Vid mötet, där c-politikern Lena Ek från Sverige satt ordförande, framfördes två viktiga synpunkter.
Det finns så stora vargstammar i flera EU-länder att det går att ha en mer allmän jakt om det sker enligt en hållbar förvaltningsplan.
EU-kommissionen måste därför sluta stirra blint på habitatdirektivet och börja lyssna på lokala experter, som har kunskaper om vargläget i olika EU-länder.
Finlands vargjakt innebär att landet kommer att dras inför EU-domstolen.
Vargproblemen i Lettland är minst lika illa som i Finland. Linda Dombrovska från Lettlands viltförvaltningsmyndighet rapporterade om läget. Hon kunde berätta att det går att jaga både lo och varg och att förvaltningen av rovdjursstammarna inte hotar arternas fortlevnad.
Vargproblem i fler länder
Även rovdjursproblem i de nyblivna EU-länderna Estland och Slovakien måste lösas.
Enligt Face, organisationen för jägare i EU-länder, är det fortfarande oklart hur EU-kommissionen kommer att se på mer allmän jakt på stora rovdjur.
Men EU-parlamentarikerna i intergruppen vädjar till kommissionen att se mer pragmatiskt på förvaltningen av vargar och andra stora rovdjur. Det gäller att även ta hänsyn till villkoren för dem som bor och verkar på landsbygden, eller de ”socio-ekonomiska faktorerna”, som det heter enligt EU:s byråkratspråk.
Så här skriver centerpolitikern Lena Ek om mötet på sin egen blogg:
”Finland har ökat antalet vargar från 100 för tio år sedan till runt 200 stycken i år. Antalet fungerande familjeenheter har i stort sett fördubblats under samma tid.
I angränsande Ryssland finns enligt uppgift runt 45 000 vargar. Kommissionen har stämt Finland inför EU-domstolen för att bryta mot bevarandebestämmelser. Många människor undrar nu vad det ska bli av det här.
Jag har just suttit ordförande i ett möte med Europaparlamentets intergrupp som heter Hunting, Biodiversity and Rural activities. Som vice ordförande där begärde jag i höstas att vi skulle ha ett möte just om hur situationen är i länder där de stora rovdjuren ökar.
Det är ingen liten konflikt vi talar om, för den finns i alla medlemsländer och berör konflikten mellan landsbygdsbefolkning och bevarandeintressen. Fast rätt skött borde det inte vara någon konflikt.
Vi fick en god redogörelse av situationen i Finland och den i Litauen. Deltagarna i diskussionen fortsatte med hur det är i andra länder.
Jag tror att det är viktigt att principerna sätts på europeisk nivå, men att tillämpningen hanteras nationellt eller till och med regionalt. En deltagare uttryckte sig som att regionala beslut är viktiga särskilt när det rör problem som är mer sociologiska än biologiska!
Dessutom blev häpenheten i gänget stor när jag berättade hur nödvärnsreglerna är konstruerade i Sverige
Men det är en nationell historia.”