Vargens vara eller icke vara är en laddad och polariserad fråga, som skulle vara betjänt av mer dialog. En förutsättning för dialog är att vi gemensamt hyser respekt för fakta och vetenskap. När vi på Djurskyddet Sverige läser artikeln i Jakt & Jägare 22/11 är det tydligt att det som återges i artikeln inte är en helt korrekt tolkning av de vetenskapliga rön som åberopas, och vi vill gärna komplettera bilden.
Jens Gustafsson, Jägarnas Riksförbunds riksviltvårdskonsulent, lyfter i artikeln att det finns två tolkningar av underlagen gällande vilket referensvärde som ska rapporteras till EU. Gustafsson förefaller mena att 22–38 vargar är ett gångbart referensvärde. Mot bakgrund av den kunskap som ansvariga jägare vanligen besitter om djur och natur, förvånas vi över Gustafssons uppfattning att en population skulle kunna överleva med så få individer.
Genetik ingår inte i analysen
Vi menar att Gustafsson blandar ihop begreppen när han hänvisar till Skandulvs rapport Demographic Viability of the Scandinavian Wolf Population. Skandulv fick i uppdrag av Naturvårdsverket att genomföra en demografisk sårbarhetsanalys, alltså en demografisk MVP (minsta livskraftiga population). I en sådan analys ingår parametrar som överlevnad, kullstorlek och könskvot etc. Vad som inte ingår i analysen är genetiken. I den demografiska analysen utgår man rent teoretiskt från att det finns en normal genetisk hälsa, dvs ingen inavel finns och ett inflöde av gener sker. Men vi vet att den skandinaviska vargstammen fortfarande har problem med inavel.
I Skandulvs rapport gör författarna tydligt att de nivåer som presenterats inte heller ska likställas med kraven på gynnsam bevarandestatus (GYBS), vilken enligt befintlig lagtext ska vara avsevärt högre än minsta livskraftiga population MVP. MVP kan alltså inte användas som referensvärde, enligt författarna till rapporten.
Inget förvaltningsmål
Skandulvs demografiska MVP-analys beräknar bland annat hur känslig vargpopulationen är för jakt och hur sjukdom och hårda vintrar kan påverka populationen. Rapporten är ett grundsteg i forskningen och behöver byggas på med mer komplexa modeller där genetik ingår. Skandulv har själva varit väldigt tydliga med att dessa siffror inte är ett förvaltningsmål och inte säger något om genetisk hållbarhet.
Vi är dock eniga med Gustafsson om att det beslutade spannet på 170–270 vargar som referensvärde är ett politiskt och juridiskt ställningstagande och inte ett vetenskapligt. När det var ett vetenskapligt ställningstagande hamnade siffran ju på 300 vargar.
Rödluvan
Vargen väcker känslor och det är mänskligt att vara rädd för detta djur, med tanke på hur vi i århundraden skrämts av sagor och skrönor om den stora stygga vargen. Vi menar dock att vi behöver samtala och samverka, inte sprida okunskap. Vi behöver alla respektera fakta och vetenskap och lyssna med ambitionen att försöka förstå våra olika perspektiv på rovdjursfrågorna.
ÅSA HAGELSTEDT, generalsekreterare
ANNA LUNDVALL, sakkunnig biolog
Djurskyddet Sverige
JRF replikerar:
Det finns, som bekant, många olika siffror och begrepp som omgärdar vargförvaltningen. Att gynnsam bevarandestatus, och även referensvärde, måste vara högre än MVP är tydligt enligt bland annat art- och habitatdirektivet. Det framgår inte närmre hur mycket högre det måste vara, däremot, utan där lämnas faktiskt utrymme för varje nation att ha lite självbestämmande i frågan.
Hängslen och livrem
MVP, däremot, är närmast att betrakta som ett minimiantal. Det framgår till och med av namnet, ”Minimum Viable Population” eller ”minsta livskraftiga population”. Den siffran har tidigare angetts till 100 vargar, som värkts fram från de vetenskapliga rapporter som angett numerär mellan 22–38 vargar. Redan vid de lägre siffrorna är alltså risken för utdöende så liten att det, enligt vetenskapliga uträkningar, kan vara en livskraftig population. Däremot har Sverige tagit på sig både hängslen och livrem och räknat med eventuella stora katastrofer, och därmed landat i siffran 100.
Inte bara Sverige
Att 170 är avsevärt (ett ord som används för att tolka EU:s direktiv) högre än 100 tror jag att de flesta kan vara överens om, även om ju terminologin lämnar lite övrigt att önska för tydlighetens skull. Således har vi en tydlig kedja att följa: Minsta livskraftiga population är 22–38 vargar, men med särskild hänsyn tagen till osannolika katastrofer sätts den till 100 vargar. Utifrån den sätts gynnsam bevarandestatus och referensvärde avsevärt högre, alltså 170 vargar. När gynnsam bevarandestatus beslutas ska det dessutom tas hänsyn till socioekonomisk påverkan och andra rent politiska ställningstaganden. Där är det alltså glasklart att politiken har möjlighet att till viss del åsidosätta delar av biologin. Vi ska också komma ihåg att den här populationen avser hela Skandinavien, inte bara Sverige.
Teoretiskt problem
Vi delar inte bilden att den skandinaviska vargpopulationen har problem med inavel. Inavelsgraden har sjunkit med ungefär 30 procent de senaste 20 åren och trots en relativt hög inavelsgrad uppvisar vargarna inte några större defekter som kan härledas till inavel. Alltså: det finns inavel men den är inte ett praktiskt problem utan endast ett teoretiskt problem för framtiden. För övrigt är det uppenbart att det är enklare att snabbt påverka inavelsgraden i en liten population än i en stor, eftersom varje varg med nya gener som kan föröka sig får större effekt i en liten population.
Mer komplext än sagor
Vi hävdar inte att man ska vara rädd för vargen och vi refererar ogärna till gamla sagor, det är ett lite för enkelt angreppssätt till en oerhört komplex fråga. Däremot tycker vi det är viktigt att de som påverkas negativt kan göra sina röster hörda. Att vargen påverkar jägare, djurägare och landsbygdsbor negativt i stor utsträckning är dock ingen skröna eller saga utan ren och skär fakta.
