Foto: Kennerth Kullman/Mostphotos & JRF Jag kan ibland känna mig som den osynlige mannen, när jag sitter med länsstyrelsen eller olika arbetsgrupper inom jakt- och landsbygdsfrågor, skriver JRF-Södermanlands ordförande Hasse Gustafsson.

DEBATT: Vem lyssnar på JRF?

Varför är Jägarnas Riksförbund en så marginaliserad jaktorganisation? Det undrar JRF-Södermanlands ordförande Hasse Gustafsson, som tror att det beror på att förbundsstyrelsen lägger sin tid och energi på fel saker.

Äntligen tycks det finnas ett embryo till rörelse i rätt riktning i vargfrågan, men är det Jägarnas Riksförbunds ständiga rop på ”Nej till frilevande varg!” som till slut har gett resultat? Enligt min mening: Nej!

Det är först nu när Svenska Jägareförbundet till slut har tagit bladet från munnen, och framför allt LRF har sagt ifrån, som något har börjat hända.

Jag önskar att någon kunde visa att jag har fel här. Men vem kan peka på en jaktpolitisk fråga som har varit vår, och vår allena, och där vi har vunnit framgång i någorlunda närtid?

Jag är väl medveten om att jakten som intresseområde ligger avgrunder efter den så kallade bevarandesidan i lobbyarbete, både nationellt och inom EU. Men problemet, i mina ögon, är att inom intresseområdet i sig, är JRF nästan helt marginaliserat.

Utmärkt jaktpolitisk hållning

Vad kan det bero på? I grunden har vi ju en alldeles utmärkt jaktpolitisk hållning, som vi alla står bakom.

På både förbunds- och distriktsnivå skriver vi genomtänkta och välformulerade remissyttranden som uppenbart oftast bara hamnar i myndigheternas papperskorgar. Själv kan jag ibland känna mig som den osynlige mannen, när jag sitter med länsstyrelsen eller olika arbetsgrupper inom jakt- och landsbygdsfrågor. Och hur ofta ser vi våra egna företrädare intervjuas eller citeras i massmedia? Nästan aldrig.

Visst är det vi som är det ”lilla förbundet”, och att vi skulle ha lika stort inflytande som storebror vore för mycket begärt. Men någon uppmärksamhet borde en så bra jaktpolitik som vår vara värd.

Vi ökar medlemstalet, men också omsättningen av medlemmar. Trots en trogen kärna omsätts hela medlemsstocken på sex, sju år. Varför lyckas vi inte behålla dem som vi värvar över tid?

Var är de framåtsyftande initiativen? Projektet Vargtimmen är nog bra, men både sociala och andra media är ju redan fyllda av sådana berättelser.

Så, återigen, vad kan vår marginalisering bero på?

Bevakar maktpositioner

Jag tror tyvärr att det på förbundsnivå går åt för mycket tid och energi till att bevaka maktpositioner och dölja tillkortakommanden. Exemplen kan flerfaldigas.

Varför måste till exempel vår viktigaste tillgång, Jakt & Jägare, förses med ett ägardirektiv som i praktiken betyder en journalistisk omyndigförklaring av redaktionen, och lämnar fältet öppet för censur av tidningens innehåll?

Och varför måste motioner som kritiserar detta desavoueras med hemmagjorda efterhandstolkningar av stadgarna? Är de sistnämnda verkligen så illa skrivna att de måste ”förklaras” i en ”rapport” av en anonym författare?

När det gäller den för Norrland så avgörande frågan om älgförvaltningen, sparkar man ut den i ämnet kanske mest kvalificerade kraft som vi har haft i förbundet, med oprecisa anklagelser om respektlöshet och illojalitet.

Andra exempel är hur en direkt beställning från stämman 2021, om en översyn av stadgarnas uteslutningsparagraf, fuskas bort med ovan nämnda så kallade rapport. Och hur nomineringar till stämman försvinner med hänvisning till ”bug i systemet”.

En nystart behövs

När hunden tappar spåret, och börjar följa fel spår, finns bara en sak att göra: Ta omtag och få till en nystart!

Ledningen för vår organisation har tyvärr hamnat på fel spår. Men den årsstämma som vi har framför oss har chansen att ta det omtag som behövs för en nystart för JRF.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.