SKOGSSTYRELSENS RAPPORT över skogsbrukets kostnader för viltskador kom nyligen. Jag anser att den skulle ha mått bra av lite mer reflektion om helhet innan den presenterades. För mig är både hög skogsproduktion och välmående vilt högt prioriterat. Nu blir trovärdigheten för rapporten lidande när den anger osäkra data men ändå sätter siffror på kostnader, samtidigt som inga siffror för nyttan med älg tas med.
DET BLIR OCKSÅ MER OSÄKERT när älgbetesinventeringen, Äbin, visar på stamskador, som främst kan tänkas minska kvaliteten på virket; men inte på den tillväxtförlust som uppstår när kvistar och gröna barr betas, och den senare bedöms vara mer ekonomiskt betydande. Samtidigt är det oacceptabelt för både markägare och vilt att inte rätt trädslag planteras. Balans mellan foder och vilt måste finnas för skog, vilt, klimatnytta och ekonomi. För att maximalt nyttja möjligheter för produktion av både virke och viltmat är de lokala förutsättningarna och kompetenserna A och O.
REGLER OCH BYRÅKRATI riskerar att fördröja åtgärder, och då minskar möjligheterna till maximal nytta. Mer frihet under ansvar i både viltförvaltning och skogsbruk, där variation och förändring uppmuntras, ger bästa möjligheten i en okänd framtid. Vi har lyckats mycket bra med att förbättra skogstillståndet under de senaste hundra åren, och vi är ett globalt föredöme. I en klimatstyrd framtid behöver än mer biologisk tillväxt tas till vara, och debatten om skador på skog förtjänar en mer reflekterande helhetssyn så att vi når ännu bättre resultat.
SOM ETT UDDA EXEMPEL kan nämnas att det goda skogsfågelåret i mina områden lämnar tydliga tecken på skadade unga tallbestånd genom att barr och knopp betas. Att behöva stödplantera tall på grund av skogshöns var en helt okänd fråga för fem år sedan, men nu är den verklighet. Samtidigt är det roligt med alla uppflog av tjäder, orre, dalripa och järpe. Att få vara med om fågeljakt med skällande spets är verkligen en upplevelse.
EN ANNAN REFLEKTION är att en delvis senarelagd björnjakt i samband med älgjakten verkar fungera praktiskt bra. Detta har JRF länge hävdat. Motargumenten som har lyfts verkar mer fokusera på risk för förlorade intäkter för vissa jaktarrangörer än möjlighet att få björnjakt att bli en naturlig del av vanlig jakt. Förhoppningsvis får vi framöver en justering av regelverk som möjliggör bättre beskattning av björn i hela utbredningsområdet så att vi bättre hjälper lokalt boendes situation.
ÅRETS BJÖRNJAKT avverkades ännu en gång i rekordfart, vilket visar att vi behöver en förvaltning som ligger närmare mininivåerna än dagens situation. Jag ställer mig verkligen frågande till varför vi ska ha fler björnar än vi har förbundit oss, särskilt som det totala rovdjurstrycket är högt och de människor som bor och verkar i rovdjursområdena har en negativ livskvalitet och ständig oro.
