Förbud mot blyfritt!
  • Sunne Jaktmässa
Var tar kulan vägen om den går rakt igenom? Innan man släpper skottet gäller det att tänka sig för, oavsett typ av ammunition, och särskilt med koppar- eller mässingskulor. Vem tänker på sin jaktmark som ett kulfång när en fin älgoxe kliver in på scenen? Oftast stannar kulan i ett så stort djur men säker kan man aldrig vara. Alternativa kulor av koppar eller mässing är överpenetrerande och en potentiell rikoschettrisk i den här typen av terräng, även om mycket mark finns ovanför djuret. Drevjakt på vildsvin enligt kontinental modell kräver stor disciplin av jägarna. Att stå med 50-60 meters lucka och utan att veta vad som finns i gräset kräver eftertanke. Vid en sådan här uppställning tas skotten alltid bakom skyttekedjan. Dummyn motsvarar ett djur i 100-kilosklassen. Pappskivan står två meter bakom och det blå krysset den punkt där kulorna borde träffat om de hållit sin kurs. Avvikelserna är stora och du kan se att kopparkulorna vält fullständigt på den korta sträckan. Vad som händer om de sedan skulle snudda vid någon sten, trädgren eller dylikt kan du själv gissa. En 6,5 millimeters kopparkula som fångats upp i ett kulfång efter att ha bringats rikoschettera mot en fast yta under ett tio centimeters jordlager. Hålspetsen har försvunnit och kulans bakre del har fått en del skador men fortfarande väger den 6,5 gram. Vilken hastighet den hade när den träffade uppfångningsanordningen gick inte att mäta, men utgå från att den varit betydande. En gammal bild som visats många gånger men som ingen vill ta till sig. Så här ser det ut när man skjuter med stålhagel i stenig terräng. Haglen studsar åt alla håll, även rakt bakåt. I olyckliga fall kan haglen flyga iväg 120 meter helt okontrollerat. Svår kopparbeläggning i en 6,5 millimeters pipa. Första tecknet på en kopparbeläggning är att vapnet plötsligt förlorar sin precision. Trycket kommer att stiga till farliga höjder och om beläggningen blir för tjock kan “kopparröret” som bildas i pipan till slut kollapsa och då sprängs hylsan, pipan eller låset. Exakt vad som händer går inte att förutse. Bilden visar en avgjutning av en så kallad knappdragen pipa som inte blykolvats efter det att den räfflats. I den röda ringen kan du se att de radiella bearbetningsmärkena efter borrningen av loppet fortfarande finns kvar. En sådan här pipa borde inte få sättas i ett skjutvapen då den snabbt får en omfattande beläggning av mantelmaterial som kommer att höja gastrycket i patronen. 
De små groparna vid den blå pilen bildas av de kopparklumpar som fastnat på den råa ytan. Det här kan man inte se vid en normal okulärbesiktning.
Avgjutning av en kaliber .30-pipa som har traditionellt skurna räfflor och blykolvats efteråt. Cirka 1 500 skott har avlossats och bomkanterna är något avrundade. Notera att det inte finns några som helst tvärgående bearbetningsmärken i den här pipan. Problemet är att en lekman inte med blotta ögat kan se någon som helst skillnad på den här och den som finns i bilden bredvid. Grova kopparkulor med låg utgångsfart ger inte mer effekt på normalt skjutavstånd än vad en helmantlad kula skulle ge vid samma motstånd i djurkroppen. Kulorna blir helt enkelt för starka jämfört med en normal mantlad blykula. Denna bild visar utgångshålet på samma lunga. Inget kan överleva en sådan här skada någon längre tid. Men definitionerna på vad som är rimlig skottverkan behöver klarläggas. En bra träff ska ge en snabb effekt på djuret det är ett grundkrav på ett etiskt jaktmedel. Men marginalerna ska vara stora då jakt inte är det samma som att stå på en skjutbana. Alternativ ammunition är att betrakta som ett oprövat jaktmedel och bör som i tyskland helst förbjudas tills dugligheten bevisats.

Förbud mot blyfritt!

Vapen och utrustningPublicerad: 2008-12-19 14:39

Var tar kulan vägen om den går rakt igenom? Innan man släpper skottet gäller det att tänka sig för, oavsett typ av ammunition, och särskilt med koppar- eller mässingskulor.

Visserligen har vi en lagstiftning som säger ifrån om att jakt inte får bedrivas så att vi utsätter viltet för onödigt lidande, eller att människor eller egendom utsätts för fara. Begreppet ”onödigt lidande” är inte så svårt att förstå innebörden av. Onödigt lidande kan på grund av ojägarmässigt beteende dessutom bli fallet oavsett vilken typ av ammunition som används.

Men när det gäller förbudet mot att framkalla faror för människor eller egendom räcker det med att det uppstår en faktisk risk, ett ”farerekvisit” för att 27:e paragrafen i jaktlagen ska bli tillämplig.

Vem tänker på sin jaktmark som ett kulfång när en fin älgoxe kliver in på scenen? Oftast stannar kulan i ett så stort djur men säker kan man aldrig vara. Alternativa kulor av koppar eller mässing är överpenetrerande och en potentiell rikoschettrisk i den här typen av terräng, även om mycket mark finns ovanför djuret.

Lagen gör inga undantag för oss som frivilligt och av intresse jagar tillsammans. Generellt anses det också vara skyttens ansvar att bete sig på ett sådant sätt att det inte uppstår någon risk för att rikoschetter eller genomskott kan träffa människor eller egendom.

Hårda alternativhagel, och fram för allt monometallkulor, har egenskaper som skiljer sig diametralt från konventionella hagel och projektiler. Det gäller både rikoschettrisk och för kulor även benägenhet till genomskott.
Inom försäkringsrätten är det just avvikande egenskaper mellan olika produkter, som för en yttre betraktare kan se exakt lika ut och ha precis samma användningsområde, som kan vålla en del juridiskt huvudbry när det gäller det slutliga ansvaret för en inträffad olycka.
Den enskilde konsumenten kan av naturliga skäl inte utan varningsföreskrifter eller annan konkret information själv avgöra vilka skillnader i egenskaper två till syns lika produkter kan ha.
Det är av det skälet vi har produktansvars- och produktsäkerhetslagar. De ska säkerställa att konsumenten blir uppmärksammad på om en produkt har egenskaper som kräver ett annat säkerhetstänkande, eller annat beteende vid hantering av produkten mot vad han/hon normalt är van vid.
Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå de tyska delstaternas agerande att plötsligt avbryta pågående försöksperioder med blyfri ammunition och som i Brandenburgs fall – direkt förbjuda användning av monometall-kulor i mässing eller koppar.

Drevjakt på vildsvin enligt kontinental modell kräver stor disciplin av jägarna. Att stå med 50-60 meters lucka och utan att veta vad som finns i gräset kräver eftertanke. Vid en sådan här uppställning tas skotten alltid bakom skyttekedjan.

Överpenetration
Ett vanligt argument i marknadsföring av monometallkulor är att de har hög restvikt efter träff. Oftast nästan 100 procent om de skjuts i blöta telefonkataloger eller i ballistisk gelatin.
Nu jagas det inte så mycket telefonkataloger, som faktiskt också saknar den kraftiga benstomme som vårt högvilt är utrustat med. Även om vi räknar med skotten som skjuts mot större vilt med fragmenterande monometallkulor ligger restvikterna på den här typen av kulor i kaliber .30 (7,62 mm) normalt mellan 6 och 10 gram efter att ha passerat djurkroppen.
Just förmågan till överpenetration är det som skiljer monometallkulor från konventionella mantlade blykulor av samma kaliber och med ungefär samma prestanda.

Rikoschettrisker
Genomskott är, fram för allt vid skott mot vildsvin, faktiskt önskvärt för att öka möjligheterna att få ett rimligt blodspår om djuret går undan efter påskjutningen. Men genomskott innebär alltid ett mer eller stort riskmoment då kulan, eller resterna av den, har en helt oförutsägbar bana efter träff eftersom vi aldrig exakt kan veta hur eller vilka ben som träffas.
Den säkerhetsvinkel som används för handeldvapen i militära sammanhang vid skjutning mot ”mask”, det vill säga den punkt där projektilen kan träffa någon form av hinder, är 1 600 streck eller cirka 90 grader. (Det finns en hovrättsdom som visar att dessa värden kan anses relevanta också vid jaktutövning.)
Principiellt kan man betrakta ett vilt som ”mask” i form träd, buskar och ris. Vad kulan träffar och vad som kan få den att avvika från sin bana har i princip ingen betydelse.
Även premiumkulor med blykärna ger ofta genomskott beroende på viltets storlek, vapnets kaliber och skjutavståndet. Men även om restvikten på sådana kulor kan vara förhållandevis stor, och hastigheten efter passagen genom djurkroppen ungefär den samma som en monometallkula, är rikoschettrisken av naturliga skäl betydligt mindre eftersom en redan expanderad blykula oftast pulveriseras eller plattas till om den träffar ett hårt föremål.

Svårkontrollerat
Vid jakt kan man aldrig räkna med samma möjlighet till effektivt kulfång som på en skjutbana. Stenbunden mark, även om den har ett mer eller mindre tjock vegetationstäcke, är alltid ett riskmoment. 
Det går aldrig att förutse vilken vinkel ett genomskott, eller en förlupen kula, kommer att träffa ytan på en sten eller hur djupt stenen ligger under markytan.
En kritisk vinkel för rikoschett brukar anges till cirka 11 grader, eller där under, vid skjutning mot plan mark, is eller vatten med helmantlad ammunitionen. 
Den vinkeln får man om vapnet befinner sig två meter över markytan om vi riktar mot en punkt på marken 100 meter från oss 
Men utgå inte ifrån att ett sådant förhållande gör att rikoschettrisken elimineras. Det är kulans konstruktion, och vad den träffar i nedslaget, som avgör vad som händer om den träffar ett hårt föremål. Variablerna är oändliga jämfört med en regelrätt skjutvall.
Dessutom skjuter vi sällan direkt mot marken eftersom träffytan på svenskt klövvilt i allmänhet befinner sig mellan 0,5 och 1,5 meter över mark, beroende på art.
Står man själv på marken och skjuter mot ett mål som är 100 meter bort och riktpunkten är runt en meter över marken blir anslagsvinkeln vid ett genomskott eller vid en bom mycket flack.
Faktiskt bara runt sex grader. 
Vid frusen eller stenbunden mark kan även resterna från en konventionell studsarkula med blykärna rikoschettera helt okontrollerat om man har otur.
Behovet av bra naturliga kulfång eller lämpligt höga skjuttorn i flacka terrängpartier kan inte överskattas om man vill upprätthålla en hög säkerhetsnivå.
I de flesta fall är det här inga problem om man jagar ensam och själv kan välja pass eller planera sin smygjakt.
Vildsvinens återkomst i våra marker håller sakta men säkert på att förändra kända jaktmetoder mot mer kontinentala med mindre såtar och tätare mellan skyttarna.
Drevjakt på vildsvin tenderar också att bli hetsigare än annan klövviltsjakt. Jägare som inte är vana vid viltet, och hur det beter sig, får lätt tunnelseende när drevdjuren kommer i full fart.
Kikarsikten i allmänhet, eller sikten med litet synfält, förbättrar inte situationen om avstånden blir korta och skyttet måste bli yvigt på grund av stora och snabba vapenrörelser i sidled. Det är alltså svårt att hålla reda på i vilken riktning man släpper skotten.
På drevjakter skjuts det mycket smågris i storleksordningen 30 till 70 kilo. Med klass 1-vapen, oavsett kaliber och kulkonstruktion, kan man i stort sett alltid räkna med genomskott på de korta håll som normalt förekommer vid den typen av jakt.
Då monometallkulor i kaliber 7 millimeter och uppåt används i sådana här jaktsammanhang, där marginalerna är små både fysiskt och mentalt, är det heller inte svårt att förstå tyskarnas betänkligheter när metallklumpar börjar susa omkring mellan skyttarna på ett oväntat sätt och där man minst anar.

Dummyn motsvarar ett djur i 100-kilosklassen. Pappskivan står två meter bakom och det blå krysset den punkt där kulorna borde träffat om de hållit sin kurs. Avvikelserna är stora och du kan se att kopparkulorna vält fullständigt på den korta sträckan. Vad som händer om de sedan skulle snudda vid någon sten, trädgren eller dylikt kan du själv gissa.

Stort säkerhetsavstånd

Vid ett energiavlämningstest i Jakt & Jägare för några år sedan mättes hastigheterna på både blyspetskulor och monometall-kulor efter det att kulorna passerat en dummy, som i penetrationsmotstånd ungefärligen motsvarade ett klövvilt i 100-kilos-klassen.
Nosler partition-kulor i kaliber 6,5 och .30 gav några tiotal meter högre hastighet efter träff än koppar- och mässingskulor av samma kaliber.
Ett skäl är att blykulorna expanderar betydligt mer symmetriskt. Blykulorna blir också avsevärt kortare och mindre vältningsbenägna än de långa monometallkulorna. 
Den lägre specifika vikten hos koppar- och mässingskulor gör att de tappar fart snabbare när de välter och går på tvären genom muskler och lungor. Särskilt om de är av expanderande typ som bibehåller en stor del av sin ursprungliga längd.
Det skjutavstånd som användes var 80 meter och farten på helmetallkulorna var på baksidan av dummyn mellan 300 till 350 m/s.

En 6,5 millimeters kopparkula som fångats upp i ett kulfång efter att ha bringats rikoschettera mot en fast yta under ett tio centimeters jordlager. Hålspetsen har försvunnit och kulans bakre del har fått en del skador men fortfarande väger den 6,5 gram. Vilken hastighet den hade när den träffade uppfångningsanordningen gick inte att mäta, men utgå från att den varit betydande.

Om kulan eller resterna av den väger mellan 6 och 10 gram är den fortfarande livsfarlig på många hundra meters avstånd.

En kula till .22 LR väger cirka 2,6 gram och har som standard en utgångshastighet på 350-400 m/s.
Säkerhetsavståndet för en sådan projektil i skjutriktningen är 1,5 kilometer! 
Det gäller visserligen om .22-kulan är ostörd och följer sin bana med nosen före. Det krävs dock ingen större fantasi för att inse att ett dubbelt så tungt metallstycke, som lätt kan ha samma fart efter ett genomskott på runt 50 meters skjutavstånd, är potentiellt lika farlig även om luftmotståndet minskar hastigheten rätt drastiskt på en tumlande metallbit.
Hur långt en tumlande kulrest kan flyga beror i första hand på dess hastighet, vikt och den utgångsvinkel den får om den träffar ett hårt föremål på ett olyckligt sätt. Men räkna med att det kan röra sig om betydande avstånd.
Den saken kan vi inte beräkna eller påverka. Man måste dess-utom vara fullt medveten om att koppar- eller mässingsklumpar vid så låga hastigheter inte fragmenteras på samma sätt som en blykula om den exempelvis träffar en sten i allt för flack vinkel i nedslaget.

Den frivilliga vägen
Hur frågan om blyammunition kommer att hanteras i framtiden är för ögonblicket rätt oklart.
Det vi vet säkert är att det generella blyförbudet, som skulle ha trätt i kraft 1 januari 2008, drogs tillbaka med vissa kvarstående restriktioner mot bly vilket var ett rimligt beslut.
Men vi vet också att det på samma regeringssammanträde beslutades om att låta Kemikalieinspektionen utreda om det finns möjligheter att med ekonomiska styrmedel i form av en särskild, extremt hög beskattning på blyammunition på något sätt tvinga svenska jägare och skyttar att använda alternativammunition.
Den rapporten från Kemikalieinspektionen, efter mycket turbulens, hamnat i papperskorgen. Nu ska blyammunitionen gradvis försvinna på ”frivillig väg”.
Jag har precis läst skytterörelsernas överenskommelse med miljödepartementet. Jag uppfattar den som att skytterörelsen nu slutgiltigt skrivit under på att just ammunitionsbly är en hälso- och miljöfara. Frånvaron av specificerade mål, även kvantitativa, innebär egentligen ett "carte blanche" för nuvarande eller kommande regering att utvärdera och agera precis som de vill (eller det håll vinden blåser i från) i framtiden. Ingen vet heller vad Naturvårdsverkets föreskrifter om skjutvallar kommer att hamna när de väl satt igång det arbetet.
De frivilliga åtgärder som gjorts i panik sedan 1993 räckte ju inte och jag kan inte se varför det skulle göra det om två år. Ingen vet vilka tjänstemän som finns på departementen då så det ska bli intressant att se vad som händer.

Teknik – inte ovilja
Det mantra som använts av svenska myndigheter ända sedan början på 1990-talet är att man önskar sig en ”frivillig” övergång från bly till alternativa material.
Det våra folkvalda och deras tjänstemän inom förvaltningen uppenbart har oerhört svårt att förstå är att motståndet mot alternativ ammunition inte bottnar i någon form av tjurskallighet eller oförmåga att ta tills sig ny teknik.
Så enkelt är det inte. 
Mot bakgrund av de tyska delstaternas tvärvändning i frågan, och att svenska myndigheter faktiskt förstår innebörden av svensk förvaltningslag, är önskan om frivillighet rätt självklar.
Den handlar helt krasst om att överföra ansvaret från beslutsfattarna till enskilda individer och handeln när det gäller alla de okända effekter av alternativammunition som kan uppstå vid en utbredd användning.
”Att två sina händer” är ett uttryck som är välkänt till sin innebörd sedan biblisk tid. Men det är inte särskilt upplyftande att metoden fortfarande tillämpas medvetet av myndigheter i frågor som faktiskt är av rent teknisk och fysikalisk natur.

En gammal bild som visats många gånger men som ingen vill ta till sig. Så här ser det ut när man skjuter med stålhagel i stenig terräng. Haglen studsar åt alla håll, även rakt bakåt. I olyckliga fall kan haglen flyga iväg 120 meter helt okontrollerat.

Inget för markmål
Stålhagel rikoschetterar våldsamt vid skjutning mot hårda föremål. Det finns det utredningar som visar med önskvärd 
tydlighet. Den bästa och mest genomarbetade studien gjordes som ett examensarbete vid Öster Malma av tidigare jaktvårdskonsulenten Mikael Gustavsson.
Med stålhagel som är grövre än 3,25 millimeter riskerar man att på kort eller lång sikt att skada hagelvapen som ursprungligen inte är avsedda eller officiellt provade för ammunitionstypen. 
Hur eller efter hur många skott kan ingen säga exakt. Det beror på vapnets tekniska status och utförande.
Stålhagel med en diameter av 3,25 millimeter (maximum för ej CIP-provade vapen) eller därunder, och som laddas till utgångshastigheter som ligger inom internationella normer för oprövade hagelvapen, har dålig anslagsenergi på normala hagelhåll.
Det ökar markant risken för skadskjutningar om inte skjutavstånden är mycket korta. Helst inte över 20 meter om det gäller större fåglar som gäss och tjäder, eller de flesta arter av dykänder. Tekniskt blir marginalerna i skjutavstånd mycket små mellan en ren dödande träff och en skadskjutning. 
Den som vill förvissa sig om skillnaden kan helt enkelt skjuta på vanliga telefonkataloger på det avstånd man anser sig behärska för flyktskott. Skjut ett skott med stålhagel US 4 (3,25 millimeter) på den ena katalogen och ett skott med blyhagel US 5 (3 millimeter) på den andra. Sedan kan du enkelt se hur många sidor respektive hageltyp har penetrerat och dra dina egna slutsatser.

Svår kopparbeläggning i en 6,5 millimeters pipa. Första tecknet på en kopparbeläggning är att vapnet plötsligt förlorar sin precision. Trycket kommer att stiga till farliga höjder och om beläggningen blir för tjock kan “kopparröret” som bildas i pipan till slut kollapsa och då sprängs hylsan, pipan eller låset. Exakt vad som händer går inte att förutse.

Kopparbeläggning

Kulor av koppar eller mässing behöver inte innebära några direkta risker för vapnet på samma sätt som stålhagel i slätborrade vapen. Detta under förutsättning att inte materialet i kulan pläterar loppet med en hinna av koppar.
Förutom att precisionen förloras finns det betydande risker för att gastrycket så småningom byggs upp till direkt farliga nivåer om kopparbeläggningen skulle bli tillräckligt tjock.
Det som i allmänhet händer först om gastrycket blir för högt är att hylsans bakre del sprängs. Det kanske inte låter så dramatiskt. Men beroende på vapnets konstruktion, eller rättare sagt slutstyckets låsning i lådan, kan effekterna bli direkt fatala för skytten med svåra personskador som följd.

Farliga tryck
Gastrycket i en modern studsarpatron är redan under normala förhållanden omkring 3 500 bar.
Som ett exempel kan nämnas att om kulan står direkt mot bommarna, det vill säga har noll i friflykt, kan trycket i en maxladdad jaktpatron lätt rusa upp till 4 500-5 000 bar.
Det motsvarar ungefär det samma i kilogram per kvadratcentimeter.
Skulle pipan ha en kopparbeläggning, som också byggs på för varje avlossat skott och skytten inte har uppmärksammat att detta sker, kan han/hon till slut råka ut för en mycket obehaglig och farlig överraskning.
Problemet är att allt till synes fungerar normalt ända fram till att hylsan sprängs.
Visst kan den som är uppmärksam och har vissa insikter i ämnet konstatera om slutstycket börjar bli besvärligt att öppna. Likaså om hylsorna börjar svälla i sin bakre del, eller om tändhattarna börjar plattas ut eller ramla ur hylsan.

Bilden visar en avgjutning av en så kallad knappdragen pipa som inte blykolvats efter det att den räfflats. I den röda ringen kan du se att de radiella bearbetningsmärkena efter borrningen av loppet fortfarande finns kvar. En sådan här pipa borde inte få sättas i ett skjutvapen då den snabbt får en omfattande beläggning av mantelmaterial som kommer att höja gastrycket i patronen. 

Avgjutning av en kaliber .30-pipa som har traditionellt skurna räfflor och blykolvats efteråt. Cirka 1 500 skott har avlossats och bomkanterna är något avrundade. Notera att det inte finns några som helst tvärgående bearbetningsmärken i den här pipan. Problemet är att en lekman inte med blotta ögat kan se någon som helst skillnad på den här och den som finns i bilden bredvid.

Okända egenskaper

Det här är egenskaper hos kopparkulor som inte kan förutses eftersom användaren inte har en aning om hur mjuka projektilerna är och pipans benägenhet att riva loss koppar från den.
Det kan med exakt samma kula och kaliber variera inom mycket vida gränser på olika vapenfabrikat, beroende på vilken metod som används när pipan tillverkas och räfflas.
Detta är fullständigt omöjligt för en lekman att avgöra, än mindre förstå vidden av ur säkerhetssynpunkt.
Det finns i det här sammanhanget ingen anledning att fördjupa det tekniska resonemanget runt detta. Men det här är en detalj att fundera över för den som på ”frivillig väg” självmant tar på sig ett ansvar som politiker och myndigheter instinktivt vill undvika att ta på sig. Dessutom har dessa politiker och myndigheter hänvisat till ospecificerade miljöproblem när de försökt stoppa blyammunitionen.
Det här är precis det förhållningssätt jesuiterna tillskrevs under inkvisitionens dagar: ”Ändamålen helgar medlen”.

Följ Tyskland
Löften från sittande regering i form av: ”bly kan inte ersättas innan vi har fungerande alternativ” och liknande har inte saknats.
Ändå har det funnits en påtaglig osäkerhet i frågan som har tenderat att öka. Läget är inte bättre sedan regeringsbeslutet den 18 december, som innebär att blyammunition ska fasas ut frivilligt.
Hanteringen av blyammunition påminner lite om den turbulens som uppstod i samband med Leif G W Perssons vapenutredning i början på 1990-talet.
Bråket fick myndigheterna att backa under en tid. Men med hjälp av delbeslutsmetoden, och att låta tiden gå, har i princip varenda ett av Perssons hårt kritiserade förslag undan för undan implementerats i regelverken.
Jag har fått en obehaglig känsla av att blyfrågan hanteras på ungefär samma sätt.
Skillnaden är bara att då var det bara en enskild utredare, utan politisk ställning, som fick stå i skottgluggen och ta all berättigad eller oberättigad kritik.
Nu finns det tack och lov betydligt fler både politiker och tjänstemän som har satt sin trovärdighet i pant för en rimlig hantering av frågan om ammunitionsbly.
Jag vill åter hävda att bly från ammunition inte är något bevisat hot mot miljö eller människor, vare sig vid jakt eller på skjutbanor. Bly i ammunition behöver inte åtgärdas innan alla inblandade parter genom utredningar och praktiska prov vet vad man ger sig in på.
De tyska delstater som avbrutit sina försöksverksamheter visar att man där har respekt, inte bara för viltet utan också för att gällande lagar ska kunna följas av jägarkåren. Vidare visar det att myndigheternas ansvar för skador som kan uppstå av påtvingade och oprövade jaktmedel är strikt. Mot bakgrund av den praktiska verkligheten och de regelverk som finns är det faktiskt något som måste beaktas.
Den svenska modellen att under många år avsiktligt försöka få till stånd någon form av aningslös frivillighet i användandet av oprövade alternativa jaktmedel, och sedan två sina händer, är vare sig hedersamt eller ansvarsfullt.

Jaktlagens paragraf 27
Det finns tre viktiga saker, förutom kostnaden för den enskilde jägare, som är viktiga att reda ut.
Först är det djurskyddsaspekterna: 
Kommer alternativa kulor i de vapen och kalibrar jag själv har att ge samma skottverkan jag vet att de konventionella kulor jag använt under många år har?
Den andra frågan:
Kopparkulor i klass 1 kommer att ge genomskott med i stort sett bibehållen kulvikt på huvuddelen av det vilt som jagas. Hur ska man bedöma riskerna för rikoschetter i den terräng jag normalt jagar i? 
Den tredje frågan:
Hur kan det garanteras att inte alternativkulor skapar en farligt tjock kopparbeläggning i pipan efter några hundra skott på skjutbanan?
”Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara” 
Så lyder den exakta texten i Jaktlagens 27:e paragraf. Är det då rimligt att myndigheter med hot lock eller pock ska dra ut jägarkåren på fullständigt okänd mark med alternativ ammunition?
Jaktlagens 27:e paragraf är trots sina korta rader en av de absolut viktigaste för oss som jägare.
För undertecknad är det extremt motsägelsefullt att det saknas omfattande praktiska prover och utbildning när det gäller ett helt nytt beteende och säkerhetstänkande i jaktutövningen. Hur ska vi kunna uppfylla paragrafens krav?
Ingen kan i dessa dagar av vildsvinsexplosion påstå att det längre är självvalt att jaga. Då är det lite irriterande att vi som befolkningsgrupp bara har att gilla läget när det gäller ammunitionen.
En rimlig ståndpunkt är att även vi som praktiskt utövande jägare kan vara intresserade av att den utrustning vi har inte blir förstörd, eller att vi själva inte kommer till skadade när vi använder den.
Manipuleras eller tvingas vi att använda utrustning eller ammunition som det är omöjligt att bedöma effekterna av är det myndigheternas ansvar.

Grova kopparkulor med låg utgångsfart ger inte mer effekt på normalt skjutavstånd än vad en helmantlad kula skulle ge vid samma motstånd i djurkroppen. Kulorna blir helt enkelt för starka jämfört med en normal mantlad blykula.

Denna bild visar utgångshålet på samma lunga. Inget kan överleva en sådan här skada någon längre tid. Men definitionerna på vad som är rimlig skottverkan behöver klarläggas.

Vapen kan inte vänjas
En teknisk konstruktion som ett skjutvapen kan inte ”vänjas” vid en ammunition det inte ursprungligen är avsett för. Särskilt då det gäller stålhagel, då använd hagelgrovlek och antalet avlossade skott i högsta grad avgör vad som händer med vapnet. 
Dessutom tillkommer problem med rikoschetter vid fastmarksjakt.
Koppar kan aldrig ges samma egenskaper som bly när det gäller kravet på expansion för kulor som ska användas till jakt på klass 1- och klass 2-vilt. Hur mycket man än vänder på saken är det en tekniskt omöjlighet.
Med vissa kalibrar går det att få en ur djurskyddssynpunkt rimlig effekt under vissa yttre omständigheter.
Grova kalibrar med låg till måttlig utgångshastighet uppför sig som helmantlad ammunition på klent klass 1-vilt om inte skjutavståndet är mycket kort.
Ofrånkomligen dör det vilt som fått båda lungorna genomskjutna av en dåligt expanderande projektil med därmed förknippad låg energiavlämning. Vid en ren träff i det centrala nervsystemet spelar det i princip ingen roll vad man skjuter med.
Frågan är var acceptansnivån ska läggas. Om vi nu ska förväntas ta någon hänsyn till jaktlagens paragraf 27 och Naturvårdsverkets föreskrifter.
Även i detta avseende har de tyska myndigheterna på goda grunder uttryckt betänkligheter. Även svenska myndigheter borde ta en allvarlig funderare på om det inte är nödvändigt att tillverkare av alternativkulor först måste bevisa att projektilerna på normala skjutavstånd har den effekt som kan förväntas innan de tillåts för jaktbruk.

En bra träff ska ge en snabb effekt på djuret det är ett grundkrav på ett etiskt jaktmedel. Men marginalerna ska vara stora då jakt inte är det samma som att stå på en skjutbana. Alternativ ammunition är att betrakta som ett oprövat jaktmedel och bör som i tyskland helst förbjudas tills dugligheten bevisats.

Den tyska delstaten Brandenburg har fått kalla fötter. De var först och ensamma om att införa ett förbud mot blyammunition i statsägda skogar för tre år sedan.
Men plötsligt har de inte bara stoppat projektet. Delstaten har med omedelbar verkan förbjudit användningen av monometallkulor av mässing och koppar. Det intressanta är att Brandenburg just var det föregångsexempel Kemikalieinspektionen hänvisade till i sig utredning om skatt på blyammunition. Kanske känns det lite snopet nu när verkligheten hunnit ifatt visionerna.

Sedan Kemikalieinspektionen slutfört sitt uppdrag att utreda möjligheterna att beskatta blyammunition har det varit knäpptyst från myndighetshåll.

Bollen låg hos regeringen och det visade sig att blyammunitionen ska fasas ut med hjälp av frivilliga åtgärder från skyttar och jägare. I gengäld blev det ingen blyskatt för ammunition.
En sak är helt säker och det är att det är stora lass av prestige och motsatta uppfattningar myndigheter och organisationer emellan som var tvungna att utjämnas.
Vad som är rätt är det alltid svårt att hitta fram till och komma överens om. Det visar inte minst vissa tyska delstaters experiment att påtvinga jägarkåren jaktmedel som inte är utprovade, vare sig när det gäller skottverkan eller säkerheten vid jaktutövning.

Ansvarsproblem
Vad saken först och främst handlar om är säkerhetsfrågor. Rikoschettrisken med massivkulor är betydande i jämförelse med konventionella mantlade blykulor för jakt. Det har förekommit ett antal tillbud och olyckor med dödlig utgång lär ha inträffat. 
Har man då statligt anställd personal som har till uppgift att syssla med praktisk jaktutövning och tvingas använda ammunition med högst speciella egenskaper har man definitivt ett stort ansvarsproblem att tackla.
Sådant har svenska myndigheter inte lyssnat så mycket på under alla år som jag har engagerat mig i frågan om alternativammunition. Produktsäkerhetslagar och produktansvarslagar har det alltid tagits lätt på i det här landet när det gäller vapen och ammunition.
Vad man kan hoppas på är att svenska myndigheter studerar varför de tyska delstater som haft försöksverksamhet med blyfri kulammunition dragit öronen åt sig innan man försöker tvinga fram en okontrollerad användning av produkter som är en fullt konstaterad säkerhetsrisk.

Farliga egenskaper
Tyskland har en stor vapen- och ammunitionsindustri sedan hundratals år tillbaka vilket medför att man också har en rad formella provanstalter och organ som övervakar sådan verksamhet.
Deras ord väger tungt. Men det har också förts fram farhågor om de juridiska problem som kan uppstå i samband med olyckor som förorsakats av ammunition med farliga egenskaper.
Har det framförts varningar om säkerhetsrisker vid användningen av vissa ammunitionstyper, och myndigheterna tvingar fram en användning genom olika typer av förbud, finns det risk för att åklagarmyndigheten anser detta som vårdslöshet. Det förklarar advokaten och vapenrättsexperten Joachim Streitberger i ett uttalande.
Och visst har han fullständigt rätt i den saken. I försäkringsrätten kallas det för ett ”systemfel”. 
Det vill säga när en myndighet eller statsmakten, trots vetskap om onormal risk för skador på person eller egendom, genom lagstiftning eller andra åtgärder tvingar fram användning av sådana produkter är staten skyldig att betala skadestånd för uppkomna skador.

Vem tar ansvar?
De metoder som används i Sverige för att komma runt detta problem är så kallade ”frivilliga överenskommelser”, eller som nu i det senaste försöket från miljödepartementet och Kemikalieinspektionen. Genom extrembeskattning försökte de tvinga fram en användning av ammunition som när det gäller de inbyggda egenskaperna avsevärt skiljer sig säkerhetsmässigt från det allmänheten kan förvänta sig.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsBosjökloster