• Jaktkryssningen

När vargen dök upp i Värmland

AktuelltPublicerad: 2013-01-27 12:05

Det tog fem år för Naturvårdsverket att yttra sig om Naturskyddsföreningens begäran att få pengar från regeringen för varguppfödning och att regeringen skulle verka för frilevande varg i Sverige. När Naturvårdsverket till slut avstyrkte förslaget var de första vargarna i norra Värmland redan på plats.

Nyligen har Jakt & Jägare berättat om Naturskyddsföreningens Projekt varg som startade 1971.
Du kan läsa om det här:

Den 30 juni 1976 skrev Naturskyddsföreningen (SNF) till regeringen och begärde pengar till Projekt varg. Syftet var att återskapa frilevande varg i Sverige genom uppfödning av varg i svenska djurparker. Vargarna skulle sedan släppas ut. Det är i praktiken det som ske i vår då vargvalpar från djurparker sätts ut hos vilda vargtikar.


Satte stopp för kanadensiska vargar
Arbetet inom projektet gick ut på att få alla svenska djurparker att enbart hålla vad man kallade fennoskandinavisk varg. Vargar från exempelvis Kanada skulle inte få finnas i svenska djurparker. Det satte Naturskyddsföreningen stopp för.

SNF startade ett avelsprogram med hjälp av genetiker för att avla fram friska vargar i svenska djurparker.

På grund av den stora mängden vargar som ingick i projektet räckte inte de svenska djurparkerna till. Även några finska parker samt Köpenhamns zoo engagerades därför i projektet. I Sverige deltog bland andra Skansen och Kolmården samt djurparkerna i Skåne, Frösö och Lycksele.


Berättade om projektplanerna
I en artikel i Nya Wermlands-tidningen (NWT) den 3 augusti 1976 intervjuas Mart Marend som vid den tiden ledde Naturskyddsföreningens Projekt Varg.

I intervjun förklarar han att han inte tror att man kan räkna med någon invandring av varg till Sverige från Finland, utan att man måste sätta ut djurparksvargar.

I artikel berättar Mart Marend också om hur man försökt få in ”friskt blod” till de nordiska djurparksvargarna som skulle ligga till grund för den kommande utplanteringen.


Patrull med bedövningsgevär var redo
”Vi har försökt att få några nya vildfångade vargar från Finland. En patrull med bedövningsgevär låg i vintras beredd men fick tyvärr inte träff på någon varg. Vi hoppas på bättre tur nästa vinter”, säger Mart Marend enligt artikeln i NWT.

När det sedan kom till frågan om utplantering av vargarna beskriver han att det inte kan ske i renskötselområdet och inte heller i områden med ”omfattande boskapsskötsel”. Men Marend slår sedan fast: ”Området behöver emellertid inte vara särskilt glest befolkat.”

Trakterna man tänkte sig var enligt Mart Marend ”…Mellansverige norr om en linje mellersta Värmland – Gävle…”. Det är i det området de första vargarna dök upp fem år senare.


Har förnekat att planen var aktuell
Från vargrörelsens sida har man under senare påstått att planerna på utsättning av varg egentligen aldrig varit aktuell. Så här skriver exempelvis Svenska djurparksföreningen på sin hemsida om sitt avelsarbete med varg.

”Något som ofta förs fram som det slutliga målet för djurparkernas bevarandeprojekt är utsättning för att understödja den vilda stammen eller för att återetablera arten i områden där den tidigare förekommit. När det gäller vargen i Sverige, så hänvisar man till Svenska Naturskyddsföreningens allra första beskrivning av Projekt Varg, där detta fanns med som en tänkbar åtgärd. Inom Projekt Varg var man emellertid redan vid tryckningen av denna projektbeskrivning klar över de stora svårigheter, som en frisättning av ett så stort, potent och kontroversiellt rovdjur som vargen skulle innebära. Man har sedan dess definitivt tagit avstånd från alla planer på frisättning. Samma ståndpunkt har Bevarandekommittén inom Svenska Djurparksföreningen (SDF).”


Lät annorlunda 1976
Redan vid projektbeskrivningen skulle deltagarna alltså ha insett att det inte var realistiskt att släppa ut varg påstår Djurparksföreningen idag.  Så lät det dock inte när Mart Marend uttalade sig för NWT i augusti 1976.

Djurparksföreningen glömde också att berätta att vårens planerade valputsättning just är till för att ”understödja den vilda stammen”.

Vid ungefär samma tidpunkt som Naturskyddsföreningen lämnat sin ansökan till regeringen om bidrag för inplantering av varg fanns idéerna om vargutplantering i Mellansverige på många håll.

I en skrivelse till regeringen, daterad 2 april 1979, beträffande vargfrågan skriver landshövdingen i Norrbotten Ragnar Lassinantti att man bör hitta andra områden än Norrbotten för att hålla varg.


Landshövdingen var trött på vargarna
Bakgrunden var att varg hade kommit in från Finland till Norrbotten och där orsakat stora skada i renhjordarna för Tala och Saarivuoma samebyar. Länsstyrelsen hade beviljat skyddsjakt på två vargar, något man fått kritik för. Nu var landshövdingen trött på det hela och skrev följande:

”Möjligheter att utveckla och bevara en fast rovdjursstam inom andra områden än där de nu finns borde därför närmare undersökas. Med de moderna hjälpmedel som numera finns möjliggörs infångande av varg och transport till områden där skadeeffekterna blir mindre. Vargstammen har härigenom större möjligheter att överleva på sikt, samtidigt som renskötseln kan bedrivas med mindre störningar.”

Längre fram i texten skriver landshövdingen följande:

”Länsstyrelsen föreslår sammanfattningsvis att regeringen uppdrar åt statens naturvårdsverk att kartlägga och undersöka lämpliga områden där en önskad svensk vargstam kan få fortleva och utvecklas.”


Ragnar Lassinantti föreslog vargflytt
I ett senare brev till regeringen, daterat 27 oktober 1980, framför landshövding Ragnar Lassinantti på nytt uppfattningen att vargarna som uppträder i Norrbotten bör flyttas och att Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utreda var i Sverige man kan hålla varg.

”Ett alternativ till åtgärden att låta skjuta vargen kan vara att låta flytta den till ett annat område. En förutsättning härför är att man på förhand vet vart vargarna i så fall ska flyttas. Länsstyrelsen utredningsförslag är därför angeläget och syftar ytterst till att göra det möjligt för Sverige att kunna hålla en fast vargstam. Länsstyrelsen hemställer därför att naturvårdsverket måtte få i uppdrag att genomföra utredningsförslaget.”

Mer än fem år efter Naturskyddsföreningens brev till regeringen lämnar Naturvårdsverket sitt remissvar på föreningens begäran.


Vargar var redan på plats
Då var vargarna i norra Värmland, som alltså är grunden till dagens vargstam, redan på plats.
Så här skrev Naturvårdsverket i sitt remissvar till regeringen:
”Nu, år 1981, är situationen, trots de senaste årens förekomst av varg, i stort sett densamma som år 1976 då naturskyddsföreningen ingav sin framställning. Någon varg är inte känd i Norrlandslänen. Dock tyder tillgängliga uppgifter på att det finns en grupp vargar i Nordvärmland, nordvästra Dalarna och Hedmarks fylke.”


Långväga invandrarvargar
Till att börja med trodde man att det var ”gamla” vargar man hade att göra med, rester av en spillra som alltid funnits i området i gränstrakterna mellan Norge, norra Värmland och Dalarna. Senare har det dock blivit klarlagt att så inte var fallet, utan det var två vargar av finsk-ryskt ursprung som hade vandrat in till norra Värmland och nu vandrade runt där ovetande om varandras existens.

I sitt remissvar var Naturvårdsverket dock inte särskilt oroade över vargens situation i stort, trots att det bara fanns två vargar i Sverige.

”För svensk del är vargens situation således allvarligt. Lyckligtvis är så emellertid inte fallet, globalt sett. Vargen är, sedd i belysning av förekomster på andra håll, bl a i Sovjet, inte någon hotat djur. Hänsyn till detta faktum måste tas vid bedömning av eventuella insatser för att ändra den svenska vargsituationen till det bättre.”


”Inga tecken på utplantering”
Istället ville verket satsa på att få fram ytterligare uppgifter om vargarna i Trysilområdet, alltså de vargar som är ursprunget till dagens vargstam.

”Det finns inga tecken som tyder på att varg där skulle ha utplanterats”, skriver Naturvårdsverkets generaldirektör Valfrid Paulsson i brevet till regeringen.

Med hänsyn till vargens ”förhållandevis goda situation globalt sett” och till de stora resurser som skulle krävas för att plantera ut varg i stor skala så såg sig Naturvårdsverket  ”tyvärr nödsakat att avstyrka föreningens förslag”, enligt remissvaret.

De finsk-ryska vargarna i norra Värmland skulle då ströva var och en för sig under ytterligare ett år innan de stötte samman och två år senare gav upphov till den första vargkullen i Värmland i modern tid.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB