En av de tidigare hagelhalvautomaterna var Sjögren-halvautomaten, tillverkad av Handvapenverkstäderna i Köpenhamn. Hagelvapnet tillverkades enligt svensken Carl Axel Theodor Sjögrens patent. Det första patentet meddelades i december 1900 och det gör hagelhalvautomaten till en av de allra tidigaste. Givetvis är John Brownings A5-automat tidigare. Browning-bössan patenterades 1899 och kom i produktion år 1902. Men det förtar inte på något sätt det intressanta i Sjögrens automat.
Sjögren-bössan och Brownings A5-modell har utvecklats på olika håll, utifrån olika förutsättningar och med helt olika funktionsprinciper.
Tekniken lever kvar
Sjögrens idé lever vidare idag, trots att det är över hundra år sedan som bössans tillverkning upphörde. Tekniken lever kvar i Benellis halvautomatiska hagelgevär som har samma funktionsprincip.
Precis som Browning jobbade Sjögren lika mycket med kulvapen och även Sjögren lämnade in patentritningar för kulvapen.
Under de närmaste åren från 1900 jobbade Sjögren på med sina halvautomatiska patent och fick ett annat godkänt 1903 som egentligen bara är en förenkling av det tidigare patentet.
Mer komplicerad
Sjögren-automaten brukar beskrivas som halvautomatiskt rekylopererad men personligen håller jag inte helt med om det. Funktionsprincipen är lite mer komplex än så.
Vapnet är en reglad konstruktion som snarare är gasomladdad men rekylöppnad.
Här kommer säkert vissa läsare att skrika högt eftersom Sjögren-bössan inte har något gasurtag.
Men så här funkar bössan:
När skottet lossas, och rekylen driver bössan bakåt, och gastrycket genom hylsan trycker på slutstycket är slutstycket reglat och öppnar inte. Men då axeln fångar upp rekylen och avbryter denna fortsätter en liten vikt i slutstycket sin rörelse bakåt och reglingen öppnas.
Nu är det inget som hindrar slutstycket från att åka bakåt.
Slutstycket skickas bakåt primärt av det gastryck som finns i pipan, men även av den rörelseenergi som redan finns i slutstycket, men som förreglingen förhindrat.
Vikten spänner även upp slagstiftet.
Benelli är nog den mest kända vapenfabrikanten som följt i Sjögrens fotspår vad beträffar funktionen.
Benelli har därtill lyckats otroligt väl. De är kända för att ligga i den absoluta världstoppen när det gäller hagelhalvautomater.
1905 tog A. Karlsson från Svenska Vapen och Ammunitionsfabriken kontakt med Handvapenverkstäderna i Köpenhamn och ville ha tillverkat sex stycken gevär av Sjögrens system.
I januari 1906 meddelade krigsministeriet att man skulle tillverka vapnen och leveranstiden skulle vara fyra månader.
Tre vapen gjordes i 6,5×55 och tre i 8×58 RD som var den danska armépatronen. Det är för övrigt samma kaliber som Sverige hade i 8 mm Remington-gevären.
Leveranstiden kunde inte hållas och leveranser skedde inte förrän 1907.
Karlsson beställde då några pistoler enligt samma omladdningssystem, men dessa pistoler tillverkades aldrig eftersom Sjögren aldrig fick ritningarna färdiga.
Nio kulgevär?
Däremot gjordes tre gevär i den ryska kalibern 7,62x54R som levererades till Karlsson 1911.
Samma år tog sannolikt allt militärt intresse slut, eftersom det inte tillverkades fler kulgevär.
Kanske har det därmed bara tillverkats nio kulgevär enligt Sjögrens patent, men helt säkra kan vi inte vara.
Töjhusmuseet i Köpenhamn, som för övrigt är världens största vapenmuseum, har en karbin och ett gevär som kanske är från de leveranserna.
Möjligen är det även vapen som aldrig blev levererade.
1907 beställde A. Karlsson 5 000 hagelgevär enligt Sjögrens patent. Gevären levererades under 1908.
Dessa gevär borrades till 17,4 millimeter, vilket motsvarar tre kvarts-full trångborrning.
Karlsson beställde även 500 stycken extra pipset som borrades till cylinder.
De första fem hagelgevären levererades i maj månad 1908, medan leveranserna av gevären skedde under 1909. Merparten av piporna levererades först 1910.
Handvapenverkstäderna i Köpenhamn gjorde naturligtvis lite olika varianter som aldrig blev marknadsförda som egna modeller, utan dessa skall egentligen mest ses som tester. Bland annat testades andra trångborringsgrader. De tillverkade även gevär med tjockare pipor. Cirka 442 gevär med tjockare pipor lär det ha blivit gjort.
Höga tryck
Handvapenverkstäderna gjorde även sprängskjutningar med väsentligt högre tryck än de 900 bar som annars gällde. De testade några vapen på 1 300, 1 500, 1 700, 2 000 och 2 500 ATM.
Sjögren-automaten är en take down.
Det är bara att vrida på magasinsröret och dra det framåt. Sedan ska knappen på pipsetet tryckas in. Därefter kan pipsetet vridas bort.
Take down-utförandet gör att vapnet kan plockas isär enkelt och är lättare att transportera.
Tungt slutstycke
De båda välkända firmorna Cogswell & Harrison och Jeffery har visade intresse för Sjögren-automaten. Det har därmed sålts ett antal Sjögren-vapen i England som även är märkta med Cogswell & Harrison.
Det finns ett fåtal som jagar med Sjögren-automater fortfarande. Därför kan ett sådant gevär ha ett visst bruksvärde. Det flesta trivs dock inte med känslan av det relativt tunga slutstycket.
Det är en mycket egendomlig känsla att skjuta med en Sjögren eftersom det stora, synliga slutstycket hamrar nära ansiktet. Därför finns det en del som inte använder sin sjögrenare.
I handlarledet lär geväret ha kostat 165 kronor 1909. I konsumentledet har det kostat cirka 220 kronor. I England tog Jeffery 12 pund för en Sjögren-bössa medan man tog 9 pund för en Browning.
Värdet idag på ett vapen i gott skick är cirka 2 500-3 500 kr, vilket egentligen är rätt lågt med tanke på att det endast tillverkades 5 000 stycken.
Dessutom har vapnet en intressant historia och ett särpräglat utseende.