För några år sedan företrädde jag några markägare i Jönköping i förvaltningsdomstolarna. Markägarna nekades att bilda ett licensområde på grund av att deras jaktmarker inte var sammanhängande, trots att föreskrifterna i dag talar om att det kan bildas licensområden utan att marken är sammanhängande.
Jag tog kontakt med de flesta länsstyrelser i landet och samtliga tillät licensbildningar utan att markerna var sammanhängande, men på länsstyrelsen i Jönköpings län gjordes en annan bedömning. Och i vår klagan till förvaltningsdomstolen dömde de utifrån ordet ”kan” och ansåg att länsstyrelsen i fråga inte var tvungen att bilda ett licensområde.
Godtycklig hantering
Naturvårdsverket menar att tack vare ordet ”kan”, så ges länsstyrelsen möjlighet att göra en bedömning om den aktuella marken är olämplig som jaktmark. I målet där jag företrädde markägarna fanns ingen olämplig mark, men de nekades trots det att få ett licensområde registrerat.
Jag anser att genom att föreskrifterna använder ordet ”kan” öppnar det upp för möjligheten att på ett godtyckligt sätt hantera markägarnas jakträtt. Föreskrifterna bör i stället tala om att markägarna har rätt att bilda ett licensområde utan att marken är sammanhängande.
Att länsstyrelsen får döma bort mark som inte är någon jaktmark – som industriområden, flygfält, stora grustag, kalkbrytningsområden och liknande – kan ses som självklart. I sådana fall ska länsstyrelsen precisera varför de utesluter en mark som inte tjänlig som jaktmark och därmed inte tas med i en licensansökan. En rättslig prövning kan då fokusera på den markens beskaffenhet när förvaltningsdomstolen tar ställning till om länsstyrelsen har gjort rätt eller fel i sin bedömning.
Mer rättssäkert med ”kan”
Utifrån nämnda orsak bör föreskrifterna revideras och ordet ”kan” ersätts med ordet ”ska”. Med en sådan ändring blir föreskrifterna för älg och kronhjort mer rättssäkra.
Det finns andra ändringar som också bör göras. Jag har i en tidigare debattartikel föreslagit ett ”Jägarnas pantbrev”. Det skulle underlätta mycket för länsstyrelsen i administrationen kring licensområdena och kostnaderna för jägarna skulle minska.
Med andra ord: En revidering av föreskrifterna är nödvändig!
Inget intresse för markägare
Min misstanke är nu att de handläggare på Naturvårdsverket som jobbar med jaktfrågor är nära kopplade till Svenska Jägareförbundet på ett eller annat sätt, och då finns inget intresse att stärka eller förbättra markägarnas ställning genom att ge dem bättre rådighet över sin jakträtt.
Jag kan ge ett exempel. För många år sedan kunde jag läsa en ledarsida i Svensk Jakt skriven av den då nya ordförande J-O Pettersson. Han hade dessförinnan jobbat på Naturvårdsverket. Som jag nämnde så var detta länge sedan och jag ser nu att J-O Pettersson dog 2018. I sin ledare i Svensk Jakt poängterade han vikten av att Jägareförbundet skulle stärka sin ställning inom jakten. Det obehagliga är att om någon stärker sin ställning, så blir det i regel någon annan som får en försvagad ställning.
Ser med oro på oviljan
Eftersom jag har kämpat för markägarens ställning inom jakten i många år, så ser jag nu med oro på Naturvårdsverkets ovilja att revidera föreskrifterna för älg och kronhjort! I ett svar på en förfrågan från mig skriver myndigheten: ”Det finns med i planeringen men har tyvärr av olika anledningar, bland annat personalförändringar, inte kunnat genomföras.”
