Jakt & Jägare har fått en mängd reaktioner med både frågor och åsikter kring de senaste veckornas artiklar om tamhundens historia. Vi har bett Lars Werdelin, paleontolog och rovdjursexpert på Riksmuseet i Stockholm, om hjälp för att klara ut begreppen.
– Det är just för att inte orsaka begreppsförvirring vi använder vetenskapliga namn på arter. Tyvärr blir det lätt fel när vi försöker översätta utländska namn till svenska, berättar Lars Werdelin.
Vargar blev hundar
Det är alltså numera fastslaget att hunden härstammar från vargen. De första halvtama vargarna dök upp i södra Kina, avlades hårt i mellan 10 000 och 15 000 år och resulterade i de omkring 400 hundraser som finns i dag.
Aveln har varit så riktad att man i många fall inte alls känner igen ursprungsdjuret vargen (tänk chihuahua eller tax). Men många forskare anser att hundarnas beteende är en ännu större skillnad mot vargen. Det är också därför vissa, däribland Lars Werdelin, anser att hunden bör få en egen artstatus – ett eget vetenskapligt artnamn, trots att hund och varg kan para sig med varandra.
Det betyder alltså att hunden inte längre ska heta Canis Lupus vilket är samma vetenskapliga artnamn som vargen, utan helt enkelt Canis Familiaris.
Klassificering
Vetenskapligt delas alla djur in i ordningar, familjer och släkten. Indelningen hänger i princip ihop med hur djuren utvecklats genom årmiljoner, evolutionen. Om vi utgår från vargen så ser det ut så här:
Ordning: Rovdjur. Familj: Hunddjur. Släkte: Canis. Art: Lupus (varg).
När det gäller just hunden har man lagt till Familiaris som ett så kallat underartsnamn, eller rasnamn, just för att markera att det faktiskt är en skillnad.
Förvildade tamhundar
Det finns ett par exempel till på underarter till vargen, som båda härstammar från de tidiga hundarna och återvänt till det vilda för att sedan under tusentals år återanpassa sig till ett vilt liv. Det är Dingon i Australien (Canis Lupus Dingo), samt en likaledes förvildad (och starkt hotad) hundvariant på Nya Guinea.
– Det finns dessutom förvildade tamhundar överallt i världen. Det typiska är emellertid att de håller sig ganska nära människan och att de efter ett antal generationer börjar likna varandra – ofta i riktning mot dingon i Australien, berättar Lars Werdelin.
Afrikansk vildhund – ingen hund
Däremot är till exempel den afrikanska vildhunden inte alls samma sak som varg, eller hund. Faktum är att vargen och den afrikanska vildhunden inte ens är släkt. Så här ser dess klassindelning ut:
Ordning: Rovdjur. Familj: Hunddjur. Släkte: Lycaon. Art: Pictus.
Samma sak gäller till exempel för den asiatiska vildhunden, mårdhunden, den afrikanska öronhunden och sydamerikansk skogshund. De är samtliga olika arter och samtliga ingår i olika släkten – inom familjen hunddjur. Men de har absolut inget med vår tamhund, eller vargen, att göra.
Schakalen en nära släkting
Hundens (eller vargens) närmaste släktingar hittar man alltså i släktet Canis. Det är till exempel schakalerna, prärievargen och etiopisk varg.
En viktig fråga – och något som det brukar spekuleras kring – är i vilken mån dessa arter kan para sig med varandra och bilda hybrider.
– Till att börja med blir det svårare och mer ovanligt ju mindre besläktade arterna är, säger Lars Werdelin.
– Faktum är att till och med hybrider mellan varg och hund är ovanliga, även om det inträffar. Det ser man inte minst i Italien, där man undersökt vargarna som lever sida vid sida med förvildade hundflockar. Det finns ingen inblandning av hund-DNA i vargarna där.
Beroende av människan
Förklaringarna är inte bara fysiska, till exempel lukter och utseende, utan också att arternas beteenden är väldigt olika.
– Sedan är det också skillnad vad man kan åstadkomma med lite hjälp av människan och i laboratorier, tillägger Lars Werdelin.
– Många korsningar mellan arter, till exempel mellan schakalen och hunden (två arter i samma släkte) är i stort sett beroende av människornas medverkan.
Ofta i gränszoner
Men det finns också många exempel på hybrider mellan arter (både växter och djur) som lever i skilda biotoper, men som berör varandra i vissa gränszoner. Här – i gränszonerna – kan det spontant och löpande uppstå hybrider mellan arterna.
– De kan till och med vara fertila. Ändå uppstår det ingen ny art – eller leder till att hybriden slår ut någon av de ursprungliga arterna. Hybriderna stannar i gränszonen. Och det är naturligt. Hybrider är ytterst sällan livskraftiga, säger Lars Werdelin.
En fundamentala evolutionär princip är nämligen att det måste finnas isoleringsmekanismer för att det ska kunna bildas och utvecklas nya arter. I till exempel åsnans och hästens fall – där de båda ursprungliga vildformerna levde sida vid sida och hade likartat beteende – blir det förvisso hybrider, mulåsnor, men de är sterila.
Specialisterna vinner
För många andra djurarter är det beteendet som skiljer. Den ena arten är väl anpassad för en biotop. Den andra arten för en annan biotop. I kantzonerna uppstår hybrider – men blandningen av egenskaperna är praktiskt taget aldrig bättre för den ena eller den andra biotopen.
Då spelar det inte heller någon roll om hybriderna är fertila. De klarar aldrig konkurrensen med de etablerade arterna.