Foto: Privat Per Nilsson Tuorda och den gamla släktbössan som har funnits i familjen under generationer.

Affektionsvärde ger rätt till 150-årig släktbössa

Vapnet tillverkades 1873 och Per Nilsson Tuordas far fällde som åttaåring sin första älg med det. Nu ändrar kammarrätten förvaltningsrättens dom och ger, med tanke på affektionsvärdet, Per rätt till vapeninnehav.

Det var när Per Nilsson Tuorda ärvde ett vapen av sin far, Jean Tuorda, och ansökte om tillstånd för vapeninnehav för minnesändamål som problemen började.

Till saken hör att bössan är en 150 år gammal Husqvarna, en enkelskotts rullblockare, som har funnits i släktens ägo under lång tid. När Polismyndigheten avslog överklagade Per Nilsson Tuordas till förvaltningsrätten i Uppsala.

Restriktiv syn

Bland annat påpekade han att vapnet har gjorts ”permanent obrukbart”, något som krävs enligt förarbetena till lagen. Dessutom måste man specialtillverka passande ammunition, sådan finns inte i handeln.

Men förvaltningsrätten gick på Polismyndighetens linje, hänvisade till Rikspolisstyrelsens allmänna råd samt att förarbetena signalerar en restriktiv syn och avslog överklagandet.

Per Nilsson Tuordas vände sig då till kammarrätten i Stockholm som inledningsvis i sin dom konstaterar att:

”Kammarrätten anser att en restriktiv bedömning bör göras av en sökandes behov av ett illegalt vapen, särskilt om syftet är att inneha ett sådant vapen till prydnad eller minne.”

Genom arv

Sedan landar rätten i att då vapen har förvärvats genom arv och funnits i arvlåtarens ägo under lång tid bör tillstånd normalt lämnas – därför beviljas Per Nilsson Tuordas det sökta tillståndet.

– Indirekt säger kammarrätten att rikspolisstyrelsen går lite långt i sin tolkning. Jag tycker att detta är viktigt. Det finns säkert många som sitter i samma situation som jag. Vid arvskifte bör man våga plocka fram gamla obrukbara vapen och få minneslicens, säger Per Nilsson Tuorda till Jakt & Jägare.

Han tillägger:

– Jag skulle vilja se den buse som använder den här bössan illegitimt, han skulle bli utskrattad.

I handlingarna nämns att din far sköt sin första älg med vapnet. Hur gick det till?

– Jo, det är en historia det, preskriberad är den också. Han föddes 1933 och växte upp i Vuollerim norr om polcirkeln. På den tiden var det ont om älg och då man såg spår samlades byalagen och gubbarna gick på spåret tills det var färskt och man kanske fick chansen.

– Farsan som var åtta år gammal hörde att det hade setts en älg på en myr och tjuvlånade bössan och tog med ett skott. Köttet behövdes ju. I hans huvud fanns ingen annan tanke än att älgen skulle stå på myren och mycket riktigt stod den där när han kom fram.

Svimmade av rekylen

– Han tog noggrant sikte och tryckte av. Senare berättade han att allt svartnade, rekylen var inte nådig. Ingen trodde honom när han kom hem och sa att de måste få med hästarna för att släpa hem kött.

– Men farmor såg att bössan nyligen var avfyrad och älgen låg där. Hon var inte helt nöjd med tilltaget och krävde att farfar skulle ge pojken en omgång stryk. Men han var alldeles för snäll för sådant och gav pappa en symbolisk omgång med lätt hand – inte för älgen men för att han tog bössan.

– En liten anekdot om köttet i sig var att allt kött inom ett dygn var utdelat till alla behövande grannar. Ingen hade skvallrat om att älgen skjutits men likväl gick nyheten som en löpeld. Och på den tiden hjälpte man varandra på detta vis.