Nu är det många högtidsstunder för oss alla som gillar jakt. Vissa dagar glimrar naturen i fantastisk höstprakt och förstärker jaktglädjen. Det är en förmån att få vistas i natur som så präglas av årstidens växlingar. Det kan vara klokt att påminna sig om att det inte är självklart att alltid kunna det.
Den afrikanska svinpesten innebar en ”look out” och vare sig jakt, skogsbruk eller annan aktivitet var tillåten. På rekordtid lyckades smittan tas bort. Nu har en utvärdering av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gett högsta betyg åt jägarnas insatser och synliggjort brister i samverkan avseende smittbekämpningens samhällskonsekvenser. Vi behöver vara beredda på att det kan hända igen, särskilt som hanteringen av sopor på rastplatser och avfallsstationer fortfarande brister och svinpesten fortsätter att härja i vårt närområde.
Plocka bort försiktighetsprinciper
Vargens härjningar fortsätter också att utsätta drabbade djurägare för enorma påfrestningar. Att regeringen har sänkt referensvärdet till 170 vargar är ett steg i rätt riktning. Ett annat är att vi ska komma ner till 270 vargar kommande licensjakt och att besluten riktas mot revir där det faktiskt finns varg.
Men genom alla försiktighetsåtgärder som vidtas – från beslut om nivå för gynnsam bevarandestatus, GYBS, förvaltningsmål i länen som är betydligt högre än miniminivån, inventering där antalet ”säkra” individer fastställs, till licensjaktsbesluten – blir antalet stora rovdjur i praktiken betydligt högre än vad de skulle behöva vara.
I björnförvaltningen har detta förstärkts genom att hona som åtföljs av unge, oavsett ålder, är fredad. Därmed har vi fått unikt hög reproduktionstakt på björn och den teoretiska populationsuppskattningen hänger inte med. Lägg till detta att järven verkar stortrivas i Mellansverige, att lodjuren frodas samt att örnarna har ökat till förindustriell nivå.
Nu är det dags att plocka bort försiktighetsprinciper och fatta licensjaktsbeslut som leder till att antalet stora rovdjur i verkligheten nalkas miniminivån i länen respektive förvaltningsområdena och därmed GYBS på nationell nivå. Därtill behöver möjligheten att kunna skydda tamdjur mot örnangrepp införas i jaktförordningens paragraf 28, då både renkalv, lamm och hundar angrips.
En livsmedelsreserv att värna
Vårt matnyttiga vilt är en livsmedelsreserv att värna, särskilt i glesbygd. Att en betydande del av årets klövviltsungar tillåts bli rovdjursföda är inte en klok strategi, när vi behöver säkra tillgången på högvärdigt protein i händelse av problem i livsmedelsdistributionen i vårt glest befolkade land.
Det är hög tid att omvärdera rovdjurspolitiken och uppgradera värdet på matnyttigt vilt!
