VAPENKLASSIKER: Skruva den som Jones

I Jakt & Jägare #7/8.2026 såg vi på Lefaucheux-systemet, det första systemet som användes i större omfattning för att ersätta mynningsladdarna. När systemet presenterades i mitten av 1830-talet var det tillsammans med speciella stiftantändningspatroner, pinfire.

Snart kom centralantändningspatronerna och en mängd system för brytvapen att användas tillsammans med de nya patronerna. I standardverket The British Shotgun: Volume One 1850–1870 beskrivs säkert ett hundratal sådana system. Det starkaste av de tidiga systemen var Henry Jones Screw Grip.

Det påminner om Lefaucheux, men är ur alla perspektiv mycket starkare. Pipupphängningen i baskylen sker med främre pipklacken i en bult framtill i baskylen, precis som på senare topleverbössor. Lefaucheux hade en enklare pipupphängning.

De båda klackarna på pipornas undersida har urtag som passar i den roterande låsregeln. Urtagen i pipklackarna och låsregeln är vinklade så att piporna dras eller ”skruvas” nedåt mot baskylen när den underliggande hävarmen vrids bakåt över varbygeln. Därav ordet ”screw” i patentet. Den roterande låsregeln är lagrad i baskylen både undertill och vid bryggan upptill i lådplanet. Detta är mycket starkare än Lefaucheux-systemet, där låsregeln endast är lagrad undertill i baskylen.

Ofta förstärks reglingen med ett dockhuvud (doll’s head), det vill säga en förlängning av spången som går in i motsvarande urtag upptill i baskylen. Beteckningen dockhuvud kommer av att förlängningen kan ses som ett dockhuvud, det används fortfarande som ett fackuttryck i branchen.

En nackdel för Jones Screw Grip var att bössan måste låsas manuellt, det var ingen ”snap action” som topleverbössorna har. Men det tänkte man nog inte på vid den tiden, dessa då nya hanbössor jämfördes med mynningsladdarna. Senare tillverkades det Jones Screw Grip-bössor med en fjäderbelastad hävarm, som stängdes när bössan slogs ihop. Jag har sett det både på handubbelstudsare och på någon hammerless.

Henry Jones var en vapensmed i Birmingham. Han patenterade sin enkla men geniala regling 1859. I England skulle patent förnyas efter tre år på den tiden. Det kostade 50 pund, vilket var mycket pengar. Förmodligen hade Jones inte råd med det, men varför sålde han inte patentet? Jones gick i konkurs några år senare, och levde med dålig ekonomi tills han dog nästan 100 år gammal.

Från 1863 var Jones Screw Grip inte längre patentskyddat och det byggdes mängder av vapen på systemet. Inte bara i England utan också i Tyskland och Belgien, och både hagelgevär och dubbelstudsare av olika kvalitet.

Snart fick Jones Screw Grip konkurrens av topleverbössor med Purdeys låsregel, som var dyrare att tillverka. Det gäller både sådana med hanar och hammerless. Bilden längst ner visar en intressant Purdey hammerless med Jones Screw Grip. Den har också en spännande svensk anknytning.

Efterhand användes Jones Screw Grip mest på vapen för kraftiga laddningar som grovkalibriga hagelgevär för sjöfågeljakt (wildfowl) och för tävlingsskytte på levande duvor. Systemet kom också att användas i många dubbelstudsare, bland annat de grova Afrikastudsarna i kalibrar som 6, 8, 10 och 12 för svartkrut. Och sedan i BPE Express-studsare för svartkrut i diverse .400- och .500-kalibrar, huvudsakligen hanbössor. Men när svartkrutet började ersättas med röksvagt krut, runt sekelskiftet år 1900, användes Jones Screw Grip under en övergångstid även i Nitro-dubbelstudsare. Det gäller både sådana med hanar och hammerless.

I gamla kataloger från engelska tillverkare ser man att vapen med Jones Screw Grip började fasas ut under 1890-talet. I W&C Scotts katalog från 1891 finns inga sådana med. Däremot förekommer de i företagets katalog från 1914, både enkelpipiga och dubbelpipiga hanbössor för ”wildfowl” i kaliber 4 och 8. De användes för att skjuta in i stora flockar med fågel. Se artikel om det i Jakt & Jägare #4.2025.

Denna Purdey hammerless dubbelstudsare byggdes 1908 åt en engelsk adelsman. Det måste vara en specialbeställning, eftersom den är byggd med Jones Screw Grip. Sådana fanns aldrig i Purdeys kataloger, men tydligen byggdes det några, det har funnits ytterligare en i Sverige i en klenare kaliber.

Den har Purdeys självöppnande mekanism, låsarmen är fjäderbelastad så att den stänger själv när piporna läggs ihop (snap action). Reglingen är förstärkt med en förlängning av spången, som reglas i baskylen.

Den är i .500/465 NE som presenterades cirka 1907. Den var en av flera patroner som skulle ersätta .450 NE för storviltsjakt i Afrika. Här har vi en dubbelstudsare i högsta klass, med den allra senaste storviltspatronen, men byggd på ett tidigt system i stället för det bekvämare topleversystemet.

Purdeyn har känd svensk proveniens, den fanns en tid i familjen von Blixen-Finecke och har använts av Bror von Blixen på storviltsjakt i Afrika. När jag träffade på den första gången, i slutet av 1970-talet, ägdes den av familjen Koskull. På läderkassetten satt adresslappar i snöre som visade att den hade skickats till eller från Koskull i Nairobi.

Den såldes senare för runt 15 000 kronor, inklusive ammunition. När samlaren som hade köpt den avyttrade sin samling, såldes den 2006 på Holts auktion i London för 23 000 pund + provision (cirka 300 000 kronor) Några år senare var den till salu hos Westley Richards för i runda slängar 1 miljon kronor.