Det är sista helgen på älgjakten i februari 2007. Som vanligt har Håkan Månsson varit på plats i god tid och eldat i kaminen i kojan. Han är jaktledare och kassör i jaktlaget.
– Vi har en ko med kalv i ett område där det finns tallplantering i den åldern att de kan förorsaka skador, säger Håkan.
Därför ska Björklunds jaktklubb försöka fälla kalven.
Det sprakar i kaminen som sprider en skön värme. Det är några minusgrader ute och vinden friskar i ordentligt. Idag är Nisse Nilsson med som jaktgäst och han har med sig gråhunden Frippe.
Det blir en del prat inne i kojan, medan de väntar på att alla i laget ska dyka upp. Numera ingår åtta jägare i jaktlaget.
Enligt den dokumentation som finns från 1943 var de elva då. Håkan visar i boken med svarta pärmar.
Titulerades förr
På den tiden var titlar viktigare än de är nu. I boken finns medlemmar som borgmästare A. Öster, tandläkare B. Tingemar och rektor V Hultén. Den senare kallad ”200 rävars baneman” i ett tidningsurklipp, som sitter inklistrat i den jaktjournal som också ingår i dokumentationen.
Jaktlagets areal har blivit mindre med åren samtidigt som arrendesumman gått i helt motsatt riktning.
Då, 1943, förfogades över en jaktmark på 2 585 hektar. För detta betalades 800 kronor. Idag är arealen 740 hektar och jägarna får punga ut med ett arrende som ligger på 8 000 kronor per deltagare. Man kan fråga sig var rimlighetens gräns ligger.
Till nästa jaktsäsong får jaktlaget ett tillskott så att den totala arealen blir drygt 1 000 hektar. Då blir det till att gräva ytterligare lite djupare i börsen.
Mer rådjur idag
Av jaktjournalen, som ”bara” omfattar tiden från 1961, kan man konstatera att det sköts betydligt flera harar på markerna förr, medan det idag är mest rådjur som fälls.
Räv tillhör också det jaktbyte som enligt dokumentationen alltid stått ganska högt upp på listan över fällda djur.
Jägarna som är med denna dag är, förutom Håkan, hans son Magnus, Einar Andersson, Hans Nilsson och Peter Johansson. Saknas i laget gör Peter Lindgren, B-O Erlandsson och Per Lindgren.
Jag väljer att följa med Håkan som går tillsammans med jaktgästen Nisse Nilsson och hans älghund.
Vi ska ta oss bort till Teckenbo och skyttarna får sina pass fördelade av Håkan.
Gråhunden Frippe är fem år gammal. Han har inte varit i elden så mycket, men nu ska han få visa vad han går för.
Håkan tror sig veta var älgarna står, om de är inne på marken. Vi ska göra en kringgående rörelse för att komma i rätt vind.
Håkans teori besannas när Magnus via radion berättar att han sett ko och kalv. Först såg han kalven. Men eftersom han dels inte såg hela djuret, dels inte hade något att jämföra med, var han osäker på vad det var för djur.
– När jag sedan fick se kon förstod jag genast att det första jag såg var en kalv, berättar Magnus.
Hur som helst fortsätter vi runt och efter en stund rapporterar Magnus att hunden kommer på spåren där älgarna gått.
Bråttom till pass
Nu blir det bråttom att komma till ett pass där Håkan tror att älgarna kan gå ut.
Nästan framme får vi se älgkon uppe på en höjd bara ett 50-tal meter framför oss. Men den vänder och är sedan borta.
Av spåren att döma verkar det bara var ett djur som kommit mot vårt håll. Men Håkan visste alltså exakt var eventuella älgar skulle komma. Nu smäller ett skott och Einar meddelar att han skjutit mot en kalv, men att den gått undan.
Efter att ha förflyttat oss en bit upptäcker vi emellertid även kalvspåret i snön och förstår att det är dessa båda djur som gått bort mot Einars pass. De hade emellertid delat på sig något när de gick mot oss.
Vi drar oss mot det håll skottet kom från och efter en stund rapporterar Einar att kalven ligger där.
Nu vidtar arbetet med att ta ur djuret och att sedan med förenade krafter släpa ner kalven till vägen, för vidare transport till slaktboden.
Kalven är inte så tung och dessutom ger snön ganska bra glid.
Ännu en jaktdag i skogen för C A Björklunds jaktklubb är därmed till ända.