Jakt & Jägare har i två artiklar rapporterat om Holmen Skogs vinterjakt norr om Örnsköldsvik i Västernorrland, som skulle ha genomförts förra fredagen men enligt uppgift kommer att gå av stapeln i morgon.
Inbiten älgjägare
Robert Larsson är en inbiten älgjägare, bosatt i Nyliden utanför Örnsköldsvik, med jakt i det aktuella området. Han kallar sig själv vargflykting, efter att med sin familj ha lämnat Gävleborg för att kunna jaga och släppa hundarna utan en klump i magen av rädsla för att de ska attackeras.
– Det började med att jag åkte upp och jagade. Det var som en dröm och jag kom väldigt bra överens med alla jaktlag och människor i närheten. Jag blev uppringd av en god vän och tillfrågad om jag ville gå in som hundförare på närmare 5 000 hektar, säger Robert Larsson.
Han tillägger:
– Sedan tog familjen ett radikalt beslut, ett stort livsval. Vi flyttade upp. Jag köpte ett hemman som vi rustar upp med en tillhörande liten skogsfastighet. Jag är automationsingenjör och etablerade en filial i mitt företag som jag är anställd på här i Nyliden.
Jakten en livsstil
Löshundsjakten är för honom en livsstil, absolut ingen hobby.
– Det är den jag brinner för. Jaktens Rolls-Royce för mig. Att skjuta har blivit allt mindre viktigt, och jaktproven och att vårda hundraserna är fundamentalt för mig.
Mycket blev som familjen hade hoppats, men annat blev det inte. Älgjakten hör till den senare kategorin, och Robert Larsson påpekar att stammens nedgång har gått förfärande snabbt.
– Som det ser ut nu är det en katastrof, inte bara här. Ibland har jag ångrat flytten, jag blir så ledsen över situationen. Men att flytta söderut igen går inte, om inte annat på grund av vargen. Att släppa hundar där är alldeles för jobbigt känslomässigt. Dessutom är det viktigt att vi som har bosatt oss på landsbygden stannar kvar och driver våra verksamheter. Jakten och älgen har ju på så vis ett enormt värde för landsbygden.
Ett etiskt haveri
– Vinterjakten är ett totalt haveri rent etiskt med all snö och dräktiga kor. Om de inte fälls finns ju risken att de kastar fostren av stress, det nämns sällan. Jag förstår inte att någon jägare vill delta. Men det finns en väldigt obehaglig sida av det hela. Närmast en hotbild. Man upplöser jaktlag med 100-åriga anor om jägarna inte ställer upp.
Men måste man inte ha viss förståelse för att markägarna vill minimera betesskadorna?
– Jo, men tidigare fungerade det bättre. Tänk så stor älgstammen var på 1980- och 1990-talen. I områden som var hårt utsatta av vinterbeten på den tiden ser man fina tallhedar i dag. Varför gick det då och inte nu?
– Jag är övertygad om att de stora skogsbolagen är kapabla att lägga om skogsbruket och se till att det finns beten för älgen i stället för att röja helt sterilt. Jag minns när jag var liten och satt med pappa på pass. En gång kom det förbi en flock på nio älgar på rad, sedan kom det ytterligare en, en fjoling som klev in i passet. Inte ett skott avlossade. Bolaget som ägde skogen hade egna rekommendationer om att i de fall då en ko kom med två kalvar skulle hela ekipaget sparas. Tjurar med tre till fem taggar på skyttens sida var fredade.
”Vända trenden”
Robert Larsson avslutar intervjun med att understryka att han trots allt är optimistisk inför framtiden.
– Jag har en förhoppning och dröm om att vi ska kunna vända trenden, men för det måste länsstyrelserna och Naturvårdverket vakna upp och sätta ned foten.
– För övrigt undrar jag varför det inte finns en värnargrupp för älg? Det borde vi ha nu.
