Valår

För Peter Kullgren (KD) handlar jaktpolitiken ytterst om en fråga: förtroende. Förtroende för jägarkåren, för lokala beslut och för att människor som lever nära naturen också ska ha störst inflytande över hur den förvaltas.

Emma Nohrén (MP) är ett undantag som utmanar många fördomar. Hon är miljöpartist, jägare och skogsägare, med jakten förlagd till släktmarkerna i Dalarna och jakthundar som ett av sina stora intressen.

Elin Nilsson (L) är inte jägare – ännu. Hon växte upp i en jagande familj och planerar att ta jägarexamen. Samtidigt har hon under de senaste åren blivit en av Liberalernas mest profilerade röster i jaktfrågor.

Birger Lahti (V) beskriver sig själv som ”en hermelin bland katterna” i riksdagen. Han är utbildad skogsarbetare, har levt större delen av sitt liv i den glesaste glesbygden och konstaterar att han varken har gymnasieutbildning eller den bakgrund som många av hans kollegor har. Kanske är det också därför han närmar sig jaktpolitiken på ett annat sätt än de flesta politiker.

När Helena Lindahl (C) ska beskriva fjälljaktsfrågan lånar hon ett uttryck från sin företrädare i riksdagen. ”Det är som att stoppa in huvudet i ett getingbo och långsamt dra ut det därifrån.”

Peter Eriksson (SD) har tillbringat större delen av sitt vuxna liv i jaktens värld. När den tidigare ordföranden för Svenska Jägareförbundet nu företräder Sverigedemokraterna märks det att han fortfarande resonerar mer som jägare än som yrkespolitiker.