För två år sedan sköljde #metoo som en flodvåg över Sverige. Kvinnor från samhällets alla hörn och skikt gick samman och i bransch efter bransch berättades det om övergrepp och sexuella trakasserier, vilket visade att det finns ett strukturellt problem som är större än enskilda kvinnors erfarenheter.
Från jägarna hördes däremot inget.
Machokultur får frodas
Det beror inte på att jägarkåren är befriad från sexism, tvärtom. Jakten beskrivs ofta som manlighetens sista utpost där machokultur får frodas, där kvinnors kompetens och inflytande förminskas, där kvinnor tvingas anpassa sig till manliga normer, kompromissa med sin kroppsliga integritet och ständigt försöka bevisa sig som fullvärdiga jägare.
Det är i ljuset av en sådan kultur som övergrepp och trakasserier måste förstås. För de är inte isolerade företeelser som sker i ett vakuum, utan en del av ett större sammanhang.
Social acceptans för ojämlikhet och sexism möjliggör sexuella trakasserier, ofta förklädda till skämt och jargong. Även de som inte aktivt uttrycker en respektlös inställning till kvinnor bidrar, genom att inte säga ifrån, till att upprätthålla den tystnadskultur som är en förutsättning för att sexism, sexuella trakasserier och härskartekniker ska frodas.
Inte tysta längre
Men vi är inte tysta längre. Den 14 oktober 2019 var det älgjaktspremiär i södra Sverige och det var också då som vi, under #vigörpatronur på Instagram, började berätta om trakasserier och övergrepp, om förminskanden och förlöjliganden, om objektifiering och sexualisering och om hur våra nej till inviter leder till hot och utanförskap och förlorade möjligheter till jakt.
Vi berättar för att vi vill att alla de kvinnor som har drabbats ska veta att de inte är ensamma, att det inte är dem som det beror på, att skulden och skammen inte är deras utan förövarnas.
Vi berättar för att vi vill att alla män i jägarkåren tillsammans ska ta ansvar för att lyfta samtal kring hur vi beter oss mot varandra. Och att de tar ansvar för att sätta ner foten när någon gör övertramp, i stället för att genom sin tystnad ge sitt medgivande.
Vi berättar för att vi vill att vi alla ska sluta skjuta problemen ifrån oss genom att betrakta gärningsmännen som “fula gubbar” eller enstaka rötägg. De flesta gärningsmän, och de män som med sitt tysta medgivande accepterar en sexistisk kultur, är helt vanliga män, fäder och jaktkamrater som oftast är trevliga.
Vi berättar för att vi vill att centrala aktörer inom jakten – Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, jakthundsklubbar, jaktskytteföreningar, utbildningsaktörer, opinionsbildare med flera – ska erkänna de problem som machokulturen för med sig. Och vi vill att ni, aktörer, på allvar ska anstränga er för att sexism, sexuella trakasserier och härskartekniker inte ska förekomma inom jakten.
Berätta vad ni gör
Nu är det därför er tur att berätta.
Berätta för oss kvinnor i jägarkåren vad ni gör för att rannsaka er själva och era organisationer. Att skriva en debattartikel eller ett blogginlägg någon gång per år räcker inte.
Berätta för oss vad ni gör för att era aktiviteter ska vara fria från sexism, trygga och inkluderande. Är ni beredda att ta hjälp av experter om den egna kompetensen kring jämställdhet och inkludering inte räcker till?
Berätta för oss hur ert förebyggande arbete ser ut. Och hur era handlingsplaner ser ut när övergrepp och trakasserier ändå sker.
Vi är på jakt efter en jämställd framtid. Är ni med oss?
PROJEKTGRUPPEN BAKOM #vigörpatronur
