Taxtiken Ada har tystnat
  • Elmia Game Fair

Taxtiken Ada har tystnat

HundarPublicerad: 2007-05-10 11:15

En fantastisk jakthund har tystnat. Strax före jul gjorde taxtiken Ada sitt sista drev och återvände aldrig. Dagarna efter gjordes synobservationer av varg alldeles intill platsen där Pertti Siirtola jagade sista gången med Ada.

Jag träffade Pertti och Ada en hösten 2001 i Grycksbo. Hon, en liten försynt och lurvig taxtik fyraårsåldern. Han, den jägare som jagar mest åtminstone i Grycksbo.
Jag bjöd med dem till marker i Avesta, där lon ännu inte gjort sin entré och det fanns gott om vilt.
Det blev en extrem jaktdag. Vi hade elva drev under dagen och sköt två rådjur och en hare för Ada. Så fort drevdjuren gick ur såten, vände hon snabbt åter och vi kunde fortsätta jakten.
Jag tog en bild på Pertti och Ada och bytesdjuren i beckmörker.

Tunga snarkningar
När vi stod och tittade på kameradisplayen hur bilden blivit, hörde vi plötsligt tunga snarkningar. Ada hade lagt sig på bytesdjuren och somnat som ett litet barn. Hon hade verkligen gett allt denna oktoberdag.
Så var det ofta med Ada – hon presterade lite över det vanliga i varje situation.
För mig var det som att uppleva frälsning. Taxfrälsning.
– Du kan låna Ada när du åker ner själv till Avesta. Det är inga problem, sa Pertti.
Men när jag och Ada återvände efter en jakt på tu man hand, var Pertti blek om snoken.
– Jag har inte sovit en minut. Jag har bara legat och grubblat på hur förtvivlad jag skulle bli om Ada kom bort när du var i väg med henne. Det känns inte lika djävligt om man är med själv, sa Pertti.
Jag fick vara med om många fantastiska jakter med detta lilla unikum till taxtik.

Stormade fram
Hittade hon bara ett spår, så visste man att upptaget aldrig var långt borta. Och när viltet väl var på benen så rådde det aldrig något tvivel om att det var fullt drev. Ada stormade fram genom skogen och lät som en siren.
En gång jagade vi räv i Grycksbo vid en samjakt på Storas marker. En finnstövare tog upp en räv, som strax efter upptaget passerade inom synhåll för Pertti och Ada. Ada hakade på drevet och finnstövaren och hon försvann efter räven.
Gubbarna skrattade.
– Det blir inte lätt för en dvärg att hänga med där, skrockade stövarentusiasterna.
Men ganska snart fortstod vi att Ada var den som anförde drevet. Och efter en timme, när räven passerade över en väg, låg stövaren en kvart efter och kopplades av en häpen hundförare.
Det Ada saknade i benlängd kompenserade hon med en djävulsk spårnoggrannhet.

Hatade vatten
Ada hatade vatten och fick bäras ned till sjön när det var dags för bad. Jag provade att locka henne i vattnet med godis, men det gick inte. Hon satt kvar på strandkanten och väntade tills godisbitarna flöt iland.
En gång var det finska direktörer på besök hos Stora. Först jagade man pälsvilt, men sedan ville finnarna testa lite sjöfågeljakt vid en liten damm uppe i skogen. En apporterade fågelhund fanns med när en av finnarna lyckades skjuta en and i uppfloget.
Pertti tyckte det var onödigt att blöta ned den stora apporterande hunden för en död and. Han föreslog att han själv kunde simma ut och hämta fågeln. Han började klä av sig men kom inte vidare långt innan det plaskade till i vattnet. Ada kastade sig i och simmade ut och apporterade anden. Den avlämndes vid Perttis fötter. Och jag svär på att Ada aldrig tränats i någon som helst apportering.

Skällde fast skogsfågel
Pertti sköt även skogsfågel för Ada. Hon skällde fast både tjäder och orre i barrskogarna.
En gång stod Ada nedanför ett högt träd och skällde för full hals. Pertti såg ingenting och gick till slut fram och undrade om Ada förlorat förståndet. Han kikade upp i trädet men såg ingenting.
– Kom, nu går vi, sa jag. Men då nosade Ada på stammen och liksom markerade spår. Jag tittade efter noggrannare och såg att en mård som satt högst uppe i trädet och kikade ned. Det var inga problem att skjuta den, berättade Pertti efter jakten.
Oftast återvände Ada inom en kort stund när hon släppt drevdjuren. Det var egentligen bara hare som hon kunde tjura runt med hur länge som helst.
En gång försvann hon vid jakt i Bjursås och kom inte tillbaka.

Hittade samma veranda
Efter ett par timmar ringde Perttis jobbarkompis. Snacka om att vi var förvånade. Ada hade sökt sig till hans veranda och pockat på uppmärksamhet. Hon blev insläppt.
Tydligen mindes hon arbetskamratens villa – trots att hon bara varit där en enda gång, flera år tidigare.
När Pertti köpte sin andra tax, hanen Olli, satte han igång och ”tuttade” frenetiskt på lilla Ada. Ganska snart började hon producera mjölk som hon födde den nye familjemedlemmen med. Det visade sig senare att uppfödaren släppt iväg Olli när han vara bara sex veckor gammal.
Grytjakterna med Ada var mycket spännande. Hon drev rävarna med stövartryck och jagade sedan ut dem ur gryten. Vid ett gryt sköt Pertti doublé.

Generna fördes inte vidare
Men nu har lilla Ada tystnat.
Det sorgliga är att Pertti aldrig lyckades betäcka henne, trots att vi gjorde ihärdiga försök med stolta taxhanar. Hon tog hemligheten om sin stora jaktkapacitet med sig när hon gick till andra sidan.
Jag har känt ångest över hennes försvinnande. Man kan bara hoppas att hon slapp lida, att döden kom snabbt.
Pertti är en hårt prövad jägare. Innan Ada kom till världen förlorade han en duktig trädskällande finnspets, som togs av lodjur.
En teori som Pertti har är att Ada och Olli, som också var med vid det sista drevet, sprang på ett vargslaget älgkadaver. Olli hade nämligen ätit sig så mätt på den sista jaktturen, att han vägrade inta någon vanlig hundmat på ett par dagar.
Kanske stod Ada och Olli och mumsade på kadavret när gråben kom. Och Ada, med sin rovdjursskärpa, backade säkert inte...

Ada luggar ett av de många rådjur som fälldes för henne under hennes nästa tioåriga liv.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsNettojakt
  • AnnonsGyttorp Norma