Det finns dofter som stannar kvar längre än minnet av själva flasketiketten. Blöt gran, kall metall, kaffe kokat över spritkök – och så den där söta, märkliga aromen från flaskorna i barskåpet i jakttornet.
Det var under sjuttiotalet som jag ibland följde med pappa och hans vän Günther på jakt. Günther var bilhandlare från Hannover, alltid välklädd, alltid med en ny Mercedesmodell att tala om, och med ett jakttorn som mer liknade en liten våning än ett gömsle i skogen. Där fanns fåtöljer, mattor, kristallglas och ett barskåp laddat med tyska viner.
Vin skulle vara franskt
Pappa betraktade dem med samma misstänksamhet som man reserverar för alltför glättiga människor och alltför söta desserter. För honom var tyskt vin något odrickbart. Något som hörde hemma i blå flaskor på färjan mellan Trelleborg och Travemünde, inte till ett nystekt rådjur eller en höstig hare. Vin skulle vara franskt. Punkt.
Det var också den tid då mycket tyskt vin hade ett rykte som världen gärna skämtade om. Halvsöta massproducerade viner gjorde få människor lyckliga – i alla fall i exportversion. När jag växte upp var det närmast otänkbart att beställa tyskt på restaurang om man ville bli tagen på allvar.
Skapat något helt nytt
Men tider förändras. Och ibland förändras de fullständigt.
På samma sätt som Kraftwerk, Can och Neu! omdefinierade europeisk musik genom att ignorera reglerna och skapa något helt nytt, har en ung generation tyska vinmakare vänt upp och ner på gamla föreställningar. De kanske inte revolterar på samma sätt som musikerna, men utvecklingen är tillräcklig för att man ska vilja höja glaset och utbrista: Prost!
Under de senaste två decennierna har tyska producenter genomfört något av en vinös renässans. Striktare selektering, lägre skördeuttag, större respekt för terroir och modern teknik har skapat viner med precision, nerv och självförtroende. Framför allt har druvor som riesling och i synnerhet spätburgunder, pinot noir på tyska, fått världen att omvärdera allt man trodde sig veta om tyskt vin.
Märks till just vilt
Och kanske är det just till vilt som denna förvandling märks tydligast.
En ung spätburgunder från Baden eller Pfalz har ofta en sval elegans som passar perfekt till hjort, rådjur eller ripa. Där franska pinotviner ibland kan bli för strama och nya världens röda för tunga, hittar de bästa tyska röda en balans mellan skog, syra och silkig frukt. Det är vin som inte kör över maten utan följer den genom skymningen.
Och riesling? Det är kanske den mest underskattade följeslagaren till vilt som finns. Inte till de tyngsta grytorna, kanske, men till fågel, rökt kött eller vilt med syrliga inslag av lingon och svamp fungerar en torr riesling närmast magiskt. Syran skär genom fetman, mineraliteten möter skogens mylla och plötsligt förstår man varför tyskarna själva aldrig slutade tro på sina viner.
Hade förstått något
Jag tänker ibland på pappa och Günther där uppe i jakttornet. Kanske hade Günther, trots allt, redan förstått något som resten av oss behövde flera decennier för att upptäcka.
Det var inte tyskt vin som var problemet. Det var våra fördomar som smakade illa.
Bästa tyskarna just nu
En perfekt rosastekt rådjursfilé, varför inte med smörstekt skogssvamp och rödvinssky, kan lätt förgås med ett tungt, strävt vin som krymper smaken. Välj i stället en ung sval spätburgunder från Franz Keller (Weingut am Schlipf Schneider är också ett namn att titta efter) som lyfter detta vilts unika karaktär.
Vill du hellre ha en öl till hjorten eller rådjuret? Prova en NEIPA (New England IPA) från experimentlystna berlinarna Fuerst Wiacek. Tropisk fruktighet möter beska och komplementerar detta magra, ibland smått söta kött så väl. Särskilt om du också har rårörda lingon eller svartvinbärsgelé på tallriken.
Fast mest jakt för pengarna får du när samma bryggeri låter frukten möta barr och kåda i deras Fuerst Wiacek Chrome.
