Husqvarna sålde och tillverkade en mängd olika salongsgevär. De första modellerna hade enkla mekanismer, till exempel förenklat rullblock av Remington-typ. Dessa vapen var för .22 kort eller andra kalibrar.
Vapen för .22 Long (5,6x15R) kom först när Husqvarna började ha salongsgevär med cylindermekanism.
Små studsare i olika kantantända .22-patroner, i metriskt mått blir det 5,6 millimeter, har alltid varit populära.
Kunde avlossas inomhus
I Sverige har de ofta kallats för salongsgevär beroende på att tidiga patroner var mycket lätt laddade och med fördel kunde användas inomhus, i salongen.
Om vi först ser på de olika patronerna var .22 BB Cap en av de första. Den kom runt 1845 och var avsedd för Flobert-gevären, som i första hand användes för inomhusskytte.
I början hade de ingen egentlig laddning förutom tändsatsen, men fick senare en lätt laddning. Det fanns också en .22 CB Cap med något längre kula.
Nästa patron i utvecklingskedjan är .22 Short. Den kom 1857 och laddades då med 4 grains svartkrut och 29 grains kula. Den tillverkas fortfarande och används till vissa discipliner i pistolskytte.
.22 Long kom runt 1870
Nästa steg var .22 Long från runt 1870. Den har något längre hylsa men samma kula som drevs med 5 grains svartkrut.
År 1887 var det dags för den patron som är den vanliga i dag, .22 Long Rifle. Den har en tyngre 40 grains kula men laddades ursprungligen med samma laddning som .22 Long.
Det finns ytterligare en version, .22 Extra Long från runt 1880. Den har något längre hylsa och kraftigare laddning än .22 LR men använder samma 40 grains kula. Den kan normalt inte laddas i patronlägen för .22 LR och fick ingen större användning och tillverkas inte längre.
Efterhand ersattes svartkrutsladdningarna i alla de nämnda patronerna med röksvagt krut. Det har knappast tillverkats några sådana svartkrutspatroner efter första världskriget.
Vissa av patronerna kunde också fås med hagelladdning. Jag sköt med sådana någon gång på 1950-talet men effekten var obefintlig. Ett luftgevär var effektivare.
Plinkingskytte
De olika .22-patronerna fick många användningsområden.
Både studsarna och patronerna var billiga att köpa och i bra pipor är precisionen mycket bra. De användes och används fortfarande mycket för olika typer av banskytte och de är perfekta för informell nöjesskjutning, ”plinking”.
De användes också mycket för jakt. .22-patroner är bra för ripor, kråkor, kaniner och liknande. De ligger i dag i klass 4, men användes tidigare även för större vilt.
Tjädertuppar fällda med salongsgevär
Det sköts åtskilliga tjädertuppar med salongsgevär.
Det första vapen som jag fick licens på var just en .22-studsare. Det var i slutet av 1950-talet och jag sköt då mycket bana med Mauser 6,5 på 300 meters-vallen.
Jag köpte en Anschütz med tung pipa och diopter. Anschütz-bössan användes mycket för träning på en provisorisk bana och ”plinking” hemma på gården.
Det var då svårt, för att inte säga omöjligt, att som privatperson få licens för .22-vapen eller ammunition för jakt. Det var endast skytteföreningar som fick detta. Skälet lär ha varit att salongsgevären ansågs som tjuvskyttevapen. Efterhand ändrades detta sällsynt dumma förbud.
Enkelt, billigt och trevligt skytte
Nu kan vi få licenser igen och träna kulskytte på ett enkelt, billigt och trevligt sätt.
Egentligen borde det gå att få en .22-studsare i vapengarderoben utöver de lagstadgade sex vapnen.
Det är det perfekta vapnet att träna kulskytte med, inte minst med tanke på ljudnivån. Man behöver inte dra långt ut i skogen för att inte störa grannarna. Precision och kostnad talar till .22-studsarnas fördel.
Husqvarna sålde olika typer av salongsgevär genom åren. Jag skriver sålde, för under de första åren från runt 1880 och några årtionden framåt köpte de mer eller mindre färdiga vapen från Belgien.
Lite känsligt
Det är alltid lite känsligt att skriva att Husqvarna inte själva tillverkade allt de sålde. Det finns Husqvarna-samlare som bestämt påstår att Husqvarna gjorde allt själva.
Men redan under andra hälften av 1800-talet var vapentillverkningen specialiserad.
Till exempel enkla vapen som salongsgevär tillverkades fabriksmässigt i stora mängder i de stora vapensmedjorna i Liege och Suhl och såldes sedan mer eller mindre färdiga till andra vapentillverkare.
Detta betyder inte att det är dåliga vapen, tvärtom. De enskilda vapenfabrikerna hade inte kunnat göra dessa vapen i samma kvalitet till samma priser. Efterhand gjorde Husqvarna själva allt mer av vapnen, men hur snabbt den processen gick är jag inte helt klar över.
Enkla mekanismer
De första modellerna av Husqvarnas salongsgevär hade enkla mekanismer, till exempel förenklat rullblock av Remington-typ, även kallat Hanner-mekanism.
Andra modeller hade slutstycken som helt enkelt lyftes upp, Warnant-mekanism. En annan typ var Flobert.
Utförandet kunde variera en hel del eftersom de köptes under lång tid. Samtliga dessa var endast avsedda för svagt laddade patroner som BB Cap, Bosquette eller .22 Kort.
Stämmer inte med Husqvarna-boken
Det förekommer även vapen där utförandet och mekanismen inte stämmer med uppgifterna i boken Husqvarna Kulvapen. Detta gäller för övrigt Husqvarnas samtliga vapentyper. Det gör det extra intressant att studera och samla på Husqvarnavapen.
De första åren på 1900-talet började dessa enkla mekanismer ersättas med en cylindermekanism. Först var det enkelskottsvapen men från 1949 tillverkades även kaliber .22 LR med magasin. De kallades då för lätt repeterstudsare.
Flera modeller
Husqvarna offererade salongsgevär redan i sin första priskurant 1878. Modellbeteckningen är 21 och den har en enkel Flobert-mekanism avsedd för patroner 6 mm Bosquette, BB Caps och .22 Kort. Året efter tillkom mod 8 med Warnant-mekanism för patroner 9 mm räfflad eller 9 mm slätborrad. Samma vapen i kaliber 22 var mod 9. Dessa tillverkades några år in på 1900-talet.
Andra salongsgevär med enkla Remington-mekanismer var nr 19, 22 och 23. Samtliga av dessa tidiga salongsgevär var inte avsedda för starkare patroner än .22 Kort.
Mod 22 och 23 beskrivs i Hus-varnas katalog 1886 som ”Salongsgevär för Målskjutning, med blånerad stålpipa, stock av valnöt, vacker gravyr, Schweizersigte och korn, noggrann reffling, 6 mm kaliber.”
Kaliber .22-patronerna kallas genomgående för 6 mm i Husqvarnas gamla kataloger.
Priset för nr 29 med Hanner-system är 40 kronor. Nr 23 med Remington-system kostar 50 kronor. Detta är dyrt. Som jämförelse kostade då den enklaste dubbla hagelbössan nr 18 med stiftantändning 45 kronor och nr 17 med centralantändning 52 kronor.
Enklare gevär för 25 kronor
De enklare salongsgevären kostade 20-25 kronor.
Det var först salongsgevären med cylindermekanism som var avsedda för patroner upp till .22 Long (5,6x15R). Den första modellen med cylindermekanism var nr 55 (äldre modell) som kom 1902. Den ersattes 1922 med en modifierad mod 55 som tillverkades fram till 1944.
En version av nr 55 var nr 56 som var avsedd för skolskjutning. Enligt katalogen är Nr 56 avsedd för ”större gossar”. Nr 56 K, som är kortare, är för ”mindre gossar”.
I Husqvarnas katalog 1915 kostar modellerna 55 och 56 från 21,50 kronor till 25,50 kronor. Den enklaste hagelbössan mod 20 kostar då som jämförelse 55 kronor.
Andra modeller med denna mekanism är nr 155, skolgevär, som tillverkades 1921-1946. Det hade åttakantig pipa fram till 1943. Men då lär en av pipmakarna ha frågat chefen om det var meningsfullt att först göra en rund pipa och sedan fräsa ned den till åttakantig. Följden blev att även den modellen då fick rund pipa.
Lyxigare med pistolkolv
En lite lyxigare version var nr 255 med pistolkolv. Ville man betala ytterligare några kronor fanns nr 255 A med rembyglar. De sista modellerna med denna mekanism blev nr 165 och 365. De hade stock med pistolgrepp, bockat slutstyckshandtag, trapsikte med siktregulator för 20, 50, 100 och 200 meter. Nr 365 tillverkades fram till 1963.
En lite speciell version var nr 65 som tillverkades 1919–1942. Nr 65 var avsedd för banskytte och kallades för kortdistansgevär i Husqvarnas kataloger.
Geväret rekommenderades av Skytteförbundets överstyrelse.
Nr 65 har längre låda, böjt slutstyckshandtag samt pistolkolv. Geväret kostade 1919 hela 110 kronor, men 1935 var priset nere i 65 kronor.
Mekanismen som användes i dessa modeller hade först en knappsäkring som 1928 ändrades till halvbultsäkring. Se bild som visar detta. Utdragaren ändrades också på denna mekanism. Först var det lång utdragare, som var fäst med ett spår i slutstycket. Detta ändrades till en kortare utdragare som fästes med ett stift.
Den svaga punkten
Utdragaren var nog den svaga punkten på Husqvarnas salongsgevär. Utdragaren var egentligen det enda som krånglade på dessa mekanismer.
De här nämnda modellerna med enkelskottsmekanism klassas som ”salongsgevär” och är i princip omöjliga att få jaktlicens för.
Licensmyndigheterna menar att de är gamla och inte lämpliga för dagens ammunition och att de har dålig precision. Till del kan jag förstå detta. Det finns bättre alternativ till rimliga pengar.
Stort antal samlarmodeller
De gamla Husqvarna salongsgevären får bli samlarvapen, som sådana är de intressanta med ett stort antal modeller.
De sista .22 LR-modellerna som Husqvarna tillverkade hette inte salongsgevär, utan Lätt Repeterstudsare. Även de har cylindermekanism, med kort slaglängd, dubbla utdragare och magasin för sex patroner.
Pipan är rund av Svenskt Specialstål, med ställbart sikte för 20, 50, 100 och 200 meter.
På den första modellen 622, som tillverkades 1949-1945, sitter säkringen baktill på lådan och manövrerades i sidled.
Så kallad jaktsäkring
Nästa modell var 1622 (1956-1964) där säkringen sitter på högra sidan av lådan, en så kallad jaktsäkring. Funktionen är omvänd mot vad vi är vana vid, den osäkrades bakåt.
Modell 1622 ersattes 1965 med modell 1722. Det var samma bössa, men säkringen manövrerades nu omvänt, det vill säga osäkrades framåt.
Den tillverkades fram till 1970, då all vapentillverkning upphörde vid Husqvarna.