Dennis Wigemark jagar mycket. Han är med i ett lag på en stor mark inte långt från hemmet i Svenljunga, men det är bara en av förklaringarna. Dennis är medlem i en grupp hundförare, specialiserade på vildsvinsjakt, som åker runt under säsongen i större delen av Västra Götaland. Skälet är förstås att hundarna är bra på sitt jobb.

– Det kräver en del tid och lite funderande när hunden ska jagas in, resten handlar som vanligt om att du blir bra på det du gör ofta. Jag tror att tid i skogen, rutinen, är nyckeln när grunden väl är lagd, säger Dennis.

Rovviltsintresset lockade

Vildsvin är numera sedan lång tid en självklar del av jakten i nästan halva landet. Långsamt har vi fått fram hundar som fungerar, hundar ur raser med helt olika jaktsätt. Sprängare, drivande och ställande hundar. Men handen på Bibeln, alternativt hjärtat, hur många hundar har du jagat vilda grisar med som verkligen är bra oavsett omständigheter? Som klarar alla miljöer, alla biotoper, alla typer av vildsvin?

Väldigt många hundar fungerar förstås tillräckligt bra. Det finns normalt betydligt fler jaktbara viltslag i vildsvinens skogar och ofta gäller drev-, såt- och sällskapsjakter där allt lovligt får fällas. Där handlar det om allroundhundar, inte om specialister. Inget ont i det, det är en fantastiskt rolig jaktform som dessutom kan vara uppenbart effektiv.

Men om man nu vill få fram en specialist, en hund som medvetet söker efter och koncentrerar sig på vildsvin bland alla andra djur i viltrika södra Sverige, hur ska man tänka då?

Ett sätt är att lyssna på dem som har lyckats. Som Dennis Wigemark i Svenljunga. Han började en gång med tysk jaktterrier och så småningom jämthund innan han bestämde sig för att prova östsibirisk lajka. Det som framför allt lockade var rasens intresse för rovvilt.

– Ja, tillsammans med drivet, jaktstyrkan i kombination med de ställande egenskaperna. Det har fungerat, visst skäller mina lajkor älg men med rätt styrning blir vildsvin ganska enkelt prio ett för dem.

Rätt styrning, det är en ganska kortfattad sammanfattning av det arbete som ligger bakom framgången. Här kommer en lite mer detaljerad beskrivning av hur en jakthundsnörd jobbar:

– Jag börjar med präglingen tidigt, redan när valpen är liten. Det testade jag för länge sedan med mina terrier och det verkar som att det skapar ett speciellt intresse för just den vittringen. Det kan vara klövar eller skinn, det händer att jag flår en sommargris och hänger på vedkubben med skalle och allt.

Den tidiga präglingen består också i enkla spårningar, där tanken inte är direkt spårträning utan ett slags presentation, nästan som en lockande lek, fram till vildsvin skjutna under sommarens skyddsjakt.

– Är jag säker på att grisen ligger, om jag ser lungblod på skottplatsen, får valpen, helt i egen takt och utan press, leta sig fram till målet. Det får gärna vara en kort sträcka, här handlar det inte om något som är svårt och som kräver en massa koncentration. Jag vill vara 99 procent säker på att valpen ska lyckas.

Dennis trycker på att allt ska vara enkelt och naturligt för valpen. Minsta tryck på den unga hunden, menar han, kan bromsa och hämma, inte intressera och utveckla.

– Jag tror faktiskt att många hundförare har för höga ambitioner för tidigt. Att släppa en ung drever på en hare tidigt i livet är en sak, att släppa en spets på vildsvin är något helt annat. Att ta det lugnt och läsa den unga hundens mentala utveckling är nog det som jag alltid försöker ha i huvudet, det är nummer ett när en hund ska formas till att klara ett så utmanande vilt som grisen är.

Valpen med överallt

Unga hundar utvecklas inte i en jämn takt. När valpen går över i unghundstiden kan det hända saker från en vecka till en annan. Dennis jobbar visserligen mycket med prägling, men det handlar inte om tjat och om långa ”träningspass”.

– Nej, det är minuter här och där, hellre fler korta stunder utspritt över tid än timslångt tjat varje söndag. Däremot är jag tillsammans med valpen så ofta jag kan, tar med den överallt där man får ha hundar, på restauranger, möten, jobbet. Mina lajkor har till och med fått följa med på spa, säger han och skrattar.

Under den här första tiden är förstås skogsträning en självklar del. Men också här finns en plan.

– Jakten vaknar tidigt i en lajka, jag vill inte att en så ung hund, uppåt fyra–fem och kanske sex månader gammal ska stöta på vildsvin i skogen. Jag undviker gris så mycket jag kan. Nu är det bara lek och upptäcktsfärd som gäller. Hunden får själv leta sig fram till hur skog funkar, hur olika miljöer känns i alla möjliga väder. Skogsvana, helt enkelt.

Hos vissa individer visar sig den framtida självständigheten tidigt, hos andra tar det längre tid. Men när de väl är där, bromsar Dennis.

– Ja, jag stryper av lite när en ung hund visar att den tror att den börjar behärska hela skogen. Och då kommer en av de svåra sakerna när en vildsvinshund ska jagas in, nämligen tålamod, mitt tålamod. Jag måste orka vänta tills jag ser, eller tror mig se, att hunden är mogen för nästa steg.

Tar tid att mogna

Dennis menar att det inte finns ett recept på injagning som passar alla hundar. Fysiskt går det snabbt för en hund att bli vuxen, den mentala biten hänger sällan med i den utvecklingen.

– Det gäller inte minst raser med medfödd rejäl jaktlust och driv. Hos en jaktstark hund kan viljan och förmågan visa sig tidigt. Det betyder inte automatiskt att hunden är mogen att börja jaga vildsvin med.

När det är dags för den egentliga injagningen i fria skogen är målet att hunden ska hitta, ställa och skälla älg.

– Jag försöker målsöka lite, hitta rätt älg, en lite stabilare och ostörd individ som ger den unga hunden chansen att få till både lite rejäl skalltid och början på rutin under ståndarbete. Visst, älgen är inte ett helt ofarligt vilt, men skillnaden är att en älg ytterst sällan trycker hårt under rotvältor eller i slånbuskar. På ett älgstånd har en ung, snabb lajka plats för att både röra sig och hinna läsa viltet.

Fördelar med hägn

Dennis Wigemark är också instruktör i Reutersbergs vildsvinshägn. Man skulle kunna få för sig att det betyder att han släpper sina lajkor där oavbrutet, vilket inte är fallet. Men visst nyttjar han hägnets fördelar.

– Jag ser stora fördelar med att presentera vildsvin för en ung hund i en kontrollerad miljö. Där kan den orutinerade hunden få jobba självständigt samtidigt som jag får se var i utvecklingskurvan vi faktiskt befinner oss.

I hägnet är tanken att den unga hunden själv ska lösa uppgiften, alltså söka fritt, hitta och skälla vildsvin. Dennis, som är van vid att läsa hundar i hägnet, ser det första släppet som en vägledning.

– Du ser ganska snabbt om hunden är mogen uppgiften. Tvekar hunden, verkar den inte riktigt kunna ta sig över tröskeln och börja skälla, är det bara att koppla och vänta lite till. Den möjligheten har man sällan i skogen, där ser du inte riktigt vad som händer. Om hunden söker ut i hägnet och börjar skälla på vildsvinen spelar det ingen roll om skalltiden är en minut eller tio. Du har fått ett kvitto, koppla, beröm och avbryt, säger Dennis.

Det är alltså samma sak här. Inget tjat, ingen press. Ha tålamod och låt en ung hund smälta och ta in det som den upplever, då blir nästan alltid erfarenheten positiv.

Dennis två lajkatikar visade båda två att de tidigt tog sig över tröskeln i hägnet. Men där stannar likheterna.

– Min femåring har en av- och påknapp. Hon är sansad, samlad och lugn när det behövs och släpper loss ett rejält tryck när hon jagar. Henne kunde jag träna lite mer i hägnet, få till bra skalltider utan att hon låste sig på viltet. Den tiken är så som individ, och alltså relativt enkel att styra, att avbryta, trots att hon jagar hårt. Unghunden däremot, som är ett och ett halvt år nu, har en annan personlighet. Andra släppet i hägnet tog det mer än tre timmar innan jag fick in henne. Då bromsar jag. Då är det läge att vänta tills vi får släppa på älg i fria skogen.

Du menar att det alltså är en bedömningsfråga, om det är läge att fortsätta träna en framtida vildsvinshund i hägn eller inte?

– Ja, absolut.

Aktar sig för suggor

Dennis unghund, Älva, har när detta skrivs fått sina timmar med älgar. Nu är det dags att ta steget in i Dennis huvudsakliga jakt. Men, precis som under vägen fram hit, finns en ungefärlig struktur under den här första hösten.

– Samma här, jag gör vad jag kan för att styra utmaningen. Ibland får jag en bild av rätt vildsvin på en kamera eller så kan vi ha synobservationer när vi rör oss i skogen. Några årsgrisar i lagom storlek kan vara att föredra, eller ett ensamt men inte för stort svin. Vi har ofta suggor med kultingar här en bit in i hundsäsongen och där är jag försiktig. Det pratas ofta om hur farliga galtar är för hundar, men min erfarenhet är att stora suggor med smått är ännu värre. Av ett sådant möte kan en ung och orutinerad hund bli rejält skrämd. I värsta fall blir den skadad eller omkullsprungen och det kan sätta djupa mentala sår som tar lång tid att reparera.

Dessutom gäller det att inte vara för het som hundförare. Att storma in för att så snabbt som möjligt skjuta för unghunden direkt efter ett upptag på gris är fel väg att gå, om man frågar Dennis.

– Av två skäl. Dels kan du trycka på hunden, ge den för mycket stöd som får den att gå in tätare och därmed öka riskerna. Dels kan du stöta i väg vildsvinen, hunden missar alltså chansen att få arbeta på ståndet och lära sig av det.

Han återkommer i samtalet flera gånger till hur mycket man vinner på att inte pressa en unghund. Ett par timmar i skogen, i mötet med vildsvin eller älg, kan vara alldeles tillräckligt för den dagen.

– Jag tror att unga hundar behöver smälta och hantera nya intryck, nya kunskaper. Det kan de bara göra när de vilar, säger Dennis.

Undviker större jakter

Ett annat injagningstips, som för många erfarna löshundsförare är en självklarhet, är att helst jaga in unghunden ensam i skogen. Eller med några få andra jägare som vet vad injagning handlar om.

– Undvik så långt det går större jakter med mycket folk och andra hundar under den första säsongen, under injagningen. Annars är risken för stor för att din unga hund triggas. Det blir helt enkelt för rörigt. Dessutom, det vanliga under drevjakter och andra mer folk- och hundrika sammanhang brukar vara att vildsvin hellre springer än stannar och trycker.

Lajkan är en spets, en ställande hund. Lär du unghunden att viltet alltid springer och att belöningen med fällt vilt sker i fart en bit framför hunden, då tror jag att de ställande egenskaperna inte alltid får chansen att utvecklas.

Sprängare och drivande hundar har ju inte det problemet, men taktiken att jaga in hunden under lugna omständigheter gäller också där, menar Dennis.

– Ja, jag tror att du alltid vinner på det med alla typer av löshundar. Du vill ha en självständig hund, då bör ju lektionerna, injagningen, låta den självständigheten växa och bli en vana.

Hur mycket tid lägger du på ren inkallningsträning under den här första hösten i skogen?

– Väldigt lite. Jag litar på den relation jag byggde upp med valpen, allt samspel i vardagen hemma. Målet nu är att få fram en hund som fungerar fullt ut i skogen när vi jagar gris och älg. När jag har nått dit tar jag tag i inkallningen. Jag har full respekt för alla som satsar på den där lydnaden och följsamheten hela vägen fram till färdig jakthund, men för mig är mycket och stark jakt det första målet. Jag vill förstås ha en hund som kommer när jag ropar, men med unga Älva får det bli nästa projekt, säger Dennis Wigemark och skrattar.

Kort om Dennis injagning

• Börja tidigt med att prägla valpen på den vittring som du vill att den ska gilla och leta efter.
• Om möjligt, ge valpen enkla, korta spår fram till vildsvin som garanterat ligger efter skott.
• Bygg relationen, tryggheten hos dig. Ta med valpen i vardagen så ofta det är praktiskt möjligt.
• Testa unghunden i vildsvinshägn, från tolv månaders ålder. Ge hunden frihet, styr den inte, pressa den inte. En fördel med hägn är att hunden får skalltid på stånd.
• Med en ställande hund, börja med älg. Försök hitta ostörda, lugna älgar. Målet är skalltid och rutin på ståndarbete.
• Undvik att släppa unghunden under större jaktliga sammanhang när den egentliga injagningen börjar. Bäst är att jaga ensam med hunden, eller med några få andra jägare men inga andra hundar.
• Hör du ett upptag som övergår i ståndskall på vildsvin, ha inte bråttom. Låt hunden vinna erfarenheter.
• Om möjligt, skjut de första vildsvinen på stånd för en ställande, ung hund.

Östsibirisk lajka – jagar det du jagar

Mycket handlar om trender. Också i jakthundarnas värld. Sedan några år har lajkaraserna seglat uppåt i popularitet. Skälen är uppenbara. Lajkan är jaktstark, snabb, till viss del formbar och den har ett medfött intresse för rovvilt. Det är bra material för vildsvinshundar.

– Så är det förstås. Men som jag ser det krävs det lite mer finlir när en lajka ska formas, jämfört med andra spetsraser som jämthundar och gråhundar. Lajkan är lite mer allround, den jagar det som du jagar. Du får inte nödvändigtvis ett automatiskt intresse för exempelvis älg eller gris, även om de ställande egenskaperna förstås lockar hunden till vilt som väljer att stå.

Lite eftertänksamhet under injagningen, är det ditt grundtips?

– Ja. Skaffar du din första lajka, ta hjälp av uppfödare och andra raskännare. Och tänk på att en hund som är född till att jaga ska få jaga mycket. Självklart kanske, men alltid värt att nämna, säger Dennis Wigemark.

Östsibirisk lajka kommer ursprungligen från Taigaregionen och från bergsområden i centrala och östra Sibirien. I dag är rasen vanlig i den europeiska delen av Ryssland. 1978 importerades den första östsibiriska lajkan till Sverige.

Rasen är medelstor, stark och har en kompakt kroppsbyggnad. Musklerna är väl utvecklade och benstommen kraftig. Hanhunden är grövre än tiken. Det här är en kraftfull och spänstig hund med stort viltintresse. Den östsibiriska lajkan ska vara vänlig, förtroendefull och öppen mot människor samtidigt som den är mycket självständig under jakt.

Kusinraserna västsibirisk lajka och rysk-europeisk lajka är snarlika den östsibiriska. Ibland sägs att skillnader mellan hundarna inom raserna kan vara större än mellan dem.

Mer information får du av rasklubben: laikaklubben.se.