Det visar JRF:s vetenskapliga råds genomgång av aktuell forskning om älgförvaltning och tallskador, där resultaten ifrågasätter möjligheten att styra skador genom generella, nationella mål för älgstammen.
I rapporten analyseras bland annat Skogforsk/SLU:s arbetsrapport 1224–2024, där forskarna försökt hitta samband mellan älgtäthet och tallskador med hjälp av både klassisk regressionsanalys och mer avancerade datormodeller. Den statistiska modell som bäst förklarar variationen klarar dock bara omkring 50 procent av skillnaderna i skador mellan olika älgförvaltningsområden och år.
Det innebär enligt rapportförfattaren att andra faktorer – som fodertillgång, skogsstruktur, andra klövviltarter och lokala förhållanden – spelar en mycket stor roll.
Stora variationer – lokalt snarare än nationellt
Resultaten varierar kraftigt mellan olika delar av landet och mellan älgförvaltningsområden. I tidigare studier har man främst jämfört olika områden med varandra, snarare än att följa utvecklingen över tid inom samma område. Det gör det svårt att dra säkra slutsatser om hur förändringar i älgstammen faktiskt påverkar skador lokalt.
Samtidigt saknas data från områden med mycket låg älgtäthet, eftersom älgstammen i dag är relativt jämnt fördelad över landet. Enligt rapporten innebär det att man egentligen inte bör uttala sig om effekterna av kraftiga minskningar eller ökningar av älgstammen utanför dagens nivåer och det beräkningsunderlag man har.
Inte proportionellt samband
Rapporten pekar också på att det inte finns något enkelt, proportionellt samband mellan antal älgar och andelen skadade tallar. Om sambandet vore rakt och entydigt skulle en graf visa en linje som går genom nollpunkten – det vill säga inga skador utan älg. Så ser det inte ut i verkligheten.
I stället antyder analyserna att varje älg orsakar mindre skada i områden med högre älgtäthet, något som i forskningen förklaras med att älgar i större utsträckning betar redan skadade träd. Samtidigt visar jämförelser med andra SLU-rapporter att denna effekt verkar vara relativt liten vid normala skadenivåer.
Ett viktigt antagande som ifrågasätts är att all tallskada skulle orsakas av älg. Rapporten pekar på att även hjort och rådjur betar tall vintertid, om än i mindre omfattning, och att detta inte fullt ut beaktas i de modeller som används.
Kritisk syn på generella mål
I en senare SLU-rapport (Skog 2025:2) har forskarna trots osäkerheterna försökt ta fram ett generellt samband mellan älgtäthet och tallskador, med utgångspunkt i att skadorna ska vara noll vid noll älg. Det leder enligt rapportförfattaren till långtgående slutsatser, bland annat att de flesta älgförvaltningsområden skulle behöva ner till under två älgar per 1 000 hektar för att nå målet om högst fem procent årsskada på tall.
Detta kritiseras som ett tydligt exempel på extrapolering utanför det dataunderlag som faktiskt finns.
JRF:s linje: lokal förvaltning utan central styrning
Mot bakgrund av osäkerheterna framhålls Jägarnas Riksförbunds linje om avreglerad och lokalt förankrad älgförvaltning som ett alternativ. Enligt rapporten har jägare och privata markägare ofta en samsyn på älgstammens storlek och därmed goda förutsättningar att gemensamt anpassa förvaltningen efter lokala förhållanden.
Felbeslut på lokal nivå kan då rättas till inom ett eller två jaktår, medan felaktiga nationella beslut riskerar att få långt större konsekvenser. En mer lokal förvaltning kan dessutom öka incitamenten för gemensamma viltvårdande åtgärder, som viltåkrar, stödutfodring och anpassning av skogsbruket.
Rapporten pekar samtidigt på att även större skogsbolag kan omfattas av ett ansvar att redovisa hur de bidrar till en livskraftig älgstam i balans med skogen – och att olika angreppssätt kan bidra till utveckling genom jämförelser av resultat.
