Rättshaverier med vapenlicenser
  • Elmia Game Fair

Rättshaverier med vapenlicenser

KrönikaPublicerad: 2016-10-18 10:20

Nu har det kommit ytterligare ett avslag på ansökan om licens på Benelli MR 1 för jaktändamål.
Den här gången var det förvaltningsrätten i Linköping som i slutet av augusti avslog en sökandens överklagan av Polismyndighetens beslut.
Läser man domen så kan man konstatera att det också i det här ärendet, med stöd av Svenska Jägareförbundet, råder ett mycket otrevligt ”Kafka-syndrom” inom rättsväsendet och polismyndigheten när det gäller licensärenden för den aktuella vapentypen.
Det går naturligtvis inte att begära att förvaltningsdomstolar ska ha djupa tekniska insikter om vapen. Men vad alla medborgare, oavsett ärende, med rätta ska kunna begära är det i alla händelser förekommer någon form av opartiskhet och självständigt tänkande i en domstol.

Förvaltningsrätten i Linköping (Mål nr 4914-16, 2016-08-24) konstaterar inledningsvis i sin ”utredning” att Naturvårdsverket, i sin roll av Nationell myndighet för viltförvaltningen i landet, har regeringens bemyndigande att i föreskrifter och allmänna råd föreskriva vilka jaktmedel som kan tillåtas (NSSF 2002:18, 9 och 11 §§). Verket anser att det aktuella vapnet är av civil typ och har ett sådant utförande att det kan godkännas för jaktändamål. Något som också verket yttrat sig om och bekräftat vid tidigare tillfällen.
Om nu den sökande uppfyllt alla personliga krav för att inneha jaktvapen borde rimligtvis förvaltningsrätten nöjt sig med detta faktum och återremitterat ärendet till polismyndigheten för vidare handläggning. Svårare än så borde det inte vara.
Men icke! I nästa andetag hänvisar förvaltningsrätten i stället till ett uttalande från Svenska Jägareförbundet. Med tanke på rättens formuleringar och ordval baserar de uppenbart sin text på ett gammalt yttrande om Benelli MR 1 som skrivits av Jägareförbundets jurist Ola Wälimaa och som fortfarande cirkulerar bland landets polisdistrikt. Det har också använts i andra ärenden om Benelli MR 1 långt efter det att Jägareförbundet efter hård kritik från sina medlemmar och jägarkåren i allmänhet, ändrat sin ”vapenpolicy” och beslutat att upphöra med att lämna några yttranden till tillståndsgivande myndigheter i vapenfrågor. Men förbundet har fortfarande inte öppet deklarerat för jägarkåren eller berörda myndigheter om de som organisation fortfarande stöder det aktuella dokumentet eller tar avstånd från det. Det är rätt många medlemmar som undrar över förbundets agenda och verkliga inställning. Tyvärr är tystnad en form av budskap så klara besked är önskvärda.

Oriktig beskrivning
Det aktuella yttrandet om MR 1 från Jägareförbundet är vapentekniskt okunnigt och baserar sig på personligt tyckande och privata slutsatser. Bland annat om innebörden av bokstavskombinationen ”MR” som Ola Wälimaa envist hävdar står för ”Military Rifle” och att vapnet därmed i första hand är konstruerat och utvecklat för militärt och polisiärt bruk samt ”själförsvarsliknande syften” (vad som nu ska läggas in i det begreppet).
Detta med hänvisning till att vapnet i andra länder (där det är tillåtet) kan köpas i lite andra varianter beträffande piplängden och utföranden som skiljer sig från svenska bestämmelser när det gäller jaktvapen.
Påståendet om en militär koppling står också i direkt motsats till tillverkaren Benellis egna uppgifter och det faktum att modellen inte finns inom några militära organisationer och att det också är märkt med den civila och av C.I.P homologiserade kaliberbeteckning .223 Remington på pipan. Dessutom innehåller yttrandet bland annat floskeln om att vapnets ”militära hemvist” styrks genom att vapnets förstock är av en ”militär typ” som ska förhindra att skytten får ”brännskador vid ihållande eldgivning”!?
”Mot dumhet kämpar själva gudarna förgäves” (Friedrich Schiller) Men det måste snart bli någon måtta på allt trams och en rimlig tingens ordning borde få gälla också när det gäller tillstånd för innehav av jaktvapen i det här landet.

Tragiskt i en demokrati
Det är faktiskt tragiskt för en nation, som betraktar sig vara ett demokratiskt rättssamhälle, att en domstol även om den är på lägsta nivå, fullständigt bortser från vad Naturvårdsverket som ansvarig myndigheten har för uppfattning i saken utan i stället, helt okritiskt, stöder sitt negativa beslut på vad en tjänsteman, utan vare sig officiellt bemyndigande eller relevanta vapentekniska kunskaper, i sin egenskap av anställd i en medlemsorganisation har för personlig uppfattning i sakfrågan.
Klarar inte Naturvårdsverket av sitt jobb?
Anmärkningsvärt nog refererar förvaltningsrätten också till att Jägareförbundet i sitt gamla yttrande ”inte anser att vapenmodellen är förenlig med Naturvårdsverkets föreskrifter”. Då rätten nu tar upp detta som ett rättsligt vägande sakskäl för sitt negativa beslut betyder det att förvaltningsrätten i Linköping och Svenska Jägareförbundet inte bara ifrågasätter och bortser från legitimiteten av regeringens bemyndigande till Naturvårdsverket utan också verkets kompetens att utfärda förskrifter och allmänna råd inom sitt uppdrag. Dessutom, enligt Jägareförbundet, tolkar Naturvårdsverket sina egna föreskrifter på ett felaktigt sätt?
Skulle nu regeringen vara missbelåten med Naturvårdsverkets arbete och ställningstaganden i den här typen av frågor är det deras sak att vidta åtgärder, inte någon förvaltningsrätt och minst av allt Svenska Jägareförbundet.

Rättshaveri

Om nu en förvaltningsrätt och/eller Svenska Jägareförbundet som medlemsorganisation tar sig friheten att föregripa och negligera Regeringens bemyndigande och Naturvårdsverkets gällande föreskrifter och det sedan resulterar i ett negativt beslut baserat på grundlösa och direkt felaktiga/vilseledande argument kan det inte betraktas som något annat än ett uppenbart rättshaveri.
Som medborgare vore det naturligtvis extremt bekvämt om gemene man, i likhet med ovanstående agerande, i olika sammanhang helt enkelt kunde bortse från alla de lagar, regler och föreskrifter om de är obekväma eller inte överensstämmer med den uppfattning och det särintresse man själv har.
Den verkligheten är ju förvisso redan väl etablerad i delar av samhället, särskilt när det gäller innehav och kriminell användning av insmugglade illegala vapen utan att det görs särskilt mycket åt den saken från myndighetshåll. Se länk: https://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2016-08-23-kriminella-natverk-och-grupperingar.html
Även om turerna runt Benelli MR 1 inte direkt berör så många normalt laglydiga och skötsamma personer så är det ändå ett betydande antal människor som undan för undan blir medvetna om hur polismyndigheter, rättsvårdande instanser och Svenska Jägareförbundet samfällt hanterar den här typen av ärenden. Det urholkar generellt förtroendet för Jägareförbundet och trovärdigheten för centrala myndighetsfunktioner i både stort eller smått.

Vad är lämpligt för sitt ändamål?
Under rubriken ”Tillämpliga bestämmelser” i sin dom menar Förvaltningsrätten att dessa i allt väsentligt framgår av Polismyndighetens beslut. Rätten gör också några tillägg där man bland annat refererar till regeringens uttalande i proposition 1999/00:27 ”En skärpt vapenlagstiftning”.
Citat:
”Vapenlagens bestämmelser om tillstånd utgår från principen att tillstånd att inneha vapen beviljas för ett visst bestämt ändamål. För att tillstånd skall beviljas för vapen som skall användas till skjutning anser regeringen därför att en grundläggande förutsättning bör vara att vapnet i sig är lämpligt för det ändamål det skall nyttjas till och som tillståndet avser.”
Enligt tillståndsmyndigheterna och Svenska Jägareförbundet förekommer det emellertid att tillstånd ges för skjutvapen som inte är lämpliga för det avsedda ändamålet. Som exempel kan nämnas hagelgevär, ”vars utförande liknar militära helautomatiska vapen” och med vilka det inte alls går att uppnå samma ”skottprecision” som med ordinära hagelgevär. Sådana vapen är naturligtvis inte lämpliga i jaktsammanhang, där strävan bör vara att minimera risken för skadeskjutning av viltet.
Av dessa skäl anser regeringen att skjutvapen som skall användas för skjutning skall vara lämpligt för det avsedda ändamålet. Rikspolisstyrelsen bör ha möjlighet att genom sina allmänna råd till vapenlagstiftningen ge vägledning för bedömningen. Något bemyndigande på området anser regeringen däremot inte vara nödvändigt.”

Slut citat.

Några kommentarer
Det första stycket i citatet är självklart och behöver inte kommenteras under förutsättning att begreppet ”lämplighet” tolkas efter faktiska förhållanden och inte efter grundlösa personliga tyckanden.
Det är naturligtvis bra om ett vapen är rimligt lätthanterat när man ska skjuta med det, och att det ergonomiskt passar skytten så väl som möjligt. Men den ur jaktetisk synpunkt enda och verkligt avgörande parametern för ett jaktvapens ”lämplighet för sitt ändamål”, nämligen att uppfylla kraven i 27 § Jaktlagen om att viltet inte ska utsättas för onödigt lidande, beror enbart på vilken kaliber vapnet har i förhållande till villebrådets storlek. Detta är sedan decennier redan reglerat i Naturvårdsverket föreskrifter vad som gäller, kuldiameter, kulvikt och minsta anslagsenergi på 100 meters skjutavstånd för olika viltarter. Allt annat är i princip bara kosmetika.
Vad innehållet i det andra stycket av citatet har för relevans i det aktuella ärendet är obegripligt. Om nu en tillståndsmyndighet ger ett tillstånd för ett vapen måste man förutsätta att den myndigheten gjort en korrekt bedömning utifrån givna förutsättningar. Texten är skriven i pluralis vilket måste innebära att det är ett antal tillståndsmyndigheter som i olika ärenden har/haft en avvikande mening gentemot andra tillståndsmyndigheter. Frågan är då vilka av dem som har rätt utifrån Naturvårdsverkets föreskrifter?
Det exempel som ges i den aktuella domen, handlar om hagelvapen som ”liknar militära helautomatiska vapen” och då undrar man vad den texten i Förvaltningsrättens dom har för ursprung och vad den har med det aktuella ärendet att göra då det avser ett kulvapen klass 2. Jag har heller aldrig under en 50-årig yrkesverksamhet i vapenbranschen sett ett helautomatiskt hagelvapen.

”Skottprecision” med hagelvapen
Om ett hagelvapen fyller kraven på att det ska vara avsett att läggas an mot axeln, har en piplängd på minst 47 centimeter och har en kaliber som är godkänd för jakt och bara kan laddas med tre patroner, inte har fällbar kolv, om det är halvautomatiskt eller pumprepeterat, så har knappast utseendet i övrigt någon betydelse för att kunna upprätthålla en god jaktetik. Det rätten beskriver som ”skottprecision” med ett hagelvapen är snarare en okunnig tolkning om behovet av den praktiska färdighet som en hagelskytt borde ha i jaktsammanhang. Den kan förvisso vara besvärande usel för dåligt tränade jägare men den saken är helt oberoende av vilken typ/modell av hagelvapen de för ögonblicket har i händerna.
Men som sagt, hagelvapen har inte ett dugg med det här aktuella ärendet att göra.

Allmänna råd är inte rättssäkra
I det tredje stycket av citatet avser förvaltningsrätten i Linköping, om än underförstått, att regeringens kriterium för ett jaktvapens ”lämplighet för sitt ändamål” ska ha sitt stöd i jaktetiska grunder, det vill säga falla under Naturvårdsverkets föreskrifter. Det är ju utmärkt, men det framgår inte om regeringen också ansåg/har uppfattningen, att vapnets utseende och utformning rent allmänt skulle tänkas kunna ha någon avgörande betydelse för skyttens möjlighet att kunna avlossa välriktade skott.
Nu är det oklart om det är förvaltningsrätten i Linköping eller regeringen som anser/ansett att Rikspolisstyrelsen ”bör ha möjlighet att genom sina allmänna råd till vapenlagstiftningen ge vägledning för bedömningen av ett jaktvapens lämplighet”. Men att något bemyndigande för att göra sådana bedömningar inte skulle vara nödvändig.
I praktiken innebär detta att Polismyndighetens Rättsenhet utan något bemyndigande från regeringen och på tjänstemannanivå kan utfärda allmänna råd och ge ”vägledning” till sina tillståndsenheter i form av precis vilka stolliga aspekter och tolkningar som helst när det gäller ett jaktvapens lämplighet för sitt ändamål. – detta utan att riksdagen som lagstiftande församling har någon som helst möjlighet att granska och godkänna hur lagtextens andemening, genom användning av ”allmänna råd,”då kan komma att hanteras och tillämpas mot enskilda medborgare.

Avsiktligt vilseledande
Hanteringen av tillståndsärenden Benelli MR 1 är ett typexempel på hur ”allmänna råd” och ”vägledning” används av Polismyndighetens Rättsenhet för att kringgå lagstiftning och Naturvårdsverkets bemyndigande att utfärda föreskrifter om jaktmedel.
Polismyndighetens Rättsenhet, med Tonneman och Thorsell i spetsen, har när det gäller MR 1 författat ett särskilt, sju sidor långt dokument med sina synpunkter och motiv varför just MR 1 inte är lämpligt som jaktvapen. Yttrandet är vapentekniskt och jaktligt extremt okunnigt och späckat med mänger av ovidkommande uttryck som eldkraft, lämpligt för strid, olämplig kaliber för jaktbruk samt beskrivningar av vapnets konstruktion och funktioner som fullständigt saknar verklighetsförankring.
Yttrandet har sedan skickats runt till landets tillståndsenheter där enskilda handläggare, utan rimlig insikt i vare sig teknik eller jaktutövning, naturligtvis inte kan bedöma rimligheten av vad som skrivits. Läs mer: : /kategorier/kronika/vapenbeslut-utan-korrekta-fakta-20160610/
Blandar man sedan in Jägareförbundets yttrande för att underbygga och verifiera Polismyndighetens skrivelse som någon form av remiss finns det få tillståndsenheter som vågar ta ett sakligt beslut i ett tillståndsärende utan bara okritiskt meddelar ett avslag och hänvisar sökanden att överklaga beslutet hos aktuell Förvaltningsrätt.

Kafka-syndromet
Det är alltid problem när en blind ska leda en blind och det sorgliga är att också förvaltningsrätten i Linköping i princip bara skrivit av tokerierna i Polismyndighetens skröna och Jägareförbundet gamla yttrande i tillämpliga delar och i sin bedömning menar att: ”Vapnet kan inte anses förenligt med Naturvårdsverkets förskrifter eller vapenlagens regler om jaktvapen” i samma andetag skriver också Förvaltningsrätten: ”Vad Naturvårdsverket har ansett har ingen avgörande betydelse vid bedömningen”!!??
Rättvisan är blind heter det, men uppenbart är den också dövstum numera vilket naturligtvis resulterar i korruptionsliknande förvaltningsmetoder. Man kan ha olika syn på behovet av halvautomatiska jaktvapen men hanteringen av tillståndsärenden, oavsett vad de gäller, ska ske efter vad lagen säger och inte genom okontrollerbart tjänstemannavälde där det uppenbara syftet är att genom vantolkningar och oriktiga beskrivningar av teknisk natur avsiktligt skapa missgynnande beslut för den enskilde.
Ur rättssynpunkt är det ytterst märkligt att två myndigheter tillåts att konkurrera med varandra när det gäller tolkning av lagar och föreskrifter till förfång för enskilda. Den ena i kraft av ett bemyndigande (som inte rättsvårdande myndigheter bryr sig om) och den andra med hjälp av allmänna råd som baseras på egna tolkningar som inte har någon egentlig rättslig verkan och inte behandlats av riksdagen.
Det måste, uttryckt på ren svenska, omgående bli ”någon jävla ordning” på detta. Det är riksdagens sak att hugga upp rågångarna och ansvarsfördelningen mellan myndigheterna så att alla vet vad som gäller då tillståndsärenden för både jakt- och målskjutningsvapen i allt för stor omfattning hamnar i förvaltningsdomstolar där rättssäkerheten för enskilda uppenbart kan ifrågasättas.
Vad kan vi då som ”gräsrötter” göra åt saken om våra folkvalda inte reagerar eller helt enkelt struntar i oss? Den enda möjligheten är att innan valet 2018 klart meddela att vi tänker lägga våra röster på de partier som i alla händelser visar embryon till att ta jägare och skyttar på allvar.
Den aktuella domen i det här ärendet är upprättad av Lagmannen Tommy Svensson. I avgörandet har även nämndemännen Lena Berglert, Christina Blomqvist och Gudrun Eklund deltagit.


CHRISTER HOLMGREN

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma