Många grånande jägare tycker säkert att allting var mycket lättare förr. Ingen ifrågasatte om julharen hängde till allmän beskådan på förstukvisten eller om den skjutna älgen transporterades på släpkärran hela den långa vägen genom byn efter den lyckade jakten. Man förstod och ifrågasatte inte sambandet mellan det skjutna djuret och köttstycket på tallriken. Lika väl som grisen slaktades till jul var jakten en naturlig del av livet på landsbygden. Jägaren tog tillvara en förnyelsebar naturresurs långt innan begreppet ”förnyelsebar naturresurs” hade myntats.
Nu för tiden är det sa mycket annorlunda. I takt med att allt fler människor valt bort landsbygden till förman för storstaden, har också förståelsen för jakten och döden inte bara minskat. Det har gått sa långt att barn långt upp i skolåldern inte har en susning om att den vakuumpackade korven eller biffen faktiskt har sitt ursprung i ett dödat och slaktat djur!
Möts av förakt och ilska
Därför är det kanske heller inte så konstigt att förståelsen för jakten som hobby och fritidssysselsättning är i avtagande. Djuren förmänskligas och vi som ägnar oss åt jakt möts inte bara av oförstående, utan också allt oftare av uppenbart förakt och ilska. Framför allt i storstadsnära områden.
Raserade och sönderslagna jakttorn, hatbrev och hot mot jägare som engagerar sig i den legala och helt nödvändiga vargjakten är bara några exempel på hur jaktmotståndet inom vissa kretsar tar sig allt våldsammare uttryck. Jakt får inte längre vara ett nöje. Se bara på hur begreppet ”skyddsjakt” breder ut sig. Vi ska skydda (!) oss mot viltet. Bara i sådana situationer kan jakten accepteras och då ska den helst utföras av statligt tillsatta jägare …
Trots allt lyckligt lottade
Men även om snaran om jägarna dras åt allt hårdare är vi i Sverige trots allt betydligt mera lyckligt lottade än många av våra kollegor i Centraleuropa. Där, och framför allt i storstäderna, är jaktmotståndet så stort att det snart inte längre finns någon jakt kvar värd namnet.
Ett av de värsta exemplen är Nederländerna. Där har vänsterpartierna tillsammans med de gröna i princip drivit igenom ett totalt förbud mot så kallad nöjesjakt. Endast ett fåtal viltarter – duvor, gräsänder, fasaner, kaniner och harar – får jagas och då under en mycket begränsad jakttid. Annan jakt får endast bedrivas efter särskilda tillstånd från myndigheterna och då handlar det om att skydda exempelvis lantbruket mot alltför svåra viltskador.
Motiveringen till politikernas njugga inställning till jägarna är att den stora allmänheten inte har någon förståelse för jakt som fritidssysselsättning.
Växande jaktmotstånd
Så illa ställt är det dessbättre inte i Sverige. Visst finns det ett växande motstånd mot jakt – framför allt på stora rovdjur som björn, lo och varg – inte minst inom vegan- och miljörörelsen, men förståelsen för oss jägare bland den breda allmänheten är trots allt betydligt större än i Centraleuropas storstäder.
”Därför är det viktigt att vi värnar om en god jaktetik och inte i onödan provocerar den icke-jagande allmänheten.”
Den acceptansen ska vi slå vakt om. Därför är det viktigt att vi värnar om en god jaktetik och inte i onödan provocerar den icke-jagande allmänheten. Självklart ska vi öppet kunna prata om vår fritidssysselsättning som ett naturligt utnyttjande av en förnyelsebar naturresurs. Men lika självklart ska vi också kunna lyssna på och respektera de argument som jaktmotståndarna för fram.
Vi ska inte hymla om att det inte bara är ”naturupplevelsen” som vi söker när vi drar till skogs med bössa och hund. Jaktens innersta syfte går ut på att döda och ta tillvara ett djur. Det är inget vi ska förneka och absolut heller inte skämmas över.
Vi hanterar livsmedel
Samtidigt måste vi emellertid ha förståelse för att inte alla uppskattar att se döda, nedblodade och uppfläkta djur. Därför kan det vara på sin plats att täcka det skjutna djuret med en presenning eller en säck under transporten till slaktboden eller till viltslakteriet.
Eftersom det är livsmedel som vi hanterar, handlar det också om hygien. Att låta vägsalt och grus, blandat med oljerester stänka in i bukhålan på den passade hjorten som ligger helt öppet på bilsläpet eller på lastkorgen baktill på bilen, är varken bra för köttkvaliteten eller särskilt tilltalande. Åtminstone tror jag inte att det stärker jägarnas anseende.
Vi varnar inte för jakt
Utan att skriva någon på näsan handlar god jaktetik också om hur vi uppträder i skogen när vi stöter på skogsflanörer. Självklart bryter vi hagelbössan eller drar tillbaka slutstycket på studsaren och hälsar. Vi varnar inte för jakt, utan vi informerar om vad vi håller på med och kanske föreslår den eller dem som vi möter en annan vandringsstig. De allra flesta brukar uppskatta ett sådant bemötande.
Kanske är det också på sin plats att fundera över var man passar det skjutna djuret. Tarmar, magsäck och annat nedblodat innehåll behöver inte ligga alldeles intill vandringsleden eller skogsvägen.
Vi vårdar vårt språk
Till god jaktetik hör självklart också ett vårdat språk, inte minst i komradion. Vi vet inte hur många och framför allt inte vilka som lyssnar. Jaktmotståndaren får vatten på sin kvarn om han eller hon hör hur jägare beskriver djur med skällsord och svordomar. Tyvärr händer sådant i stridens hetta, men vill vi jägare bli bemötta med respekt och förståelse måste vi vårda språket.
För god jaktetik handlar inte bara om att inte utsätta djur för onödigt lidande på grund av slarviga skott eller skott på avstånd som vida överstiger vår egen förmåga, bristfälliga eftersök eller att inte skjuta mer vilt än vad den egna marken producerar. Vårt uppträdande är också viktigt om vi ska göra oss förtjänta av respekt från den icke-jagande allmänheten. I annat fall riskerar vi att binda ris åt egen rygg. I vårt alltmer urbaniserade samhälle är inte jakten längre en självklarhet.
