Under 2026 års licensjakt på varg blir det tvingande för jägare och hundar att lämna gps-spår. Länsstyrelserna motiverar beslutet med behovet av kontroll och säkerhet, men frågan är: hur långt ska övervakningen av jägare få gå? Detta är inte längre viltförvaltning – det är ett intrång i personlig integritet och i jaktens frihet.
Staten kräver full insyn
Foto: Mari Edman
Att jägare frivilligt delar positioner under samordnade jakter är en sak. Men att staten ska kräva full insyn i varje rörelse av både människor och hundar är något helt annat. Det väcker flera allvarliga frågor:
- Varför behövs det?
Det finns redan tydliga regler, jaktledare, rapporteringssystem och tillsyn. Att påstå att gps-övervakning är nödvändig för att säkra jakten eller undvika fel är ett svepskäl. - Vem får tillgång till datan?
Vem ser spåren? Hur lagras informationen, och hur länge? Det handlar inte bara om teknik, utan om makt och förtroende. Ska länsstyrelserna kunna följa varenda jägare i realtid? - Blir det ett farligt prejudikat?
Om myndigheterna får införa sådan övervakning i vargjakten, vad blir nästa steg? Ska älgjägare, björnjägare eller småviltsjägare också tvingas spåras? - Varför denna brist på respekt?
Svensk jakt bygger på ansvar, etik och samverkan. Att införa gps-tvång är att säga att jägarna inte kan litas på. Det är djupt kränkande mot en grupp som bär upp stora delar av viltvården i landet.
Överskrider sina befogenheter
Länsstyrelserna har här överskridit sina befogenheter. Det handlar inte längre om jaktadministration – det handlar om kontroll.
Vi behöver en saklig diskussion om jaktens villkor, inte en utveckling där jägare behandlas som misstänkta redan innan ett skott har fallit.
