– Det beror framförallt på att tillgången till får är större i södra Sverige. På platser där man sällan har rovdjursangrepp kan enskilda rovdjur hinna ställa till med en hel del skada. De lantbrukarna har inte anpassat sin verksamhet utifrån rovdjursförekomst, säger Katarina Elofsson, docent i miljöekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), i ett pressmeddelande.
Hon leder forskningsprojektet ”Kostnader för rovdjur – kompensation och förebyggande åtgärder” som finansieras av Naturvårdsverket genom Viltvårdsfonden.
Ett av projektets mål är att beräkna olika slags kostnader för rovdjuren björn, lodjur och varg i Sverige, ett annat är att utvärdera skadeersättningar och förebyggande åtgärder ur ett ekonomiskt perspektiv.
Lantbruksdjuren som har studerats är får och nötkreatur. Renar finns inte med i kostnadsberäkningarna då de ersättningsreglerna ser annorlunda ut.
– Vår forskning kan bidra med viktig kunskap i debatten så att vi kommer framåt i diskussionerna. Med realistiska och väl underbyggda uppgifter om storlekskostnader blir förutsättningarna för att lösa frågan bättre, säger Katarina Elofsson.
Lite forskning på området
Storleken på kostnaderna för rovdjur är omdiskuterad, men trots det har det bedrivits relativt lite forskning på området, menar Katarina Elofsson:
– Det här är en källa till konflikter mellan stad och landsbygd och man har ofta en polariserad syn på de här kostnaderna. Från ena sidan har man hävdat att de är väldigt små och från andra sidan att de är gigantiska. Vi ser att kostnaderna varken är försumbara eller enorma, sanningen ligger någonstans däremellan.
Länsstyrelserna betalar varje år ut cirka 2,5 miljoner kronor till lantbrukare i form av ersättning för rovdjursangrepp. Att öka rovdjursbeståndet med en individ kostar mellan 520 och 10 670 kronor för varg och mellan 0 och 2 660 kronor för björn, enligt en studie som Katarina Elofsson och hennes kollegor publicerade i maj.
Tittar man på hur kostnaderna för ytterligare rovdjur skiljer sig mellan länen är skillnaden störst för varg. Forskarna förutsäger också att en expansion av vargpopulationen söderut kommer att medföra ganska stora kostnader vad gäller rovdjursskador, åtminstone på kort och meddellång sikt.
En annan slutsats är att även om björnstammen, som i dag i flera områden är större än de uppsatta miniminivåerna, skulle minskas så skulle det inte påverka samhällets kostnader för rovdjursersättningar i någon större utsträckning. Sker angreppen på lantbruksdjur i björnens kärnområde är kostnaden inte särskilt hög per björn.
Skattning av hur jaktvärdet påverkas
Forskarna kommer nu att göra ytterligare jämförelser med andra rovdjurskostnader. Inom projektets ramar tittar man på kostnader i form av extra arbete och minskad produktivitet för lantbrukarna.
De ska också göra en skattning av hur jaktvärdet påverkas av rovdjurens närvaro.
– Det har man inte forskat kring överhuvudtaget tidigare. Det är en utmaning eftersom effekterna är många. Dels minskar rovdjuren förekomsten av vilt, men man har också en effekt beroende på hur jägarna värderar rovdjurens närvaro, säger Katarina Elofsson.
