Det var på fredagskvällen förra veckan som den mycket rutinerade eftersöksjägaren Emil Stridsberg åkte ut på ett trafikeftersök efter rådjur, eller möjligen dovvilt, i Skåne.
Tre smitningar
Kvällen kom att präglas av smitningar och vad som bara kan beskrivas som en näradöden upplevelse.
– Först hade jag varit på en viltolycka då det rapporterades om en misstänkt smitning. Efter det körde jag till en plats på riksväg 11 mellan Tomelilla och Sjöbo efter ytterligare en observerad misstänkt smitning, säger Emil Stridsberg.
Han följde sina rutiner och lämnade bilen, fullt klädd för eftersök med alla reflexer och väst, försedd med pannlampa och samtliga blixtljus tända på bilen. Fordonet stod inkört på en uppfart för att inte vara i vägen för trafiken.
– Då jag gick ur bilen insåg jag att jag ville ha med mig värmekameran. Jag sträckte mig efter den in i bilen och då kom hästtransporten.
Emil tillägger:
– Jag kände hur däcket tog på foten, då la jag mig mot dörren och försökte trycka igen den. Eller snarare för att ha något att hålla mig i då jag var fast mellan min bil och det andra fordonet. Jag upplevde hur det smällde till och rev i benet. Sedan högg staget där lamporna satt på hästtransporten tag i dörren. Det small med ett skottliknande ljud.
Hög hastighet
När han tittade upp såg han hur hästtransporten fortsatte i hög hastighet utan att föraren gjorde minsta ansats att stanna.
– Hela hjulhuset låg utanför de vita linjerna och farten var säkert 80 kilometer i timmen och den låg i rumpan på en annan bil.
Därefter närmade sig en bärgningsbil med ett fordon på flaket och två personer i hytten.
– Den stannade till och bärgaren frågade hur det hade gått. Okej, svarade jag, men han klapp mig med bilen. Bra! sa han bara och åkte i väg.
Emil Stridsberg beskriver hur han, med begynnande chock efter den första händelsen, nu kände sig totalt uppgiven och frågande inför bärgarens agerande.
– Jag hämtade viltolycksskylten som flugit i väg. Senare noterade jag att jag satte den upp och ner. Jag gick in i bilen och ringde till polisen.
Lämnat i sticket?
Då fick han förklaringen till att mannen som kört bärgningsbilen till synes hade lämnat honom i sticket. Polisen som han pratade med berättade att bärgaren, då han förstod att Emil mådde bra efter omständigheterna, bestämt sig för att den smitande föraren till hästtransporten inte skulle komma undan.
Eftersom bärgningsbilen bara går att köra i 90 kilometer i timmen var varje sekund dyrbar.
– Han hade kommit i kapp, tack vare honom fick polisen fatt i hästtransporten, en stor lättnad. En fantastisk insats av en fantastisk person. Efteråt har han ringt mig flera gånger för att kolla läget.
Emil återkommer till det faktum att han klarade händelsen bra psykiskt beror på att hans omgivning ställde upp.
– Skyddsnätet har varit otroligt. Från poliserna till familj och vänner. Jimmy Låås från JRF har funnits där med råd och hjälp och vittnet i bärgningsbilen har som sagt hört av sig flera gånger, säger han och fortsätter:
– Tuffast har det varit med barnen. Grabben ville sova i vår säng, det kommer nog att ta ett tag. Men jag tycker att det är viktigt att visa att jag jobbar på som vanligt.
Tillbaka i skogen
Efter tre dagars uppehåll begav sig Emil ut på ett eftersök efter ett skadeskjutet vildsvin.
– Det kändes bra ute i skogen, en bit från vägarna. Senare på kvällen hjälpte jag till med ett trafikeftersök efter dov.
I efterhand är Emil Stridsberg tacksam för att han har för vana att alltid bära vildsvinsbyxor och för att han håller sig i god form.
– Trots byxorna fick jag rispor i skinnet, men de skyddade. Man har ju sett på viltet hur fula sår det kan bli av glas. Nu känns det som om jag har fått världens kraftigaste raggarlusing med sandpapper på benet.
Bristande omdöme
Med sig har han också ilskan över den hänsynslöshet som många visar i trafiken.
– Nu måste man skärpa sig, vi som jobbar på vägen vill inte göra det med livet som insats. Information och kommunikation tror jag är vad som behövs och fungerar, nu är jag mest förbannad på det bristande omdömet!
