Karl Hedin-fallet har engagerat många jägare, skyttar, landsbygdsbor med flera. Tingsrätten har nu friat Hedin på alla punkter och därmed är frågan juridiskt utredd och färdigbehandlat.
Men detta är inte det enda fallet under senare år där jägare oskyldigt har anklagats för jaktbrott. 2015 hade vi det så kallade Lillhärdalsfallet och 2017 Ljusdalsfallet. I Lillhärdsfallet friades de misstänkta och i Ljusdalsfallet lades utredningen ner, då det konstaterades att den varg som påstods vara skjuten visade sig leva ett år senare. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte nog med det, även i andra fall av jaktbrott har misstankarna ofta varit ogrundade. I de flesta fallen har det inte blivit någon fällande dom. Många utredningar läggs ner utan åtal och andra har fått friande domar. När det gäller till exempel åtal för grovt jaktbrott som har gått till åtal hos REMA – den enhet inom åklagarväsendet som handhar jaktbrott – har det endast blivit fällande dom i 26 procent av fallen. Det ska jämföras med normala brottmål där cirka nio av tio åtal leder till en fällande dom.
Utan vapen under långa utredningar
Precis som i Hedinfallet tar det ofta mycket lång tid tills utredningen läggs ner eller att åtal väcks. Det är uppenbart att REMA väcker åtal där andra åklagare inte skulle göra det – trots att de lyder under samma regler. Lagen säger att åklagare endast får väcka åtal när det går att förvänta sig en fällande dom. Den regeln verkar inte gälla hos REMA, vilket självklart är både dyrt och oacceptabelt.
Under tiden som jägaren väntar på att utredningen ska läggas ner eller att åtal ska väckas, så är jägarens vapen omhändertagna. Det är fullt rimligt att vapnen är återkallade vid misstanke om allvarliga brott, under tiden som utredningen görs och innan åtalet väcks och dom har fallit.
Men när utredningen har lagts ner eller personen blivit friad har ju ändå jägaren fått ett straff trots att det visade sig att han var oskyldig. Att vara utan sitt vapen och att inte kunna jaga är ett straff som för en jägare till och med kan uppfattas som mer kännbart än exempelvis ett bötesstraff – den som fått vapen omhändertagna får ju inte heller låna vapen av någon annan och berövas därför även möjligheten att jaga. Jakten är ju ofta jägarens största intresse.
I Karl Hedins fall har han varit utan jaktvapen i två och ett halvt år – en lång tid – vilket självklart åklagaren skulle ha gjort mer för att förkorta.
Bör få ersättning för missad jakt
Vid häktning ges – om denna konstaterats vara felaktig – ersättning dels för förlorad arbetsinkomst, dels för det lidande det innebär att vara frihetsberövad. Man kan diskutera ersättningarnas storlek, men ersättning ges i alla fall. Så sker inte vid omhändertagande av vapen.
Det är angeläget att detta ses över. Dels borde dessa brott ha förtur för att minska skadan vid en friande dom och dels måste den som felaktigt fått sina legala vapen omhändertagna få skälig ersättning för detta – det vill säga ersättning för den missade jakten.
I flera fall tvingas dessutom personer som har fått sina vapen omhändertagna processa i domstol för att få dem åter – något som innebär ytterligare förlorad tid och nya kostnader. Även detta behöver ändras:
Läggs brottsutredningen ner eller personen frias i domstol är det rimligt att anta att vapnen ska återlämnas. I Hedinfallet har det tagits många underliga beslut av både polis och åklagare som måste utredas vidare och genomlysa noggrant för att inte detta ska kunna upprepas.
Ett tydligt tjänstemannaansvar måste också återigen införas.
Att rättssystemet kan begå fel kan nog alla förstå, men att man inte ersätter den person som har blivit felaktigt beskylld eller anklagad för de besvär som har uppstått kan inte vara rimligt i en rättsstat.
STEN BERGHEDEN (M)
riksdagsledamot Skaraborg
ansvarig jakt och vapen i justitieutskottet
