Gårdagskvällen var varm och skön. Strax före klockan åtta var naturfotografen Jack Viberg, i Enhörna utanför Södertälje, ute för att plåta vildsvin och hjort. Men några sådana såg han inte.
Däremot, när han gick på en grusväg, omgiven av fält med några holmar, och tittade åt höger fick han plötsligt se en varg 30 meter bort. Jack stannade, hukade sig ner och började fotografera.
– Kameran var redan inställd utifrån ljusförhållandena, berättar han.
Närmade sig hukande
Vargen släppte inte Jack med blicken.
– Jag är inget proffs på vargar, men jag bedömer att det var ett ungdjur, säger Jack.
Efter att både vargen och tiden hade stått still i flera minuter började djuret långsamt röra sig mot Jack. Han å sin sida ville bara få till bra bilder. Vilket han definitivt lyckades med. Se ovan.
Många tankar hann fara genom huvudet på den hängivne fotografen medan vargen närmade sig, så småningom hukandes och med blottade hörntänder. Till exempel konstaterade Jack att det enda han var utrustad med var kameran och stativet.
– Jag blev aldrig rädd, men pulsen var nog uppe i 200, minns han.
Endast två meter ifrån
Jack satt kvar på huk och fotograferade, ända tills vargen var bara två meter ifrån honom. Då ställde han sig upp och hojtade, vilket fick vargen att vika undan och lunka i väg åt ett annat håll.
– Jag försöker fortfarande smälta det. Det var en upplevelse för livet, säger Jack.
Han berättar också att vargmötet ägde rum endast 200 meter från bebyggelse och beteshagar. Och att han – efter att ha sett både små och stora spårstämplar av varg i området på sistone – tror att det just nu finns flera vargar där.
