Det är imponerande vilken tid och kraft som läggs ner av många engagerade älgjägare och markägare för att uppnå lagstiftade krav på planer. Min uppfattning är att deltagarna har stor vilja att lösa uppgiften, däremot önskar jag att merparten av denna tid i stället fått läggas på praktisk älgförvaltning under jakt. Uppenbart är att årsmån har stor inverkan på skador i trafik och skog, vilket denna vinter är ett tydligt tecken på.
Samtidigt blir inte planering inför kommande älgjakt enklare att göra när det är troligt att mer älgar än vanligt har dukat under på grund av vintern och sannolikt kan även fertiliteten påverkas av älgarnas försämrade kondition. Ödmjukhet och lokal förankring inför svårigheter att få planerna i älgförvaltningen rätt är verkligen på sin plats.
Ett intressant inlägg i skadedebatten från Karl Hedin visar att ekonomisk förlust i industriledet på grund av viltskador är försumbara för markägaren. Däremot kan skador ändå finnas genom att tänkta huvudstammar försvunnit genom viltbete, eller att markägare tvingats plantera fel trädslag för att undvika viltskador, vilket medför att markens produktionsförmåga inte nyttjats på bästa sätt. Samtidigt ser jag från mina kustmarker ur ett norrlandsperspektiv med rika stammar av älg samt rådjur plus periodvis skogsbete av kor, och den tallskog som jag förvaltar nu oerhört mycket virkesrikare och även trevligare för viltet, än tidigare skogsbestånd på samma markyta. Så visst kan allt göras bättre, men mycket är väldigt bra i dag.
Något som kan bli mycket bättre är statens deltagande i älgförvaltningen. Bristerna är helt uppenbara – nationalparker och reservat deltar knappt i förvaltningen, och älgvandringar orsakar vinterskador på marker utanför. På mark som staten förfogar över är få älgskötselområden bildade och ortsbojaktlag har inte likvärdiga villkor med rennäringens jaktlag. Här finns stora förbättringsmöjligheter som skulle minska påverkan av älg på kringliggande marker som staten inte förfogar över. Varför inser inte staten att utveckling av reservat också påverkar omgivningen och behöver förvaltas?
En god grund för bra viltförvaltning är att markägare och jägare har gått igenom olika frågeställningar och har jakträttsavtal som bägge parter känner trygghet i. Den utfodringspolicy för klövvilt som JRF:s förbundsstyrelse beslutat om på uppdrag av förra förbundsstämman, och som grundas på motion från Kronoberg, är ett redskap att använda i de resonemangen. Ett annat redskap är de uppdaterade jakträttsavtal som finns på förbundets hemsida. Välkomna att använda dem!
