Det är forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, som har studerat hur mycket köttet i svenska viltstammar är värt ur en beredskapssynpunkt.
Halverad import
Resultatet visar att viltköttets betydelse kommer att vara mycket relaterad till hur begränsad importen av livsmedel blir, till exempel i samband med en krigssituation.
Om importen halveras beräknas viltköttets beredskapsvärde, det vill säga kostnaden för att producera samma mängd kött, till 5 miljarder kronor.
Men om importen bara minskar med 35 procent blir beredskapsvärdet för viltkött endast 0,1 miljarder kronor.
Som grund för studien utgick forskarna från hur stora viltstammarna är. Beräkningarna bygger bland annat på statistik om viltolyckor och jaktresultat. Den beräknade årliga slaktvikten av älg, vildsvin, rådjur och dovvilt landade på 74 000 ton.
Älg och vildsvin
Av den mängden svarade älg för 50 procent och vildsvin för 34 procent. Vad gäller beredskapsvärdet svarar älg och vildsvin för 43 procent vardera – men de geografiska variationerna är stora då älgen har störst betydelse i norr och vildsvin i södra Sverige.
Att viltresurserna är spridda över landet är en stor fördel med tanke på beredskapssituationer och krig. Det innebär en riskspridning och att svenskarna blir mindre beroende av den livsmedelsproduktion som är koncentrerad till södra Sverige.
En annan fördel jämfört med kött från tamdjur är de goda möjligheterna att lagra viltkött. Samtidigt finns det välkända problem med ökande viltstammar. Bland annat framförs att man måste ta hänsyn till bevarandekrav, betesskador inom skogs- och jordbruk samt samhälleliga kostnader och lidande kopplade till fler viltolyckor.
“Effektiv beredskap”
– Vår studie pekar på att myndigheter, företag och organisationer som eftersträvar en effektiv livsmedelsberedskap bör se Sveriges viltstammar som en beredskapsresurs, säger Ing-Marie Gren från SLU, som har lett arbetet.
Hon tillägger:
– Den är också relevant när vi diskuterar hur stora viltstammar vi ska sträva efter i viltförvaltningen.
