig är samtidigt inte längre en rent teoretisk fråga. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har hjälporganisationen Operation Change samlat in och transporterat förnödenheter dit från Sverige. Organisationen består, enligt Kennerth Eliasson, av omkring 160 volontärer i Sverige och Ukraina. Genom egna kontakter på plats får organisationen löpande information om vad som behövs och transporterar materiel till ett lager i östra Ukraina, varifrån den körs vidare till mottagarn

JRF och svenska jägare har bidragit. Vid riksmästerskapet i jaktskytte i Uddevalla i somras samlades utrustning in som därefter hämtades av Operation Change och transporterades till Ukraina. Det som efterfrågades säger något om hur nära jaktens vardagsutrustning kan ligga verklig krisberedskap. Eliasson nämner särskilt jaktradioapparater och powerbanks, men även kraftiga skor och oömma kläder för utomhusbruk. Inför vintern finns ett stort behov av bland annat portabla elverk.

För den svenske jägaren är det sådant som kan ligga i bilen, garaget eller jaktstugan. I ett land där elförsörjning, kommunikationer och annan infrastruktur angrips är samma prylar något helt annat.

Skänker utrustning till Ukraina

Samarbetet med Operation Change har också fått genomslag på andra håll inom JRF. När Kalmardistriktet arrangerade JRF-dagen hos Kalmarbygdens jägare kombinerades skytteaktiviteter och medlemsmöten med en insamling till Ukraina. Drygt 50 personer besökte anläggningen under dagen och flera passade på att skänka sådant som de inte längre behöver.

– De som lämnade utrustning tyckte att det var ett bra initiativ. En herre tyckte till och med att det var synd att han inte hade mer att skänka, berättar Simon Gräppi, vice ordförande i JRF Kalmar.

Bland gåvorna fanns vinterjackor, tjocka tröjor, varma skor, kikarsikten, äldre jaktradioapparater, ficklampor, sovsäckar och liggunderlag. För Gräppi visar insamlingen hur mycket användbar utrustning som redan finns hemma hos svenska jägare och som kan få stor betydelse under helt andra förhållanden.

Han ser också flera tänkbara uppgifter för jägarkåren i Sveriges egen beredskap, från att bidra med viltkött om livsmedelsförsörjningen störs till att använda jaktens utrustning och praktiska färdigheter. Även hundförare skulle enligt honom kunna få en roll vid exempelvis sökinsatser, förutsatt att de får lämplig utbildning.

Något organiserat samarbete mellan JRF och Försvarsmakten finns dock inte i Kalmar län, även om enskilda jägare är engagerade i Hemvärnet och andra delar av försvaret. Tills vidare ligger tyngdpunkten på det som går att göra redan nu. Simon Gräppi berättar att distriktet tänker fortsätta att samla in förnödenheter till Ukraina vid kommande arrangemang.

Vapnen är den mest uppenbara men samtidigt mest komplicerade delen av frågan. Sverige har inte bara hundratusentals människor med terrängvana och praktiska kunskaper utan också många som är vana vid skjutvapen och har tillgång till dem i hemmet. När Carl-Oskar Bohlin får frågan om erfarenheterna från Ukraina, där Jakt & Jägare har fått berättat för sig att jägare deltog i motståndet under den fullskaliga invasionens första timmar, svarar han:

– Att ha 300 000 vapenföra och i många fall geografiskt kunniga människor är en fördel för Sverige och Sveriges totalförsvar.

Nicke Grahn resonerar i liknande banor men manar samtidigt till försiktighet med parallellerna till Ukraina. Det finns strikta regler kring vem som är kombattant och han vill inte uttala sig om exakt vad en civil jägare skulle få göra med sitt jaktvapen under ett krig. Den frågan hänvisar han till Försvarsmakten på högre nivå.

Däremot råder det enligt Grahn ingen tvekan om värdet av själva kompetensen. Många jägare finns redan inom Försvarsmakten och Hemvärnet, och jägarkåren är en stor grupp människor som är vana vid säker vapenhanering. Rätt organiserad skulle den därför kunna vara en betydande resurs.

Det avgörande ordet är just organiserad. Grahn varnar för motsatsen: beväpnade civila som på eget initiativ försöker hjälpa till kan i stället skapa allvarliga problem. Om staten behöver krigsfrivilliga måste det finnas en organisation, en formell roll och tydliga uppgifter.

Där får frågan om jaktvapnens eventuella roll stanna tills det finns tydligare besked från Försvarsmakten. Jägarnas möjliga betydelse för beredskapen behöver heller inte vila på ett hypotetiskt scenario där civila griper sina studsare när fienden kommer. De resurser som kan användas långt tidigare är både fler och mindre dramatiska. Som att vara ögon och öron i skog och mark och rapportera avvikelser.

Jaktvapen vid krig

Får man ta med sig sina vapen till ett skyddsrum?

Nej, du får inte ta med vapen till ett skyddsrum. Svenska skyddsrum är enbart avsedda för att skydda civilbefolkningen, och det råder strikta regler för vad du får ta med dig in. Att ta med skjutvapen eller andra farliga föremål är inte tillåtet av säkerhetsskäl, då ett skyddsrum är ett extremt trångt och stressat utrymme.

Det här gäller för vapen och skyddsrum:

• Förvaring under kris: Enligt vapenlagen är du som vapenägare skyldig att förvara dina vapen i ett godkänt säkerhetsskåp i din bostad så att inga obehöriga kan komma åt dem. Denna skyldighet upphör inte för att det blir krig eller kris.

• Undantag för tjänstevapen: Undantag kan gälla för viss personal inom totalförsvaret, Polisen eller Försvarsmakten som är i tjänst, men som civilperson är det absolut förbjudet att ta med vapen. Annat som är förbjudet i skyddsrum:

• Husdjur: Inga sällskapsdjur får tas med på grund av utrymmesskäl och hänsyn till allergiker (undantag görs i regel för ledarhundar).

• Farligt gods: Du får inte ta med dig spritkök, brännbara vätskor eller gaser eftersom de utgör en stor brand- och kvävningsrisk i det stängda ventilationssystemet.

Källor: MCF, Polisen, Krisinformation.se

Det är också där en svaghet blir tydlig. Sverige saknar inte människor som kan saker. Problemet är att kunskapen måste kunna användas när den behövs. En jägare med fyrhjuling är bara en resurs om den som behöver transporthjälp vet att personen finns. En hundförare med terrängvana gör begränsad nytta om det saknas en struktur för att kalla in henne. En vilthanteringsanläggning får betydelse först när dess kapacitet är känd och den ingår i en plan. En lokal skjutbana är bara en skjutbana om ingen i beredskapsorganisationen har tänkt på att den också är en plats där människor kan utbildas och träna.

Det är därför erfarenheten från styckningskursen i Umeå är intressant på ett djupare plan än själva utbildningsmomentet. I utvärderingen framhålls relationsbyggandet mellan Hemvärnet och civilsamhället som en central del av dagen. Deltagarna fick möjlighet att lära känna varandras kompetenser och förmågor, och det finns ett uttalat intresse av att både upprepa utbildningen och sprida konceptet till andra delar av Sverige.

JRF:s Oskar Fredrik Jonsson, som deltog i utbildningen och har utvärderat den, beskriver den som ett lyckat exempel på civil-militär samverkan. Förutom den konkreta kompetensutvecklingen pekar han på erfarenhetsutbytet och relationsbyggandet och ser möjligheter att utveckla liknande samarbete på fler områden där jägarnas praktiska kunskaper kan stärka totalförsvaret.

Jonsson nämner som exempel att utbildning och träning med hagelgevär inom Försvaret kan vara en kunskap nog så viktig i fråga om att skjuta ner FPV-drönare. Utnyttjandet av civila skjutbanor med erfarna instruktörer kan också öka, menar han och tillägger att det behövs bättre kommunikation, snabba kontaktvägar för jägare som vill rapportera något de sett i sin omgivning som till exempel avvikelser som kan vara sabotageförsök.

Utbildningen skapade kontakter

Hemvärnets egen utvärdering av kursen säger att relationsbyggandet var en central behållning och att den ”skapade kontakter mellan Hemvärnet och civilsamhällets frivilliga krafter och gav deltagarna möjlighet att lära känna varandras kompetenser och förmågor.”

Hemvärnet bedömer att samarbetet har betydelse för totalförsvaret. Kunskaper inom exempelvis kötthantering, livsmedelsförsörjning och matlagning kan vara värdefulla vid kris eller höjd beredskap.

”Det finns ett tydligt intresse av att utveckla samarbetet vidare och gärna att vi kan sprida konceptet till andra delar av Sverige samt hitta andra områden vi kan samarbeta på”, avslutar man utvärderingen.

Det är kanske den minst spektakulära men viktigaste lärdomen. Beredskap är inte bara lager, vapen och utrustning. Det är också att i förväg veta vilka människor som kan vad och hur de ska arbeta tillsammans.

Kristoffer Johansson återkommer flera gånger till småskaligheten. Det moderna samhället är byggt kring stora och effektiva system. Livsmedel produceras, förädlas och transporteras i kedjor som fungerar mycket väl så länge alla länkar är intakta. Vid en svår kris kan samma koncentration bli en sårbarhet. Då kan redundansen finnas på andra håll: hos en liten producent, i ett lokalt slakteri, på en jaktmark eller hos människor med kunskap som i normalläget sällan efterfrågas.

Johansson jämför med Sverige under andra världskriget, när småskalig odling och djurhållning fick större betydelse. Hans resonemang handlar därför inte bara om jakt. Jägaren är ett exempel på en större princip: ett robust samhälle kan behöva kunna använda även resurser som under normala förhållanden är för små för de stora systemen.

– Kunskapen finns redan, så mycket handlar om att ställa om och använda den. Många småskaliga resurser kan tillsammans göra stor skillnad.

Har lärt sig stycka vilt

När deltagarna i Umeå går hem efter utbildningen har ingen ny militär enhet skapats och Sveriges livsmedelsberedskap har inte förändrats i grunden. Några människor har lärt sig att stycka älg och gris, andra har fått större förståelse för Hemvärnets behov och nya kontakter har skapats mellan människor som tidigare befann sig i olika delar av samhället.

Det kan tyckas blygsamt i en tid när kriget i Ukraina visar vad ett modernt storkrig innebär. Men kanske är det just så beredskap måste byggas: långt innan den behövs och genom att ta vara på sådant som redan finns.

Jägarnas betydelse går inte att mäta enbart i antalet kilo kött som kan hämtas ur skogen. De känner markerna, har utrustningen och besitter praktiska färdigheter som har blivit ovanligare i ett samhälle där mycket av det som vi normalt behöver går att beställa, köpa och få transporterat dit det ska. Erfarenheten från bekämpningen av afrikansk svinpest visar att jägarna snabbt kan mobiliseras för en samhällsuppgift. Utbildningen i Västerbotten visar samtidigt att kunskap kan överföras åt andra hållet, från jägarna till totalförsvaret.

Den verkliga utmaningen är därför kanske inte att Sverige saknar en resurs. Den finns redan, utspridd i jaktlag, föreningar, slaktbodar, jaktstugor och enskilda hem från Skåne till Norrbotten. Utmaningen är att bestämma hur den ska användas, skapa kontakterna och bygga organisationen medan tid fortfarande finns. För den dag krisen eller kriget är ett faktum är det för sent att börja fråga vem som kan stycka älgen, vem som känner skogsvägen, var den fungerande kokvagnen finns – och vem man egentligen ska ringa.

Vi måste börja att redan nu bättre ta till vara jägarnas unika kunskaper, utrustning och förmågor. Bygga tätare relationer mellan jägare och totalförsvaret och snegla mer på vårt östra grannland där man har kommit en bit längre.

5 frågor till Försvarsmakten

Får en civil jägare använda sitt jaktvapen till något annat än jakt och nödvärn under krig?

– Precis som du säger kan en civilperson ha rätt att i nödvärn försvara sig (det finns dock inget särskilt gällande jägare). Folkrätten innehåller ett särskilt undantag för invånare som tar till vapen för en annalkande fiende. Men det är inte ett generellt tillstånd att använda jaktvapen i strid.

Kan staten rekvirera jaktvapen eller ammunition?

– Ja, det är möjligt utifrån förfogandelagen. Det finns lagstöd för att staten ska kunna ta privat egendom i anspråk för totalförsvarets behov. Förfogandet måste ha lagligt stöd, avse ett tillåtet behov och följa lagens regler om bland annat ersättning. Men det är inte samma sak som att till exempel Försvarsmakten skulle få tillgång till alla registrerade jaktvapen eller att jägare kan beordras att använda sina vapen i strid.

Finns det planer för jägares vapen vid höjd beredskap?

– Det finns regelverk för att förbereda och genomföra förfogande över egendom. Förfogandeförordningen innehåller exempel på egendom som i förväg har förberetts för att tas i anspråk. Vad gäller Försvarsmaktens planer vid höjd beredskap är det inget som vi har möjlighet att gå in på närmare.

Kan en beväpnad civil som försöker ”hjälpa till” i värsta fall skapa problem för Försvarsmakten?

– Ja. Även om avsikten skulle vara att försvara Sverige kan en civilperson som agerar beväpnad på eget initiativ försvåra militära operationer och utsätta både sig själv och andra för fara.

Vad gäller folkrättsligt om civila tar till vapen mot en angripare?

– En civilperson som skjuter mot en angripande soldat begår inte automatiskt ett krigsbrott, men har inte heller en soldats folkrättsliga rättigheter. Folkrätten erkänner dock ett särskilt undantag som kallas levée en masse*, det är reglerat i Genèvekonventionen. För att det ska vara giltigt finns det dock flera krav. Det är dock ett snävt undantag och gäller inte generellt

*Levée en masse: Franska för ”massuppbåd”. Ett folkrättsligt begrepp för när civilbefolkningen spontant tar till vapen mot en annalkande fiende, utan tid att organisera reguljära militära förband. Under vissa förutsättningar räknas de stridande som kombattanter och har rätt till krigsfångestatus.

Svaren är sammanställda av Marie Tisäter, kommunikatör hos Försvarsmakten.

Liten ordlista för den beredde jägaren

Beredskap: Samhällets förberedelser och förmåga att hantera kriser, allvarliga störningar och krig.

Totalförsvar: All verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Består av militärt och civilt försvar.

Civilt försvar: Den del av totalförsvaret som ska skydda befolkningen, säkerställa viktiga samhällsfunktioner och stödja Försvarsmakten.

Höjd beredskap: Samlingsnamn för två beredskapsnivåer som regeringen kan besluta om när Sverige hotas av krig eller befinner sig i krig:
• Skärpt beredskap: Den lägre nivån. Samhället börjar ställa om för krig. Myndigheter, kommuner och andra aktörer förstärker sin beredskap och förbereder verksamheten för ett allvarligare läge.
• Högsta beredskap: Den högsta nivån. Hela samhället ska kunna inriktas på totalförsvarets behov. Gäller automatiskt om Sverige är i krig, men kan också beslutas av regeringen vid krigsfara.

Hemberedskap: Hushållets förmåga att klara sig utan samhällets hjälp vid en kris eller ett krig. Rekommendationen är minst en vecka.

Mobilisering: När Försvarsmakten och andra delar av totalförsvaret kallar in personal och tar resurser i anspråk för att öka sin beredskap och förmåga