– Det var våren 2020 som jag fick en förfrågan angående om jag kunde ingå i ett projekt kopplat till att det har kommit in så många klagomål mot samebyn i Offerdal, säger Jan Hellström.
Han hade just gått i pension efter ett yrkesliv som polis och tycker att uppdraget passade honom väl. Dels känner han trakten och människorna bra, dels bar han med sig från polisyrket en tanke om att de flesta problem går att lösa med en arbetsinsats och kommunikation. Tillsammans med ytterligare en person som anställdes i projektet tog han sig an uppgiften.
Lämnade material till länsstyrelsen
– Det var så många byar och jaktlag som ringde in till länsstyrelsen att det blev svårt att hantera. Vår uppgift var att följa upp och kontrollera om klagomålen stämde. Vi dokumenterade med foto och syn på plats och lämnade materialet till länsstyrelsen.
– Kring den 1 maj blev det hektiskt. Renarna ska vara till fjälls och bönderna vill släppa ut sina djur och anställer folk att hägna. Men renarna sprang sönder stängslen. Efter vinterbetet går de ju inte tillbaka som tidigare, ofta krävs det transport med lastbil. Ett stort dilemma är att kalvarna föds i skogslandet i dag, inte till fjälls som tidigare. Renräkningarna visar också att det är fler renar än vad som finns officiellt. Det är ett stort problem för samebyn att lösa, jag förstår om det inte är lätt.
Hur omfattande var ert arbete?
– Mycket omfattande skulle jag säga, jag jobbade heltid med detta från maj till september mellan 2020 och 2022. Först var det tänkt att vi skulle hålla på ett år, men problemen bedömdes vara så stora att det beslöts att projektet skulle fortgå ytterligare ett år. Jag hade samtal dygnet runt, det var mer än jag var van vid från tiden som polis. Det var 150 renar här och 150 renar där, så var det varje dag. På en del ställen kändes en enorm stank av sarvurin i villaträdgårdarna, det minns jag.
Kan du berätta mer konkret om projektet?
– Det satsades rejält. Det handlade om många flygningar med helikopter, det är ju stora avstånd. Dessutom använde vi drönare för att få överblick.
– Varje fredag rapporterade vi till länsstyrelsen via mejl och hade ibland möte på Skype. När älgjakten kom i gång blev tempot ännu högre. Många arrenderar ju mark och betalar i förväg, folk som kommer söderifrån och har tagit semester och ordnat med boende. Om jag säger så, de är mindre nöjda när det springer runt 100-tals renar på jaktmarken.
Vilka tjänstemän på länsstyrelsen fick informationen som ni samlade in?
– Vi rapporterade till juristen Ian Kindstrand, men det var Göran Gabling (biträdande enhetschef på naturvårdsenheten, länsstyrelsen Jämtlands län, reds. anm.) som höll i projektet.
Resulterade er dokumentation i åtgärder från länsstyrelsens sida?
– Nada, ingenting och det är svårbegripligt med tanke på de resurser som satsades. I mitt tidigare jobb försökte jag alltid lösa problem, men den inställningen finns inte här. Detta har pågått ett decennium och är knappast okänt för länsstyrelsen.
– Ortsbefolkningen får inget gehör då de ringer och klagar. Lösdriften av kor fungerar inte då de trängs om bete med renarna. Jag har ofta hört saker i stil med att ”fem, sex renar är inget problem men 500 är det”.
– Dessutom krävde länsstyrelsen att varje markägare skulle inkomma med separata anmälningar. På en kilometer mark kunde flera personer beröras av renar som passerade och återkom. Varje gång var de tvungna att anmäla, ett mycket udda system. Det kan knappast ha varit lagstiftarens intention.
