De 15 år gamla föreskrifterna för att få skyddsjakt på varg efter vargattacker mot hundar är totalt otidsenliga. JRF-ståndpunkten att det inte finns utrymme för varg i Sverige framstår som allt mer självklar, skriver Henrik Tågmark, vice förbundsordförande i JRF.
Foto: Dan Törnström/Privat De 15 år gamla föreskrifterna för att få skyddsjakt på varg efter vargattacker mot hundar är totalt otidsenliga. JRF-ståndpunkten att det inte finns utrymme för varg i Sverige framstår som allt mer självklar, skriver Henrik Tågmark, vice förbundsordförande i JRF.

”Finns inte utrymme för varg”

Vargfrågan i Sverige i JRF-perspektiv

Att Jägarnas Riksförbund, JRF, säger nej till frilevande varg i Sverige är ett välkänt faktum. Åsikterna kring detta varierar, precis som det ska vara i ett demokratiskt samhälle. Beslutet är fattat av medlemmarna på en årsstämma och är ett uttryck av att ingen jägare vill ha varg på sina marker.

När alla olika parametrar vägs in blir slutsatsen självklar – det finns inte utrymme för varg i Sverige.
För Jägarnas Riksförbund har detta, som sagt, varit självklart länge. Därför är det glädjande att se att det som JRF har fört fram länge nu anammas av fler och fler. Även om det går sakta, och det ibland känns som att tala för döva öron, har uppenbarligen det som förbundet fört fram under en längre period fått effekt.
Redan 2017 var förbundet inne på frågan om hur Naturvårdsverkets arbete med målen för vargförvaltningen misslyckas. Då var vi halvvägs inne i perioden som den dåvarande förvaltningsplanen avsåg. Det var redan då uppenbart att planen skulle misslyckas.

För lite fokus på de vargdrabbade
För mycket fokus läggs på vargen och för lite fokus på människorna som drabbas, vilket tyvärr är ett återkommande problem i rovdjursförvaltningen.
När vi nu passerat 2019, det året som förvaltningsplanen skulle utvärderas och revideras, kan vi krasst konstatera att det nu precis som då endast är antalsmålet som ligger i Naturvårdsverkets fokus. Alla mål som rör acceptans och socioekonomisk hänsyn med människor i fokus är fortfarande förpassade längre ner i prioriteringen.
Hur har det då gått med förvaltningsplanens revidering? Det svaret får vi först efter 2021, då Naturvårdsverket valt att förlänga den befintliga planen till dess istället för att revidera och ta fram en ny plan. Kan man misstänka att Naturvårdsverket helt enkelt behövt köpa sig tid för att närma sig målen?

Riksdagens mål för antalet vargar
Redan när vi gick in och begärde omfattande jakt på varg 2018, likväl som lodjursjakt samma år, förde vi fram argumentet att det måste vara de av riksdagen beslutade målen som ligger till grund för besluten. Även om vi inte delar riksdagens syn på antalet vargar utan tycker att siffran ska vara mycket lägre, rent av noll, respekterar vi den demokratiska processen.
Att miniminivåerna ska gälla som målnivåer är något som vi med glädje sett har debatterats på riksdagsnivå den senaste tiden. Vi ser också att det verkar finnas en politisk vilja (i alla fall från vissa partier) att verkligen driva igenom det beslut som en gång fattades med en överväldigande majoritet.

Paragraf 28 räcker inte
I höstas fick jag min lajka Cindy attackerad av vargar. Hon överlevde med en hårsmån och jag hoppas att hon ska kunna jaga igen. När man hör hunden dödstjuta i en halv minut, innan man kommer fram och ser två vargar ha hunden i sina käftar, inser man att paragraf 28 inte är till någon nytta i alla lägen.
Dessutom är de 15 år gamla skyddsjaktsföreskrifterna som länsstyrelserna kan vränga till efter eget (läs vargens) gottfinnande är totalt otidsenliga. I första hand räddar man ju hunden om man hinner fram för att avlossa skott med stöd av paragraf 28.

Skyddsjakt på de värsta dräparna 
Men skulle det få bli skyddsjakt efter att en hund attackerats skulle man ha rätt att med spårhund förfölja vargen ut till passkyttar som finns på plats. På så sätt skulle det gå att selektera bort de värsta tamdjursdräparna. Men enligt regelverket för skyddsjakt anses att man inte får hämnas på vargen efter en attack!
Det är skandal att inte Naturvårdsverket har fullföljt de förändringar som varit diskuterade ett antal år.
Sammanfattningsvis är det positivt att se att förbundets åsikter går framåt. Våra synsätt förankras mer och mer hos såväl allmänheten som beslutsfattarna och även om det är en lång väg kvar att vandra har det faktiskt skett framsteg. Jag och JRF kommer oförtrutet jobba vidare för jägarnas bästa och för att föra fram medlemmarnas åsikter.

HENRIK TÅGMARK,
vice förbundsordförande i JRF