Jag är jägare och hundägare. Mina hundar är familjemedlemmar och jaktkamrater som jag har ett ansvar för – varje dag, året runt.
När en hund blir sjuk ska man kunna få hjälp. Det borde åtminstone vara en rimlig utgångspunkt i ett land som Sverige. Men efter min senaste erfarenhet undrar jag på allvar vad som har hänt med svensk veterinärvård.
Hade inte tid
Jag bor i östra Östergötland. När min hund Polly behövde veterinärvård började jag ringa. En veterinärmottagning. Sedan nästa. Sedan nästa. Totalt ringde jag fyra veterinärmottagningar i länet.
Efter några försök började jag förstå hur det här fungerar. Därför inledde jag faktiskt ett av samtalen med en väldigt enkel fråga:
– Kan ni överhuvudtaget ta emot min hund i dag, eller ska jag direkt ringa vidare?
Jag fick inget tydligt ja eller nej. I stället följde frågor om hundens tillstånd och symtom. Efter ungefär tio minuter kom beskedet: de hade inte tid att ta emot henne den dagen.
Och det är just det som jag har svårt att förstå.
Varje minut viktig
Jag har full respekt för att en veterinär måste bedöma hur akut sjukt ett djur är. Självklart ska en hund som riskerar att dö prioriteras framför en hund som kan vänta. Men om mottagningen redan vet att den inte har någon ledig kapacitet den dagen – varför inte säga det direkt?
För mig som hundägare är varje minut viktig när jag inte vet hur sjuk min hund faktiskt är. Jag vill inte tillbringa dagen i telefonkö och upprepa samma sjukdomshistoria gång på gång. Jag vill veta vart jag ska åka för att få hjälp.
På en av mottagningarna kunde jag faktiskt boka en tid till dagen efter. Det ska också sägas. Där fanns åtminstone möjligheten att få hjälp. Problemet var att jag som hundägare inte vågade vänta till nästa dag. Jag visste ju inte om Polly kunde vänta.
Till slut satte jag henne i bilen och åkte till Strömsholm.
Kraftig prisökning
Det här hade möjligen kunnat avfärdas som en enskild dålig erfarenhet om veterinärvården samtidigt hade varit billig och lättillgänglig. Men verkligheten är snarare den motsatta.
Konkurrensverket konstaterade i februari 2026 att priserna för vård av sjuka och skadade hundar och katter har ökat betydligt snabbare än den allmänna prisutvecklingen. Sedan 2020 har de ordinarie priserna ökat med omkring 40 procent i genomsnitt. Akutpriserna har ökat med uppemot 50 procent.
Samma myndighet konstaterar att djurägarnas möjligheter att konkurrensutsätta vårdgivarna i praktiken är mycket begränsade och att det förekommer regionala och lokala jourmonopol.
Det är alltså inte bara vi hundägare som inbillar oss att något har hänt.
Priserna har rusat samtidigt som man som djurägare kan tvingas ringa klinik efter klinik för att över huvud taget hitta någon som kan ta emot ens djur. Det är en ganska märklig kombination.
Veterinärvården måste fungera
För landets jägare blir frågan extra påtaglig.
Vi släpper våra hundar i skogen. De arbetar bland vildsvin, älgar och andra djur. De springer över stock och sten, genom tätningar och över vägar. Skador och akuta sjukdomstillstånd är inte någon teoretisk möjlighet. Det händer.
Då måste det också finnas en fungerande veterinärvård.
Jag kräver inte att det ska stå en veterinär sysslolös och vänta på just min hund. Självklart måste akuta fall prioriteras och självklart kan en klinik bli fullbokad. Men någonstans går en gräns.
När man som hundägare kan ringa runt till fyra mottagningar, lägga stora delar av en förmiddag på telefonköer och långa bedömningssamtal och ändå inte hitta någon som kan ta emot hunden samma dag – då fungerar inte systemet tillräckligt bra.
Och när samma system dessutom har blivit dramatiskt dyrare måste vi våga fråga vad djurägarna egentligen får för pengarna.
Försäkring räcker inte
Ofta hamnar diskussionen om veterinärkostnader i att man måste ha en bra försäkring. Självklart ska man ha det.
Men en försäkring löser inte problemet med en veterinärmarknad där priserna ökar snabbare än den allmänna prisnivån och där djurägaren ofta har mycket små möjligheter att jämföra priser eller välja en annan vårdgivare.
Konkurrensverket konstaterar dessutom att konsumentskyddet är sämre när vi köper djursjukvård än när vi köper många andra tjänster. Myndigheten vill därför bland annat se bättre prisinformation och ett starkare konsumentskydd.
Det är välkommet.
Dyr och svårtillgänglig
Men frågan är större än prislistor. Det spelar ingen roll hur tydligt priset står på webbplatsen om ingen har tid att ta emot hunden. Vi måste diskutera både pris och tillgänglighet.
För mig slutade det med en bilresa till Strömsholm. Jag kunde åka dit. Jag kunde betala. Min hund fick vård. Men nästa hundägare kanske inte kan göra samma sak.
Och då återstår den obehagliga frågan:
Hur dyr och svårtillgänglig ska svensk veterinärvård få bli innan vi på allvar säger att något är fel?
