Syftet med studien har varit att studera de ekonomiska konsekvenser som uppstår för sågverk och skogsägare på grund av viltskador ur ett industriellt perspektiv. Studien är gjord av Jacob Granberg som ett sidoprojekt under hans traineeår hos AB Karl Hedins sågverk i Krylbo.
Granberg har studerat virkespaket vid sågverket, timmer vid inmätningen och massaved vid Stora Enso Skutskärs massabruk för att se hur stor andel av virket som levereras till industri som blir nedklassat på grund av viltskador.
Små förluster
Det han har kommit fram till är att för skogsägaren blir den ekonomiska konsekvensen förhållandevis liten, 60 öre per kubikmeter timmer och 1,4 kronor per kubikmeter massaved.
Sågverkets minskade intäkt blir 4,1 kronor per sågad kubikmeter. För AB Karl Hedin innebär det 256 500 kronor per år, vilket ska sättas i relation till omsättningen som är cirka en halv miljard kronor. Som jämförelse är förlusten från nedklassning på grund av blånad cirka 15 gånger större, det vill säga 4,1 miljoner kronor per år.
Resultatet gäller alltså förhållandena i Bergslagen med omnejd där älgarna anses vara förhållandevis stationära. Och studien tar inte hänsyn till eventuellt minskade intäkter på grund av tillväxtförluster, utan enbart som en effekt av nedklassningar på den tall/furu som levereras till industrin.
Överdriven oro
I en intervju i Svensk Jakt anser Karl Hedin själv att studien visar att oron för viltskador är kraftigt överdriven och att den tog sin början i samband med älgexplosionen på 1970-talet. För sedan dess har skogsägare och tjänstemän bekymrat sig för vilka förluster som ska uppstå när tallen ska sågas efter 25-30 år.
– Vid måttliga betesskador, vilket vi har här i Västmanland, röjs skadade träd bort redan i ungskogen. Några följer med in i förstagallringen, vilket vår undersökning visar, men ger små förluster. Och jag törs säga att när tallskogen ska slutavverkas finns det i princip inga träd kvar med skador från viltbete, säger Karl Hedin.