Traditionellt bygger uppskattningen av hur stora viltstammarna i Sverige är på att jägarna rapporterar in uppgifter om fällt vilt.
För till exempel älg och stora rovdjur finns det ett lagkrav på att jägaren rapporterar fällda djur. Men för merparten arter är rapporteringen frivillig och bygger på att jaktlagen fyller i statistik angående ett 50-tal arter utifrån hur många individer som laget har fällt.
Saknas statistik
Vanligtvis saknas statisk för delar av den jaktbara marken. Då används statistiska modeller för att beräkna hur mycket vilt som fälls på ytor som inte täcks av jaktlagens rapporter.
Problemet är att analysmetoden är bristfällig, speciellt är den känslig för låg rapportering.
– År 2015 såg det i analysen ut som att det sköts väldigt mycket mer bäver än tidigare år, men när vi analyserade data visade det sig att den stora skillnaden berodde på att ett enda jaktlag hade rapporterat att de hade skjutit en enda bäver. Eftersom analysmetoden är så känslig för enskilda rapporter, såg det i analysen ut som att det skjutits många tusen bävrar, säger Tom Lindström, universitetslektor vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet.
Tydligare beräkning
För att komma till rätta med osäkerheten har han tagit fram en ny beräkningsmodell, som gör statistiken pålitligare och tydligare, som ska användas från och med hösten.
Studien som ligger till grund för analysmodellen har publicerats i tidskriften Ecological Indicators och består av två delar. Dels har man analyserat olika parametrar och tagit fram en modell som beskriver data på ett bra sätt, dels har man använt modellen för att bedöma hur mycket vilt som jagas på ytor som inte täcks av jaktrapporter.
– Modellen presenterar den osäkerhet som finns i analyserna på ett ärligt sätt och visar ett spann i stället för ett definitivt antal. Den är också mindre känslig för enskilda jaktrapporter, och det minskar osäkerheten i analysen, säger Tom Lindström.
