Dreyse är egentligen inte alls känd för den halvautomatiska karbinen utan för tändnålsgeväret, som Preussen antog på 1840 talet. Tändnålsgeväret hade en papperspatron som hade tändhatten i kulans bakplan. Bakom dessa satt krutet i papperspatronen. Tändnålen slog igenom hela krutpaketet och träffade tändhatten och antände krutet.
Geväret hade 15,4 millimeters kaliber och en utgångshastighet runt 300 meter per sekund.
Militär revolution
Tändnålsgeväret var en liten militär revolution och mötte stor bestörtning på grund av sin betydligt högre eldhastighet. Men tändnålsgeväret var en rätt kortlivad företeelse som bara några få årtionden senare ersattes av riktiga patronladdade gevär.
För produktionen av tändnålsgevären startades Waffenfabrik von Dreyse i Sömmerda i Tyskland år 1841. Där tillverkades förutom gevär även revolvrar och pistoler.
Nicholas von Dreyse dog 1867 och har alltså inte varit delaktig vid konstruktionen av Dreysekarbinen.
Dreysefabriken gick i konkurs tidigt 1900-tal och köptes av Rheinische metallvaren och maskinenfabrik 1907, som tillverkade deras pistoler och karbin under några år.
Rheinische Metallvaren und Machinenfabrik startades 1889 för att tillverka maskindelar.
Ovanligt gevär
Pistolerna är relativt vanliga, men gevären är mycket ovanliga.
1936 gick Rheinische Metallvaren und machinenfabrik ihop med Borsig och blev Rheinmetall-Borsig, som tillverkade mycket stora mängder krigsmaterial åt Wehrmacht under andra världskriget.
Rhienmetall, som företaget heter idag, är ett storföretag och tillverkar mycket stora mängder krigsmaterial, bland annat artilleriammunition och kulsprutor.
Dreysekarbinen var en kortlivad liten söt karbin för 7,65 millimeter pistolpatroner.
Karbinen försvann snabbt eftersom det saknades intresse för karbiner i pistolkalibrar.
Karbinen kom ut på marknaden någon gång 1905-1906 och var konstruerad av Hugo Schmeisser.
Vilken kundkategori karbinen verkligen var avsedd för är väldigt oklart. Det kan lika väl ha varit för en polisiär marknad som ett civilt litet plinking-gevär.
Hela vapnets utförande talar egentligen mot att det skulle vara avsett för en militär och polisiär marknad. Karbinen har fin näthuggning hyfsat stockträ och tveksam funktion.
Vapnet väger 2,24 kilo och har en pipa som är 47 centimeter lång.
Smäller otroligt lite
I pipan hinner det mesta av patronens krut förbrännas eftersom patronerna redan från början håller subsonic-hastigheter (underljudshastighet), det vill säga under 320-330 meter per sekund. Därmed smäller vapnet otroligt lite.
Det går utmärkt att skjuta utan hörselskydd om inte värsta tänkbara ammunition används.
Ur användarperspektiv är inte bössan särskilt intressant, eftersom trycket är mycket hårt och ”grusigt”. Ur historiskt och mekaniskt perspektiv är dock vapnet mycket intressant.
Känd kaliber
Kalibern 7,65 Browning, som för övrigt användes inom svenska polisen fram till första januari i år i ett fåtal kvarvarande Walther PP-pistoler, tillverkas fortfarande av de flesta stora ammunitionsfabrikat. Kalibern heter även .32 ACP, som står för ”Automatic Colt Pistol”.
Kalibern kom kommersiellt ut år 1900 i FN-modell 1900-pistolen, så den har en bit över hundra år bakom sig.
7,65 Browning är idag nästan uteslutande producerad för vissa europeiska polisstyrkor samt för självförsvar till den amerikanska marknaden. Även ett fåtal tävlingsskyttar använder kalibern.
Därför finns en del intressant ammunition i kalibern 7,65 att tillgå, bland annat hålspets och blyspets.
Duger för småvilt
Här framstår Vapex i Vellinge som en synnerligen stor tillgång eftersom de enkelt inom en månad skaffade fram en del olika fabrikat till mig. Geväret har nämligen min sambo licens på för jakt och patronen duger utmärkt till småvilt inom 50-70 meter.
Det tillverkades även olika varianter av en Dreyse halvautomatisk pistol, som var konstruerad av Hugo Schmeisser i både 7,65 och 6,35. Men även dessa modeller blev förhållandevis kortlivade.
Pistolerna användes i första världskriget av Tyskland i mycket begränsad omfattning. Man gjorde även en 9 millimeter-pistol som är ytterligt ovanlig och tillverkad enligt samma konstruktionsprincip. Problemet med 9 millimeter är att patronen är för kraftig för att skjutas i en pistol utan reglat slutstycke, vilket man hade kompenserat med extremt kraftig rekylfjäder.