Läs mer
Forskningsrapporten:
Genetisk opphav til den norske-svenske
ulvestammen (Canis lupus lupus)
Bakgrunden till rapportens tillkomst är att frågan om den svensk-norska vargstammens härstamning har debatterats flitigt sedan 1980-talet då populationen återetablerades.
Frågor har ställts om huruvida dagens vargar verkligen är släktingar till djuren som utrotades på 1970-talet, om de är hundhybrider eller om de kommer från andra delar av världen.
Uppdrag från stortinget
Forskare har tidigare undersökt djurens genetiska markörer utan att kunna presentera något säkert svar.
Norska stortinget gav därför för fem år sedan regeringen i uppdrag att starta ett forskningsprojekt för att klarlägga den skandinaviska vargstammens härkomst.
Till slut blev det NTNU Vitenskapsmuseet som valdes ut för att utföra uppdraget.
Nu är rapporten Genetisk opphav til den norske-svenske
ulvestammen (Den norsk-svenska vargstammens genetiska härkomst) färdigställd. Sammanlagt har 34 forskare varit inblandade i datainsamlingen.
Liknar finska vargar
Tidigare under onsdagen presenterades rönen vid en presskonferens.
Resultaten visar att den svensk-norska vargstammen främst är genetiskt lik finska vargar, särskilt djuren i den delpopulation som finns i sydvästra Finland.
Forskarna understryker sedan att det inte är troligt att dagens svenska och norska vargar härstammar från de vargar som utrotades i de båda länderna under 1970-talet.
Sedan hävdar forskarna:
”Emellertid noterar vi att en del vargar som finns i djurparker i Finland och Sverige genetiskt sett är närmare den historiska populationen och på så vis möjligen representerar den sista överlevande resten av det utrotade beståndet”.
Mycket inavlade
Dessutom visar kartläggningen att de studerade vargarna, jämfört med artfränder över hela världen, hör till de med minst genetisk inblandning från hund.
Forskarna menar också att den svensk-norska stammen är ”mycket inavlad jämfört med vargar från andra delar av världen”.
Avslutningsvis fastslås att även om stammen är genetiskt separerad ”hittar vi inga tecken på speciella eller unika genetiska anpassningar hos svensk-norska vargar”.
